– Jag kan vara materialare!

– Får jag vara redovisare?

Via en pandemisäker videolänk hörs orden flyga hej vilt i ett stimmigt klassrum på Albäcksskolan i Hultsfred. Matematikläraren Josefine Stéen har precis berättat för eleverna i 9F att de ska ”göra karusellen” på dagens lektion, innan de fick två minuter till rollfördelning. Eleverna har att välja mellan materialare, redovisare, sekreterare och tidtagare. 

– Det låter som att ni börjar bli klara nu? Då vill jag att alla materialare kommer fram och hämtar papper och pennor. Ni kommer att få fyra minuter på varje uppgift och sedan roterar ni. Okej? Har alla sek­reterare fattat sina pennor? Redo? 

– Yes! 

– Då kör vi! 

Fort som bara den börjar eleverna engagerat räkna och prata sinsemellan. De sitter och står uppdelade i de respektive sex stationerna runt ett varsitt stort vitt ark med en matteuppgift för varje station. Karusellen har därmed börjat snurra. 

Metoden Karusellen, som har tagit sitt namn från nöjesparkernas attraktioner, bygger på idén om kooperativt lärande. Kortfattat handlar det om att aktivera alla elever i klassrummet för att göra de elever som vanligtvis hamnar i skymundan mer delaktiga. Tanken är att eleverna samarbetar i grupp på lektionerna utifrån ett antal roller, som alla är nödvändiga för att nå det gemensamma målet om att klara och lära sig uppgifterna. En elev kan till exempel få sköta anteckningarna, medan en annan tar hand om redovisningen.

”Alla känner sig behövda, att de måste bidra för att klara något tillsammans.”

Albäcksskolan är en av flera skolor i Hultsfreds kommun som sedan drygt ett år tillbaka successivt har börjat använda kooperativt lärande i delar av undervisningen. Där har fem förstelärare ansvaret att aktivt implementera metoden och utbilda kollegor, varav en är Josefine Stéen.

– Vi testar oss fram och försöker hitta moment på lektionerna där vi vill få större delaktighet, berättar hon och tar en svensklektion som exempel. 

– Säg att läraren har delat ut texter till eleverna och ställer frågan: ”vilka verb hittar ni?” I traditionell undervisning hade eleverna kanske suttit på varsitt håll och strukit under verben, för att sedan svara läraren i helklass. Vissa elever räcker upp handen, andra inte. 

I ett kooperativt klassrum däremot, jobbar alla tillsammans med gemensamt material. 

– De hittar verben tillsammans. Och läraren sätter en struktur, där alla får roller som behövs för att få ihop helheten. På så sätt känner alla elever att de är viktiga för att nå målen.  

Josefine Stéen ger sig ut i klassrummet där minuterna tickar medan eleverna räknar med hög intensitet. Hon går från grupp till grupp för att se om någon behöver hjälp. I en grupp har framför allt två av dess fyra elever tagit kommando. 

Youssef och Murad trivs i sina givna roller.

Kerim är sekreterare i gruppen.

Josefine Stéen lyssnar på hur Murad, Adrian och Simon löser uppgiften.

Vad står det i boken? Josefine Stéen tittar tillsammans med Adrian och Simon.

”Lärandet hamnar i fokus och man slipper tjata om annat”, säger Josefine Stéen, som har ansvar att införa kooperativt lärande på skolan.

Prev

Next

–  Sonen är X. Om pappan är dubbelt så gammal så blir pappan två. Tillsammans är de 63, så då vet vi att x plus två x är 63. Hur gammal är pappan? resonerar den ena, varpå den andra tar vid. 

– Då kan vi tänka att tre x är lika med 63. Sedan delar vi det på tre. Svårare än så är det inte. 

– Haha, smart! Svårare än så är det inte. X är alltså 21. Så! Då är vi klara. 

Eleven med pennan i handen skriver ner lösningen på det stora arket och strax därefter börjar Josefine Stéen räkna ner. 

– Tre, två, ett… Nu kan ni byta! 

Fyra minuter har gått och alla grupper roterar medurs för att ta sig an nästa uppgift. 

