”Jag vågar släppa loss”

Nassim al Fakir är musikern och underhållaren som bjuder på sig själv och sin sprudlande energi i allt ifrån rollen som programledare och skådespelare till konferencier och crossfit-tränare. Hans föräldrars uppmaning att alltid våga testa nya saker, har hjälpt honom framåt i livet. Men han har också fått
kämpa mot dyslexi – och att inte ta ansvar för att jämt hålla alla glada.

Nassim al Fakir står på händer. Alldeles blickstilla, klädd i småblommigt, på en återvändsgata i Stockholm. Några unga män i tajta kostymer och bakåtslickat hår går förbi, och kastar beundrade blickar mot den perfekta hållningen.

Medan Nassim al Fakir generöst bjuder fotografen på en ström av kontrollerade positioner, och däremellan ivrigt diskuterar bildupplägg, småpratar vi om hans vardagsliv i kvarteren.

– Snart är det loppis här på gatan. Då brukar vi alltid vara med och sälja, hela familjen. Det är kul att hänga runt och snacka med alla som är där.
Nassim al Fakir har många strängar på sin lyra. I grunden är han en skicklig musiker – med inriktning på slagverk – men han har också arbetat mycket som programledare, bland annat för Vi i femman, Bolibompa och Retorikmatchen. Han håller föreläsningar på temat att våga utmana sig själv, är konferencier på olika evenemang och leder träningsgrupper i crossfit. Själv titulerar han sig – halvt på skämt och halvt på allvar – som underhållare.

– Jag går nog ganska helhjärtat in för allt jag gör, säger han när vi slagit oss ner över en kopp kaffe. Jag går ganska mycket på feeling, på känslorna kring det. Jag har vågat säga ja till skådespelarrollen – jag är ju inte utbildad till det – men då är jag plötsligt skådis. Likaså med programledarrollen där jag testar och kör för att jag har idéer. Och träningen handlar ju också om att vara kreativ och våga se människor. Men min grund och mitt självförtroende har jag i musiken.

”Jag behöver massor av folk som berättar, berättar, berättar hur man ska göra. Jag vill prata och gå igenom saker
i stället för att få en text.”

Nassim al Fakir har gjort sig känd för sin höga energi, sina roliga infall och sitt bullrande, smittande skratt. Men hans gedigna meritlista och vältränade kropp vittnar också om en förmåga till stark disciplin.

– En del kan tro att jag bara är så här tokig hela tiden, säger han och vevar runt med armarna. Men jag kommer ihåg det första mötet med Gunde Svan. Han är ju också en människa där det händer mycket, men som också är bra på att fokusera. Och han såg – det första han såg var – ’Gud, vad bra du är på att fokusera energin’. Och det är precis det som allt handlar om.

Nassim al Fakir växte upp i Stockholmsförorten Huddinge i en familj med fem syskon. Mamma Inger var kanslist och pappa Nabil bilmekaniker och lärare. Och alla i familjen hade ett stort musikintresse.

Nassim al Fakir trivdes i skolan. Han uppskattade den tydliga strukturen, skojade och skrattade mycket och hade lätt att få vänner. Men proven kom oftast tillbaka fulla med röda bockar i kanten. När han blev placerad i en specialgrupp för nyanlända invandrare förstod hans mamma att något var fel – han hade ju svenska som modersmål – och efter en utredning visade det sig att han hade dyslexi.

– Det är klart att jag kände mig dum och korkad väldigt ofta i skolan. Jag kommer inte ihåg allt känslomässigt. Men jag blev påmind om det när jag var på en skola för ett tag sedan och några elever sa: ’Vi har dyslexi och därför kan vi inte.’ Då fick jag ont i magen.

Själv har Nassim al Fakir konsekvent vägrat att se dyslexin som något som begränsar honom. I skolan tvingade han sig alltid att räcka upp handen för att läsa högt, även om det ofta blev fel.

Nassim Al Fakir
Självförtroendet i musiken har gjort att Nassim al Fakir har vågat säga ja till mycket i livet.

Och som vuxen har han insett att det finns sätt att lära som passar honom bättre.

– Möjligtvis har jag en annan inlärningsprocess än många. Vissa behöver vara helt tysta och fokuserade. Men jag behöver massor av folk som berättar, berättar, berättar hur man ska göra. Jag vill prata och gå igenom saker i stället för att få en text.

– Inför en show så pratar vi ihop oss och har kul, och sedan kör jag. Vissa behöver gå iväg en stund och fundera. Men har vi pratat mycket om något, då sitter det hos mig.

När jag frågar Nassim al Fakir vad som har gjort att han nått så långt, och vågat ta för sig så mycket i livet – trots att han fått kämpa med dyslexin – nämner han två saker. Det ena är hans föräldrars ständiga påminnelser om att man måste våga prova saker innan man säger att man inte kan.

– Mina föräldrar sa alltid till mig, ’Testa Nassim, du vet inte om du kan innan du har testat’. Det där har gjort att jag har tränat mig i att våga säga ja till saker.

Det andra han lyfter fram är trummorna.

– Jag förstod tidigt att jag var bra på musiken. Det var nog mina föräldrar som sa det till mig. Och det är det som är grejen. Man behöver ha sin grej där man kan få sitt grundläggande självförtroende. Där ska man få sin boost. ’Yeah, vad bra du är på det här, vad grym du är.’ Sedan kan man gå och göra allt det andra.

