Anna Månsson Nylund sitter på en låg pall med en uppslagen bok i knät. Framför henne på en mjuk blågrå matta sätter sig eleverna på sina bestämda platser. Hon visar upp bokens framsida för eleverna och berättar vem som har skrivit boken och ritat bilderna.

– Boken handlar om krig. Den är lite läskig på sina ställen. Den har ett häftigt bildspråk. Det är inte bara texten utan även bilderna som berättar något. Det finns till exempel många svarta fåglar i boken och de brukar inte stå för något bra. Tänk på vad fåglarna betydde när vi läste boken Mio min Mio, säger hon till eleverna.

 Hon berättar också att bokens titel är Tänk dig att fly och undrar om de vet vad fly betyder och vilka bilder och tankar som eleverna får i huvudet av ordet fly. Men innan någon svarar påminner hon eleverna om att använda sig av sina pratkompisar, för att först diskutera med varandra. 

 – Kommer ni ihåg att ni kan prata med varandra på olika nivåer? säger hon och pekar på en plansch bakom sig.

 På planschen finns beskrivningar på vad olika samtal kan innehålla, till exempel hur mycket eleverna säger till varandra, om de ställer frågor till varand­  ra eller om de utvecklar samtalet med nya idéer som de kommer på tillsammans. Sedan uppmanar Anna Månsson Nylund dem att börja diskutera med sin pratkompis som sitter bredvid. Det hörs ett svagt mummel från röster som berättar om tankar och idéer som utbyts på mattan. 

– 3, 2, 1, 0, säger Anna Månsson Nylund högt efter några minuter.

När läraren räknar ner, är det signalen för att samtalet med pratkompisen ska avslutas.

– Vad har du diskuterat med din pratkompis? Vad betyder ordet flykt för er? 

Narasimhan räcker upp handen och vill gärna berätta vad han och hans pratkompis har kommit fram till.

– Det är att man reser bort någonstans, men det handlar inte om att resa. Det handlar om att fly från något som är dåligt, som ett krig, säger han.

Anna Månsson Nylund börjar att läsa högt ur boken. Under den reflekterande högläsningen läser hon några sidor i boken och stannar sedan upp för att ställa frågor om innehållet och bilderna. Hon har förberett innan vilka ställen hon ska stoppa på och vilka frågor de ska prata om. Ibland delar Anna Månsson Nylund med sig av sina tankar och ”tänker högt” kring bokens text eller bilder – som en modell för hur barnen kan ta till sig innehållet i en bok. Ett exempel är hur hon inledningsvis delar med sig av sina tankar om de svarta fåglarnas betydelse i boken.

Ibland ställer hon frågor till barnen och ber dem använda sig av sina pratkompisar för att reflektera kring innehållet och dela erfarenheter med varandra. Mot slutet av högläsningen uppmanar hon eleverna att fundera över vad de kan göra för att stå upp för människor som kommer från ett krig. Hon läser först högt upp några exempel från en plansch på vad en person som står upp för andra kan göra.  Det kan handla om att försöka få den som är utsatt att känna sig trygg eller att använda sin röst för att kämpa mot orättvisor. Planschen blir en stödstruktur och påminnelse om uppgiften när eleverna startar sina diskussioner med varandra. När samtalet med pratkompisen avslutas vill flera elever dela sina tankar med resten av klassen.

– Vi kan se till att det inte skapas några krig i framtiden. Då skulle männ­iskorna inte behöva fly, säger Oliver.

– Från början var det en massa svarta kråkor i boken och mot slutet var det mest vita fåglar. Det vita fåglarna står för fred och det kan vi stå upp för, säger Alex.

Anna Månsson Nylund berömmer sina elever innan de avslutar den reflekterande högläsningen:

– Tänk att ni alltid säger så många bra saker. Bra tänkt! 

Det är ingen slump att Anna Månsson Nylund har valt att arbeta på Landamäreskolan i Biskopsgården i Göteborg. Alla lärare på skolan arbetar utifrån ett läs- och skrivutvecklande förhållningssätt som utvecklats vid tankesmedjan Advancing Literacy vid Teachers College på Columbia University i New York.

– I ett socioekonomiskt utsatt område som Biskopsgården kan jag inte tänka mig ett bättre sätt att undervisa på. Det funkar inte att arbeta med läroböcker och färdiga frågor, utan det måste till en språkutvecklande, stöttande och modellerande undervisning. 

