Pedagogiken driver eleverna bort från läsningen

Filippa Mannerheim: ”När eleverna inte får det kollektiva lässtöd de behöver faller många.”

I svensk skola pratar vi ofta om vikten av läsning. Vi lyfter skolbibliotekens roll, initierar ”läslyft”, har läsprojekt och oroar oss över att barn och unga inte nöjesläser på fritiden. Som svensklärare tycker jag naturligtvis att det är viktigt att unga läser skönlitteratur – mycket och ofta. Men för att bli en god läsare krävs dagliga möten med text och framför allt – strukturerad, intellektuell bearbetning av text, med vuxenstöd. Som svensklärare står jag rätt ensam med den biten, numera.

Många ämneslärare är nämligen av den åsikten att arbete med text är svensklärarens uppgift. (Som om ämneskunskaper någonsin gick att separera från det språk med vilket man kommunicerar dem .…)

När jag själv gick i skolan var lärobokstexten i centrum för undervisningen i alla teoretiska ämnen: svenska, historia, religion, kemi, fysik och biologi. Våra lärare föreläste och berättade för oss utifrån innehållet i läroböckerna medan vi antecknade. Vi högläste ofta i läroboken, stannade upp, pratade om det lästa, strök under efter lärarens instruktioner, antecknade ordförklaringar och gjorde sammanfattningar. Nästan alltid fick vi de sidor vi gått igenom i läxa till nästa gång följt av skriftligt läxförhör. Frågorna vi fick var textnära och tydliga. Hade man läst på och var språkligt och ämnesmässigt korrekt, fick man poäng. Ett fylligt och rättvisande svar visade på en mer avancerad nivå ämnesmässigt än ett tunt och taffligt. Skriftspråket bar ämneskunskapen.

Efter femveckorsarbetet med världsreligionerna eller materiens uppbyggnad kom slutprovet då vi elever förväntades plugga in de 30 sidor läraren gått igenom och bearbetat i helklass. Det krävde många egna genomläsningar. Och inte minst självtestande. Hålla för texten och återberätta. Och tjuvkika när det behövdes.

– Pappa kan du förhöra mig?

– Har du läst på?

– Jaaa …

– OK. Vilka sidor?

Provet vi pluggade till var inte bara en examination utan en pedagogisk metod som fick oss att läsa text. Mycket text. Om och om igen, till dess att den blev vår, till språk och innehåll.

I dag har vi inte läroplaner som stöttar ett sådant inläsningsfokuserat arbetssätt på samma sätt. Vår kunskapssyn har förändrats. Våra arbetssätt och verktyg har förändrats. Våra undervisningskällor har förändrats. Våra examinationer har förändrats.

Samtidigt undrar vi varför elever blir alltmer lässvaga och behöver allt fler kompensatoriska verktyg och ”extra anpassningar”. Kanske beror det inte bara på att unga inte nöjesläser längre, utan även på hur vi lärare jobbar med text i undervisningen? För när eleverna inte får det kollektiva lässtöd de behöver faller många. Och i stället för att stötta dem in i läsandet, ersätter vi deras läsning med lyssning och driver dem längre och längre bort från det skrivna ordets värld.

Förr var skolans källor och skolans språk skriften. Lärare kompromissade inte med det. De stöttade elever in i det. Jag tror att det var en klok metod.

Både för lärande, läsande och för examination.

Filippa Mannerheim

Filippa Mannerheim

Filippa Mannerheim är gymnasielärare i svenska och historia. Just nu skriver hon en bok om traditionell undervisning som utkommer hösten 2021 på Gothia Kompetens.

Vill du läsa mer? Bli prenumerant!

Du får 6 nr av Grundskoletidningen och Pedagogisk Snabbguide för 1099 kr exkl. moms.

Så här kan du läsa vidare
Börja prenumerera så får du tillgång till alla fördjupande och inspirerande artiklar i Grundskoletidningen och Pedagogisk snabbguide..
Kompetensutveckling när den är som bäst.

Bli prenumerant