Det är fredag eftermiddag och jag sitter kvar i klassrummet och arbetar. Lugnt och tyst och ensamt? Nej då, med mig i klassrummet har jag ett tiotal av mina fjärdeklassare. Några gör läxor, några arbetar på sina datorer, andra ritar eller sitter bara och pratar en stund. Alla har stannat för att de trivs i klassrummet. De vet att de gärna får stanna så länge jag är där. Klassrummet surrar av lärande och utveckling fastän skoldagen är slut sen rätt länge.

Från det att jag började som lärare har jag alltid velat att mitt klassrum ska vara ett öppet klassrum där lärande alltid kan ske – både under den schemalagda skoldagen och utanför den. Därför är eleverna alltid välkomna att stanna kvar så länge jag inte har möten att gå på. Oftast har jag sällskap av åtminstone några elever. De brukar arbeta eller pyssla rätt självständigt och jag arbetar med mitt vanliga för- och efterarbete. 

För mig är det en väl investerad användning av lite av min planerings- och förtroendetid och ett bra sätt att visa eleverna att lärande är en fortgående process. Den processen pågår absolut inte bara under den del av dagen som råkar vara inrutad i skolschemat.

Jag tror nämligen att lärande är just det – en fortgående, livslång process, där mötet med kunskaperna kan ske på många olika sätt och vid många olika tidpunkter. Det finns inte en ON/OFF-knapp för lärande. Detta är dock inte självklart för eleverna, som ibland har en syn på skola och lärande som ett påtvingat ont som stjäl av deras tid. Därför arbetar jag målmedvetet med att visa eleverna att lärandet sker hela tiden och är en viktig del av deras tid, ja av deras liv.

Eleverna ska känna att klassrummet är en lärande plats, där lärande och utveckling sker hela tiden – både i mötet mellan lärare och elever och mellan elever och elever, men också i det egna mötet med kunskaper och erfarenheter. Klassrummet ska vara en plats där man vill vara och där viktiga, spännande saker händer. Då skapas en positiv bild av skola, lärande och kunskaper. En bild av lärandet som något intressant, viktigt och spännande, som jag gör för min egen skull. Eleverna ser då att lärandet alltid är ON.

Kerstin hissar:

Att under början av höstterminen äntligen få genomföra fysiska utvecklingssamtal. Inget slår att kunna samtala med varandra i samma rum.

Kerstin dissar:

Det bedömningsfokus som ligger som en våt filt över undervisning och tankekraft. Vi behöver lägga mer tankefokus på vad och hur vi undervisar.