I Sofie Nilssons klassrum på Rosengårdsskolan ska sexorna inleda ett tema med läsförståelse.

– Varför behöver ni kunna läsa då? undrar Sofie Nilsson där hon står framme vid tavlan och just har presenterat mål och upplägg för dagens lektion, ­acko­mpanjerat av bildstöd.

Yousef räcker upp handen. Han tänker att man behöver kunna läsa för att klara de nationella proven i svenska. Det har de ju pratat ganska mycket om tidigare. Sofie Nilsson nickar. Jo, det är viktigt.

– Och för att förstå annat i skolan också. Man behöver kunna läsa för att förstå matte, SO och allting, säger Nora när hon har fått frågan efter handuppräckning.

Jo, allt det där stämmer. Men Sofie Nilsson vill ha ännu fler motiverande anledningar.

– Behöver ni kunna läsa för något annat, som inte har med skolan att göra? undrar hon.

Eleverna funderar. De kan inte riktigt komma på något. Sofie Nilsson hjälper dem på traven.

– Ni behöver väl kunna läsa för något som ni använder varje dag? Var någonstans läser ni massor av saker och är jätteduktiga på?

Eleverna tänker. Vad kan det vara? Inte läser väl de så värst mycket utanför skolan? Sofie Nilsson fortsätter:

– På sociala medier till exempel. Där läser ni ju olika texter väldigt ofta. Och i sms, på Tiktok och snappar. Är det viktigt att förstå vad en kompis skriver till dig?

Det konstaterar klassen att det ju är. Annars kan det bli missuppfattningar och rent av konflikter.

Nu är eleverna uppvärmda och sugna på att prata mer. Sofie Nilsson delar in dem i grupper. De ska göra en samarbetsövning, den så kallade Triangeln utifrån några frågor som hon har förberett. Eleverna ska rangordna olika anledningar till att det är viktigt att kunna läsa – det viktigaste längst ner, det minst viktiga högst upp. Och de ska vara överens.

– Om man inte är överens i gruppen, vad gör man då? Slåss ni om det? frågar Sofie Nilsson retoriskt.

Nej, just det. Då diskuterar man. Samtalar. Använder hennes favorituttryck ”därför att” och motiverar. Men fokus för gruppövningsfrågorna är inte på eleverna, utan på vuxna.

– När behöver era föräldrar kunna läsa? undrar Sofie Nilsson.

Precis som med en tydlig inledning är ett lektionsavslut viktigt. Nanaj, Samira och Yousef lämnar sin ”exit ticket” till Belma Gadzo.

Sofie Nilsson, lärare på Rosengårdsskolan.

Belma Gadzo är förstelärare på högstadiet.

Ahmad, Muhamed och Amir ska komma överens om en lista med olika anledningar till varför det är viktigt att kunna läsa.

Prev

Next

Först tar de några förslag i helklass, så att alla ska komma i gång: för post, är ett av svaren. För att förstå räkningar, säger någon annan. För att kunna söka jobb. Eller om skolan skickar sms och för att läsa veckobreven från lärarna.

– Eller om de får ett brev som bara är för dem. Jag brukar läsa och översätta för mina föräldrar, men ibland finns det ju saker som bara är för dem, funderar en pojke.

Sofie Nilsson har arbetat som lärare på Rosengårdsskolan i drygt 20 år. Hon, som själv inte blev godkänd i vare sig engelska eller matte i högstadiet, har alltid trivts med att arbeta med elever som kan behöva kämpa lite extra.

– När jag gick i skolan fanns fler vägar. Man kunde gå vidare till gymnasiet trots underkänt i vissa ämnen, sedan komplettera och utbilda sig på universitet. Men i dag är det så definitivt. Om en elev får F i något ämne i grundskolan är det kört, åtminstone är det så många upplever det. Då är det lätt att ge upp.

Det var dock först sedan nuvarande rektor Cecilia Larsson Ståhl hade börjat på skolan, år 2018, som Sofie Nilssons undervisning hamnade i strålkastar­ljuset. Som slutuppgift på rektorsutbildningen, som Cecilia Larsson Ståhl gick parallellt med arbetet, valde hon att granska skolans elevresultat över tid. Hon såg snabbt ett mönster. Vart tredje år hade sexorna bättre resultat på de nationella proven och gick ut mellanstadiet med högre betyg än annars. Det gällde såväl flickor som pojkar. Något som stack ut särskilt var att pojkarna höjde sina betyg än mer, i jämförelse med pojkar generellt.

– Det visade sig att vad de här klasserna hade gemensamt var att de hade undervisats av Sofie. Så jag ville ju förstås ta reda på vad det var hon gjorde som gav sådana resultat, säger Cecilia Larsson Ståhl.

Hon började närvara vid Sofie Nilssons undervisning och studera den. Rektorn såg snart inslag som ständigt återkom: struktur, förutsägbarhet, inkludering, tydliga mål och höga förväntningar.

– Det gagnar alla elever, men särskilt många av pojkarna. De behöver extra mycket struktur, jag jobbar mycket med checklistor och tänker ständigt språkförstärkande, säger Sofie Nilsson.

Skolledningen valde att göra en satsning där all personal fortbildades i denna anda. Man läste exempelvis Fredrik Zimmermans bok, forskaren som är intervjuad i artikeln här intill, tillsammans.

– Det var ett ganska stort förändringsarbete. Skolledningen höll i och höll ut, trots att det var tufft för en del kollegor. Men om man inte är med på att arbeta så strukturerat som vi gör här, då får man helt enkelt söka sig någon annanstans, säger Sofie Nilsson.