Vid en första anblick tycks kooperativt lärande inte skilja sig nämnvärt mot sedvanligt grupparbete, som ofta riskerar att sluta med att en elev gör mest jobb, medan andra följer med som fripassagerare. 

– Men det är just däri skillnaden ligger. Man kan inte bara åka med, säger Josefine Stéen. 

Ingen elev kan nämligen göra allt själv, menar hon, åtminstone inte om läraren har en god struktur med heterogena grupper. 

– Naturligtvis är det den starkaste eleven som i vissa ämnen drar det tyngsta lasset. Men man ser ändå vinster hos alla elever. Den starkaste eleven får befästa sina kunskaper genom att förklara för andra. Andra, till exempel svagare elever, får en möjlighet att lyssna på andra än sin lärare och är nödda att ta till sig det som sägs för att de till exempel ska sköta redovisningen sedan. 

På så sätt känner sig alla behövda, de måste bidra för att klara något tillsammans, menar hon. 

Hon strävar alltid efter att ha heterogena grupper, det vill säga en sammansättning av elever som ligger på olika nivåer. Och alla har en så kallad ”hemgrupp” som de alltid hör till. Oftast sköter hon rollindelningen. I början kan det ta ett tag att hitta en bra balans i alla grupper, så det gäller att låta det ta den tid som behövs. 

– Ibland har jag hamnat i situationer där jag inte varit tillräckligt förberedd och då blir inte upplägget helt lyckat. Så det gäller att tänka efter innan man går in i klassrummet. Men när det kooperativa lärandet väl sitter, går förarbetet smidigt. 

Med just den här klassen, 9F, har hon använt extra mycket kooperativa metoder, eftersom eleverna har haft särskilt svårt att fokusera. Nu har delaktigheten blivit mycket högre, alla elever är aktiva, från den svagaste till den mest högpresterande, berättar hon. 

– Och jag möts otroligt nog ofta av kommentaren ”va, ska vi sluta redan?” om vi inte hunnit hela varvet runt. Lärandet har hamnat i fokus och man slipper tjata om annat. Vi har till exempel inte haft ett enda toalettbesök på den här lektionen. 

Med yngre elever har skolan tagit konceptet ett steg längre. Där har hemgrupperna namn och alla gruppmedlemmar är tilldelade varsin beteckning, till exempel cirkel, kvadrat, rektangel och triangel. Då kan läraren säga ”nu vill jag att alla rektanglar kommer fram och hämtar material” eller att ”cirklarna tar hand om redovisningen”. Samma system kan man använda för att skapa nya konstellationer, till exempel att alla kvadrater bildar ett lag i idrotten, påpekar Josefine Stéen. 

– På så sätt riktar man sig alltid till flera individer i stället för att peka ut någon enskild. Det här skapar en enorm trygghet och delaktighet som vi saknade på skolan innan. 

Skolan har märkt av en ökad måluppfyllelse i betygen, menar hon, trots att de bara har arbetat med kooperativt lärande i drygt ett år. 

– Problemlösningsförmågan har ökat i alla mina klasser. Och hela samhället är ju uppbyggt på förmågan att samarbeta. Sammansättningar av personer med dess olikheter är det som leder till de stora lösningarna. Så nog finns det vinster. 

Eleverna i 9F är inne på det sjätte och avslutande matematikproblemet. Josefine Steén ser på klockan och drar till sig elevernas uppmärksamhet. 

– Hörni, vi avslutar där. Ni kan alla gå tillbaka till era hemgrupper. Nu vill jag att ni tittar igenom de uträkningar som finns och bestämmer vilken ni vill stå för på nästa lektions redovisning. Prata ihop er om vad redovisaren ska säga. 

Eleverna får titta på och jämföra alla uträkningar som står nedskrivna på det matteproblem som råkar finnas i deras hemgrupp. Vissa har gjort fel – och då kan de helt sonika välja att redovisa en annan korrekt lösning. 

– Woops! Deras var rätt, så vi tar den, utbrister en elev.

– Vi tar vår egen! utbrister en annan, innan klassen gemensamt kommer överens om när redovisningen ska ske och eleverna slutligen beger sig mot utgången.