Därför ogillar han tanken på att de estetiska ämnena får mindre utrymme i skolan.

Vad är faran med det, tänker du?

– Jag tror att man missar sådana som jag. Jag är en sådan kille som inte skulle komma fram då. Mitt självförtroende låg i musik, bild och form och gymnastik. Hade man tagit bort de ämnena, då hade jag bara varit dålig i skolan. Då hade jag varit bra på rast, typ, säger Nassim al Fakir och brister ut i sitt stora karakteristiska skratt.  

På gymnasiet hamnade han, lite oväntat, på elteknisk linje. Och det var hans föräldrar som valde utbildningen, eftersom de trodde att den skulle vara ett säkert sätt att få jobb.

– Mitt gymnasium är ju bara total ångest, säger han och skrattar igen och slår ut med armarna upp mot taket. Jag kommer ihåg hur mycket jag skämtade under den här tiden. Jag skämtade bort tre år. Det var säkert för att jag hade sjukt tråkigt och ångest för att gå till skolan.

Men du accepterade ändå dina föräldrars val?

– Ja, jag är lite snäll av mig. Jag är inte den som fajtas. Och när mina föräldrar sa att det här är bra för dig, då gjorde jag det. Men efter gymnasiet fick jag chansen att starta en tv-kanal. Och då hade jag ju alla skämten klara.

I intervjuer beskrivs Nassim al Fakir ofta som kreativ, rolig och lite tokig. Han har bjudit på sig själv i tv-program som Let’s Dance och Gladiatorerna och på Instagram lägger han ofta upp spännande och konstnärliga fotografier – gärna med fokus på den egna, avklädda kroppen.

Men han har också fått jobba med sig själv för att landa där han är i dag. För fem, sex år sedan gjorde han en större inre resa. Då gick han i terapi och konfronterades med en del rädslor från barndomen.

– Jag ville att alla skulle vara glada. Hela tiden. Jag är ju glad. Men jag märkte att saker ändå låg kvar och gnagde, antagligen för att jag tog åt mig.

Och då tvingade jag mig att få folk att bli ännu gladare. Och det blev en jättedålig cirkel. Till slut blev den här cirkeln lite för stor.
I terapin fick han bland annat skärskåda sin relation till sina föräldrar, och varför det var viktigt för honom att hålla alla glada.

– Både min mamma och pappa har betytt och betyder jättemycket för mig. Men mamma har nog varit rädd att vi ska sticka ut på ett dåligt sätt för att hon är tillsammans med en mörkare man från Syrien. Att folk ska vara dumma mot oss.

Och det kände du av som ung?

– Ja, helt säkert. Jag har minnen av sådant jag fick höra och som folk kanske skulle tycka att jag har gjort för stora. Samtidigt – det här var mina föräldrars verklighet då. Gör jag, Nassim al Fakir, något dumt, då är det flera som kommer att tycka att andra med utländska namn är dumma, fel och konstiga. Så helt plötsligt har jag ansvar för en massa människor som jag inte ens känner.

– Det är väldigt lätt för någon med ett invandrarnamn att få den kommentaren: ’Ni invandrare.’ Det skär ju i en.

Har du kunnat släppa taget om det i dag?

– Ja, helt och hållet. I dag tänker jag. Jag är Nassim. Och det är jätteskönt. Jag behöver inte ta ställning för eller ta ansvar för någon annan. Men det är för att jag har vågat analysera vem jag är och var mina föräldrar kommer ifrån.  

Vi närmar oss slutet av intervjun, och Nassim al Fakir har gått in i ett lugnare tempo.

– Den här sidan som vi är inne på nu. När det har gått en liten stund och jag har gått ner i varv, den är rätt mäktig. Jag får nästan aldrig prata om den. Och folk kanske inte tror att man har den. Att det bara är ’happy, happy’.

– Men det här som vi pratar om nu är ju grunden till att jag vågar leka, att jag vågar släppa loss, att jag vågar springa naken i tv. För att jag på något sätt har tänkt på alla de här sakerna och vem jag egentligen är. Och för att jag vet att det inte finns något farligt med att misslyckas. Vad är att misslyckas? Man kan alltid hitta en ny form för att ta saker vidare.

OM NASSIM AL FAKIR

Ålder: 41 år.
Gör: Musiker, programledare och skådespelare.
Familj: Sambon Lina Hedlund, sångerska i Alcazar, och deras två barn, 6 och 1,5 år. Mamma, pappa och fem syskon, däribland musikern Salem al Fakir.
Bor: Stockholm.
Uppskattade i skolan: Stränga lärare med en tydlig struktur.
Drömmer om inför framtiden: ”Jag skulle vilja ha ett eget tv-program, typ ’Nassim-boosten’. Och så vill jag resa runt och spela däremellan.”

 

Läs fler

Anna Grettve

Anna Grettve

Vill du läsa mer? Bli prenumerant!

Du får 6 nr av Grundskoletidningen och Pedagogisk Snabbguide för 1099 kr exkl. moms.

Så här kan du läsa vidare
Börja prenumerera så får du tillgång till alla fördjupande och inspirerande artiklar i Grundskoletidningen och Pedagogisk snabbguide..
Kompetensutveckling när den är som bäst.

Bli prenumerant