I klassrummet på Södermalmsskolan i Stockholm hänger några citat på väggen. ”Allt är svårt innan det är lätt”, står det på en tavla. ”Problemet är inte problemet, utan din attityd till problemet”, står det på en annan.

När eleverna kommer till Camilla Askebäck Diaz klassrum i sjuan har de ibland förutfattade meningar om ämnet, berättar hon.
– ”Jag kan inte matematik”, säger de. Då gäller det att förändra det mindsetet till ”Nej, du kan inte matematik – än”.

Flera studier visar att motivationen och tilltron till den egna förmågan har minst lika stor betydelse som intelligens för att elever ska lyckas med sina studier i matematik. Samtidigt visar också undersökningar, från bland annat Skolverket, att många elever tappar intresset för matematik redan i 10–12-årsåldern. Då börjar de uppleva att ämnet är för svårt och abstrakt – och bara något vissa elever klarar.

Att matematik av många ses som ett så kallat begåvningsämne, det vill säga ett ämne som bara den som har en medfödd intelligens kan klara av, har Camilla Askebäck Diaz själv märkt av i sin vuxna vardag.

– När jag berättar att jag är mattelärare säger folk ofta ”Oj, då måste du vara smart.” ”Nej”, säger jag då. ”Jag är duktig på matematik. Andra ämnen är jag inte lika duktig på som du kanske är.” Men det finns en uppfattning i samhället att om man kan matematik är man smart.

”Jag småpratar om vad de gjorde i helgen och passar på att äta vid deras bord i matsalen. De elever som jag känner att de inte knyter an, dem lägger jag nog mest tid på.”

De här uppfattningarna kan göra eleverna otrygga, konstaterar hon. För medan det kan kännas okej att svara fel på en fråga i geografi, kan den som svarar fel på en fråga i matematik vara rädd för att verka just – osmart. Och det är det få elever som vill ge intryck av att vara inför de andra.

Forskning visar att bland annat lärarens engagemang kan påverka elevernas motivation och inställning till matematik. I Camilla Askebäck Diaz klassrum råder det inga brister på bevis för hennes kärlek till ämnet. Här trängs matematiska skämtteckningar med listor över matematisk terminologi. På en vägg hänger porträtt av kvinnliga matematiker genom historien.

Men utformningen av klassrummet vittnar också om hennes starka förkärlek för struktur. Framme vid katedern står en timetimer. Hon inleder alltid varje lektion med fem minuters repetition av vad klassen gjorde förra lektionen eller från tidigare områden. Det blir ett sätt att befästa kunskaperna, men också att starta lektionen på ett sätt som skapar trygghet. Och ordet trygghet återkommer när hon pratar om hur man kan förebygga att eleverna får en negativ självuppfattning i ämnet.

– Skapar man trygghet då skapar man en grund för goda relationer. Och har man goda relationer då vågar eleverna till slut också ställa frågor. Relationerna är jätteviktiga för mig.

För att skapa den önskvärda tryggheten – som Camilla Askebäck Diaz menar gör att eleverna vågar visa sin osäkerhet – jobbar hon mycket med fasta, återkommande strukturer.

Inför varje lektion skriver hon upp på tavlan mellan vilka klockslag lektionen pågår, vad den kommer att handla om, vad eleverna ska få göra och varför. Detta är en struktur som gäller för hela skolan. Eleverna sitter alltid på fasta platser som hon bestämmer.
Med jämna mellanrum slumpar hon fram nya parkonstellationer i en digital app. Den dag då vi är på besök är det dags för eleverna att byta platser igen, och processen går smidigt – eleverna är inkörda och finner snabbt sin nya bänkgranne och är snart i gång med lektionen.

Tydlighet skapar trygghet, säger hon. Det behöver finnas ramar kring lektionen, instruktionerna och lärarens förväntningar.
– Det här kan låta fyrkantigt. Men har man gjort det fyrkantiga så kan man dra sig ur boxen tillsammans sedan, för att man har den gemensamma tryggheten i botten.  

Parallellt fokuserar hon mycket på det sociala klimatet och relationerna. När hon tar emot nya elever i sjuan tänker hon lite extra på detta. Bland annat upprättar hon ett muntligt pedagogiskt kontrakt med eleverna kring vilka regler som gäller i hennes klassrum.

– Det där måste man sätta ganska snabbt i sjuan. Till exempel är en regel att man får fråga vad man vill i mitt klassrum. Om någon ställer en fråga som de andra uppfattar som ”detta borde man kunna, kan inte hen det”, då skrattar man inte. Alla frågor är tillåtna.