Där Anna Månsson Nylund arbetade tidigare, i ett helt annat område i Göteborg, tror hon att det säkert skulle fun­gera att arbeta med enbart läroböcker, även om hon inte gjorde det. 

– Jag såg att även dessa elever blev säkrare och säkrare på att uttrycka sig muntligt och skriftligt med hjälp av det läs- och skrivutvecklande förhållningssättet.

 I klasserna på Landamäreskolan har de allra flesta eleverna ett annat modersmål. Många elever har inte tillgång till böcker hemma eller föräldrar som läser för dem.

– Det är inte självklart för dem att föra fram sina åsikter språkligt. Jag tycker därför att det är extra viktigt att de får lära sig att utveckla sina tankar och göra sina egna röster hörda. Genom arbetssättet märker jag att eleverna börjar tro på den egna förmågan. 

Hon berättar också att läsglädjen väcks. Hon ser elever som lär sig att älska läsning och böcker.

– Det är extra roligt när en elev berättar att hen varit på biblioteket och lånat böcker tillsammans med sina föräldrar!

Förhållningssättet som hämtats från Advancing Literacy bygger på en struktur med många delar. Den reflekterande högläsningen är en del som innehåller flera viktiga moment.

– Strukturen ger bra förutsättningar för lärande och en frihet när man väl behärskar den. Men en del tycker att den kan kännas stelbent i början. Det gäller att hitta sitt sätt. Jag brukar tipsa om att börja med att jobba med reflekterande högläsning och att samarbeta med kollegor. Sedan kan man bygga på med de andra delarna.

 Hon berättar att arbetssättet går att anpassas till alla stadier i grundskolan och i flera olika ämnen – från förskoleklass till årskurs nio. Men det kräver mycket förberedelser. Det är viktigt att hitta böcker som väcker elevernas intresse och läsa igenom dem noga. Läraren behöver i förväg välja ut stycken för högläsning och formulera frågor som passar till lektionens syfte. De instruerande planscherna som eleverna kan använda som stöd för till exempel diskussioner med pratkompisar tar också tid att göra. Det brukar också ta ett tag för eleverna att känna sig trygga i strukturen.

– På Landamäreskolan har vi avsatt en timme per vecka för att diskutera och utbyta erfarenheter med kollegor i arbetslaget kring arbetssättet. Det är jätteviktigt att ha det bollplanket för att kunna utvärdera och utveckla arbetet.

Ofta arbetar Anna Månsson Nylund efter en workshopmodell som utvecklats av Advancing Literacy vid Teachers College. Den har en tydlig och igenkännbar struktur som består av tre delar. Den första delen är en inledande minilektion där läraren tydliggör syfte och modellerar för eleverna.

– Under minilektionen kan jag till exempel visa steg för steg hur jag tänker när jag gör samma uppgift som de ska få. 

 I den andra delen arbetar eleverna på egen hand eller i mindre grupper med vägledning från läraren. Som avslutning sker en återsamling där eleverna delar sina erfarenheter och får feedback.

 I workshopmodellen används flera av verktygen som finns med i den reflekterande högläsningen, till exempel att använda läraren som modell, pratkompisar och planscher som stöd. Arbetssättet fungerar även i andra ämnen.

– Eleverna kan till exempel lösa en matteuppgift med sin ”mattekompis” på samma sätt som de samarbetar med en pratkompis.

Efter den reflekterande högläsningen ska eleverna i klass 3B arbeta med att färdigställa berättande texter. Anna Månsson Nylund har hållit minilektioner kring olika tillvägagångssätt och eleverna arbetar nu på egen hand.

– Min karaktär heter Mirijana. Hon har blont långt platt hår och går i sjuan, berättar Emilija.

På ett papper har hon ritat karaktären Mirijana och skrivit ner vilka som ingår i Mirijanas familj, vilka talanger som karaktären har och vad karaktären gillar och inte gillar. Under en minilektion gjorde deras lärare en liknande beskrivning av en karaktär.

– Min karaktär hatar ormar, spindlar och lakrits. Jag har fått en idé att skriva om hur Mirijana reagerar när hon får en glass som hon gillar, men som hon upptäcker smakar lakrits, berättar Emilija.

Hennes bänkgranne Narasimhan skriver om en karaktär som heter Naru och är militär. Men egentligen tycker han bättre om att läsa än att skriva.

– Jag läser jättemycket och jättefort. Jag behöver gå till biblioteket och låna nya böcker en eller två gånger i veckan. Det tar mycket tid, men det gör inget, säger Narasimhan och skrattar.