Rosengårdsskolan har bakåt i tiden inte direkt hyllats. Därför har man även fått jobba med såväl elevernas som personalens självbild. För bara tio år sedan gick drygt sju av tio elever inte vidare till gymnasiet härifrån. Kränkningar, bråk och stök var vanligt. Vid en tillsyn år 2011 kom Skolinspektionen med svidande kritik. Försök gjordes att vända utvecklingen, men det gick trögt. Våren 2013 beslöt Malmös politiker att stänga högstadiet, där problemen var störst. Högstadieeleverna spreds ut på olika skolor runt om i Malmö, vissa fick långa resvägar. Låg- och mellanstadieeleverna blev kvar.

– Det var tufft för många elever, men så här i backspegeln nödvändigt. Skolan var alldeles för stor och något drastiskt behövde göras, säger Cecilia Larsson Ståhl.

2019 öppnades högstadiet igen. Elevkullarna hade växt och många ville kunna fortsätta gå i skola i sitt område. Men högstadiet består numera enbart av en klass per årskurs. Relationer till skolans vuxna och att alla elever ska bli sedda är viktigt här.

Vi lotsas genom korridorerna av en av Sofie Nilssons sjätteklassare till årskurs åttas klassrum. Där står tonåringarna på led utanför dörren i väntan på att förste­läraren i SO och svenska på högstadiet, Belma Gadzo, ska ta emot. När hon öppnar dörren är hon noga med att hälsa på var och en. Någon får en klapp på axeln. Alla ett leende. Eleverna har bestämda platser även i Belma Gadzos klassrum, något som inte följer med till högstadiet på alla skolor. Men på Rosengårdsskolan har man sett att det skapar förutsägbarhet och trygghet. Platserna är en överenskommelse med varje elev, förklarar ­Belma Gadzo senare.

– Eleverna är inte alltid nöjda med den placering de får, men vi pratar om det. Jag förklarar hur jag tänker och varför jag tror att det gagnar deras lärande bäst.

Även Belma Gadzos undervisning vilar på struktur och tydlighet. Lektions­upplägget med rutinmässiga inslag ser likadant ut oavsett ämne här på­ ­Rosengårdsskolan, från förskoleklass upp till årskurs 9. Så eleverna är vana och vet vad som väntar.

Visst kräver det ordentliga förberedelser och mycket planering, konstaterar Belma Gadzo och Sofie Nilsson.

– Men vi har också en generös dela- kultur här på skolan. Jag kan utgå från en kollegas upplägg, oavsett årskurs, och fila så att det passar nivån och målen för min aktuella elevgrupp, säger Sofie Nilsson.

Dessutom, menar både hon och kollegan, är frågan om de genomarbetade planeringarna inte leder till mindre arbets­belastning  i slutändan.

– Det ger åtminstone tydligt bättre måluppfyllelse. Vårt arbetssätt, som aldrig är färdigt utan ständigt behöver anpassas utifrån aktuellt elevunderlag, vilar på forskning och beprövad erfarenhet. Allt annat vore att svika eleverna, säger Sofie Nilsson.

Redan tidig vår gör lärarna grundupplägget för sin undervisning för kommande läsår utifrån vad de har sett har fungerat under innevarande år. På så vis ligger de alltid steget före vilket ger mer tid till stöttning av eleverna. Kollegorna i Sofie Nilssons arbetslag har till och med bestämt sig för att skippa ett av sina gemensamma möten en gång i veckan till förmån för enskilda möten med elever.

–  I vårt arbetssätt, som vi kallar ­Rosengårdsmodellen, är det viktigt att hela tiden stämma av med eleverna. Många får inte det stödet hemifrån och skolans uppdrag är kompensatoriskt. Hos oss blir det väldigt tydligt.

Just nu gör kollegorna i Sofie Nilssons arbetslag en satsning på de pojkar som ligger särskilt lågt. En lärare har enskilda samtal med dem en gång i veckan för att motivera, följa upp och stötta i lärandet.

– De behöver det hela tiden, det går inte att vänta till ett utvecklingssamtal, säger Sofie Nilsson.

Men det är sällan mentorn som håller i de samtalen, inte ens den lärare där personkemin med respektive elev funkar bäst. Här tänker man i stället tvärtom.

– Vi väljer att hålla i samtal med de elever där vi som respektive lärare inte riktigt har lyckats nå fram, det ger störst resultat. Vi jobbar väldigt relationsinriktat och undervisningen är verktyget i det arbetet, säger Sofie Nilsson.

I Belma Gadzos klassrum har hon och åttorna kommit i gång med lektionen. Det är samhällskunskap och klassen jobbar med arbetslivet. Det är dags att ta fram det som egentligen var läxan till i dag, begrepp som hör arbetslivet till. Belma Gadzo scannar snabbt av att majoriteten helt verkar ha glömt bort att göra den, sväljer en första spontanreaktion och lägger i stället skulden på sig själv:

– Jag vabbade ju i går så det är lite snurrigt. Vet ni, vi gör begreppslistan i slutet av dagens lektion, men bara som en övning och har läxförhöret på fredag i stället. Vi tar det som dagens ”exit ticket”.

Det där med exit ticket är också en del av det rutinmässiga lektionsupplägget här på skolan: ibland är det en specifik fråga som eleverna ska svara på innan de får lämna klassrummet, ibland är det att utvärdera undervisande lärares specifika lektion.

– Det är ett sätt att tydliggöra avslutet. Det är lika viktigt som lektionens inledning, säger Belma Gadzo.

Att hon nu väljer att inte banna är också en väl medveten strategi, i linje med målen för undervisningen.

– I det här fallet vill jag att eleverna ska lära sig de här viktiga begreppen. Skulle jag bli arg för att de har glömt läxan struntar de troligtvis i den helt. Om jag i stället ger dem en ny chans öppnar jag i stället för att alla ska bli motiverade och i slutändan lära sig begreppen.