Camilla är tydlig mot eleverna:
– Om någon ställer en enkel fråga så är det oftast flera som inte vågat fråga. Så frågor är viktiga för alla.

Från början leder det här nästan alltid till att några elever börjar ”löjla sig”. De ställer påhittade, enkla frågor för att pröva henne. Det bemöter hon oftast genom att bolla tillbaka och be eleverna utveckla frågan. Då brukar skojarna snart finna sig i att skämten inte har gått hem.

När eleverna byter platser i klassrummet gör hon ofta en liten relationsövning för att de nya paren ska få kontakt med varandra. Eleverna kan till exempel få försöka komma på tre saker de har gemensamt – och helst så ovanliga saker som möjligt.

– Det kan vara att båda två hade my little pony när de var små, i stället för att de båda har varsitt syskon. De är rätt duktiga på att komma på sådana ovanliga saker. Kommer man inte på något kan man ändå säga vi gillar spaghetti och köttfärssås båda två. Det blir ett sätt att våga visa sig själv.

Camilla Askebäck Diaz har också en lärarprofil på Instagram och en chattfunktion i skolans digitala system. Där kan eleverna kontakta henne om de sitter fast med ett matteproblem eller behöver prata om något annat. Då är hon noga med att komma överens med eleverna om att hon inte svarar på en gång. Hon är alltid ledig på kvällar och på helger.

–  Jag svarar på chatt och DM på kvällar och helger när jag kan eller hinner eller vill, däremot är jag tydlig med att eleverna inte kan förvänta sig det.

Men kvällen innan ett prov finns hon däremot alltid tillgänglig för eleverna fram till klockan nio.

– Jag använder min förtroendearbetstid till det. Då finns det en genväg till att fråga om man tycker att det är lite jobbigt att ställa frågan här i klassrummet.

I vardagen ser hon till att hinna småprata med alla eleverna och visa att hon uppskattar dem som personer. Det kan handla om att mingla lite i ljushallen eller småprata efter lektionerna. Men det gäller att se upp så att man inte favoriserar vissa elever, säger hon.

– Det är ju alltid elever som knyter an snabbare och som kommer fram och vill prata. Då kan det upplevas som att man har favoriter. Och det vill jag inte att det ska upplevas som.

Då försöker hon i stället fokusera på de elever som hon inte riktigt når fram till. Det blir en utmaning för henne att få kontakt.

– Jag småpratar om vad de gjorde i helgen och passar på att äta vid deras bord i matsalen. De elever som jag känner att inte de inte knyter an, dem lägger jag nog mest tid på.

Det händer att hon inte lyckas. Under sina snart tjugo år som lärare har hon mött många elever där det aldrig uppstått någon relation. Samtidigt är det så, säger hon, att inte alla elever vill ha fler kontakter. Ibland har de redan nog med relationer, till kompisar och kanske någon annan ämneslärare.

– De behöver inte ha en relation till just mig. Det viktigaste är att alla elever har någon vuxen. Det viktigaste för mig är att de känner sig trygga i mitt klassrum och vågar fråga.

Under den lugna, koncentrerade lektionen i årskurs åtta går Camilla Askebäck Diaz runt bland bänkarna och hjälper eleverna. Hon är noga med att skapa ögonkontakt, hon sitter ofta framåtlutad och lyssnar uppmärksamt när eleverna förklarar sina funderingar.

Efteråt konstaterar hon att relationsskapandet och ledarskapet ofta har kommit naturligt för henne i lärarrollen. Men det är också något som går att utveckla genom övning, säger hon.

– Absolut! Lägger man ner tid och ansträngning så blir man ju bättre. Det bästa är om man kan vara opretentiös och be en kollega komma in i klassrummet och titta. Eller kika in hos en kollega för att se hur hen gör. Jag tror inte på något sätt att jag är fullkomlig och färdig.

Bänkgrannarna Saga Brathwaite, Lisa Rydh och Sally Brandt på Södermalmsskolan i Stockholm går ihop för att lösa ett tal.

Läraren Camilla Askebäck Diaz hjälper Karin Gezelius med algebran.

Elever som känner sig trygga i klassrummet vågar ställa fler frågor. På bilden Neo Lindström och Malte Svanberg.

En viss ”fyrkantighet” i upplägget på undervisningen gör det lättare för eleverna att slappna av och fokusera på att lära, säger Camilla Askebäck Diaz.

Många elever tappar intresset för matematik redan i 10-12-års åldern, visar forskning. Då börjar de tycka att ämnet är för svårt.

Prev

Next