Ett decennium har gått sedan den där dagen i oktober år 2015 som startade som vilken vanlig dag som helst på grundskolan Kronan i Trollhättan. Men framåt 10-tiden på förmiddagen klev en 21-årig man klädd i en Darth Vader-liknande mundering in i lokalerna. I ett bälte hade han en kniv och han höll ett långt, skarpt svärd i sin hand.

Innan polisen, som var på plats efter tio minuter, hann komma attackerades två anställda och tre elever, samtliga män. Tre av dem dog till följd av sina skador. Även gärningsmannen dog efter att han blivit skjuten av polisen. Skoldådet hade uttalat rasistiska motiv.

Tio år senare visar dåvarande rektorn Djeno Mahic in på sitt kontor i Alingsås. Han, som själv en gång flydde från krig för att leva i trygghet, har hunnit byta arbetsplats och är numera rektor här på Gustav Adolfsskolan. Men han var kvar på Kronan flera år efter attacken och det var han och hans medarbetare som tog hand om såväl det akuta krisledningsarbetet som den långa, svåra vägen tillbaka.

Solen skiner och det är ungefär så idylliskt som det kan vara i en gammaldags småstad en sömnig tisdagseftermiddag. Rektorsexpeditionen ligger i ett vitt trähus med snickarglädje. Dörrarna är olåsta. Eftermiddagssolen flödar in genom spröjsade fönster och gardinerna fläktar svagt i vinden.

”Är du någon gång rädd?” är den första frågan Djeno Mahic får när vi slagit oss ner i varsin fåtölj med en kopp kaffe från lärarrummet, där eftermiddagsfikat fortfarande står framdukat.

– Nej, aldrig. Jag tänker inte på det. Om vi går runt och är rädda och låser in oss har förövarna vunnit, svarar han.

Ändå tycker han att det känns som i går när han berättar om den ödesdigra dagen i oktober 2015.

– Det var en vanlig torsdag. Jag hade haft EHT-möte och när jag gick ut i korridoren möttes jag av en chockad kollega som skrek: ”En person ligger död i caféet.”

Vad som hände sedan minns han i detalj. Han sprang runt och föste in elever och medarbetare i klassrum och städskrubbar samtidigt som han skrek åt dem att låsa om sig.

– Vi visste ju inte då hur många angriparna var eller vad som hände. Det vi visste var att skolan var under attack och vi gick in i krisläge. Larma, lås, släck!

Senare visade det sig att det var en ensam förövare som attackerade elever och skolpersonal. Det hela var över på drygt tio minuter och trots att polisen snabbt var på plats dödades alltså tre personer, fyra inklusive gärningsmannen. Ytterligare några blev skadade.

– Man glömmer aldrig, konstaterar Djeno Mahic.

I samband med skjutningen i februari i år på Risbergska skolan i Örebro kom även dådet på Kronan upp i nyhetsflödet och Djeno Mahic blev uppringd för att kommentera.

– Det väckte naturligtvis jobbiga minnen och vi i Kronanfolket messade hjärtan till varandra under dagen. Först kände jag att jag inte ville prata mer offentligt om detta, men sedan insåg jag att det är en möjlighet att lyfta frågan om hur vi som samhälle kan arbeta för att förebygga.

Djeno Mahic har också erbjudit sitt stöd till skolledningen på Risbergska, men ännu har de inte hört av sig och han är inte förvånad.

– De har fullt upp med att hantera det de gått igenom.

Själv minns han tiden efter dådet på Kronan som kaotiskt då skolan förvandlades till en brottsplats. I sin roll som rektor förväntades han att upprätthålla sitt arbetsmiljöansvar som chef, organisera det praktiska, möta föräldrar och elever och dessutom hantera sin egen sorg och chock.

– Det som hände på Kronan ryckte undan grundtryggheten för oss. Nästan alla elever på skolan hade invandrarbakgrund, några med sin egen flykt i färskt minne. Föräldrarna hade gjort allt för att sätta sina barn i säkerhet, och så hände detta. Barnen ställde sig frågan ”Varför vill någon göra detta mot oss?”

”Det vi visste var att skolan var under attack och vi gick in i krisläge. Larma, lås, släck!”

En dryg vecka var Kronan stängd, vilket sammanföll med höstlovet. Sedan försökte man sakta återgå till vardagen. Men ingenting var som vanligt.

– Måndagen efter lovet hade vi skoldag 9 till 11. Vårt enda fokus då var att återgå till klassrummen. Att återta skolan, lyssna in eleverna och att prata med dem. Undervisningen fick komma efter hand.

För att anhöriga skulle få mötas ordnades en spontan träffpunkt redan på måndagseftermiddagen på fritidsgården, men personalen var inte beredda på att möta alla olika frågor som kom upp. Föräldrarna var chockade, en del var arga. Som rektor blev Djeno Mahic tillkallad. ”Kan du garantera våra barns säkerhet” var en av frågorna som föräldrarna ställde. ”Nej, det kan jag inte”, var hans enkla svar.

–  Hur skulle vi kunna göra det?  Vi kan inte till hundra procent skydda oss från attacker av det här slaget. Vi gjorde så gott vi kunde utifrån situationen. Det slutade med att jag fick kramar och sympati, men jag hade behövt vara mer beredd på de reaktioner som skulle komma och också stöd att hantera situationen.

Samtidigt var det mycket som fungerade bra. Bland annat fördelade kommunen snabbt resurser från andra skolor och kuratorer och skolpsykologer kunde omgående ge samtalsstöd till elever och medarbetare.

Djeno Mahic konstaterar att han och hans medarbetare efter ett par veckor, när det akuta lagt sig, kände sig ganska ensamma. Det ökade stödet med personal från elevhälsan var tvungna att återvända till sina egna skolor och väktarna togs bort, men tryggheten ville inte infinna sig. En lärdom han har dragit är att det förutom en beredskapsplan också behövs någon form av statligt stöd som kan sättas in vid sådana här händelser och som också kan vara kvar under en längre period. Den slutsatsen är något han lyft i flera intervjuer och som han kommer att fortsätta lyfta tills någon lyssnar.

–  Hur och vad som kommuniceras ut är väldigt känsligt. Politiker och skolpersonal behöver samverka. Nu fick vi som själva var i chock ta ett för stort ansvar. Bland annat skötte jag och min närmsta chef alla uppföljningssamtal med medarbetarna, samtidigt som vi ältade vår egen insats. Kunde vi ha gjort annorlunda? Kunde vi ha gjort mer?

På Kronan ledde attacken bland annat till en ombyggnad för att få ökad säkerhet, en inrymningsplan och en larmkedja som kunde aktiveras via ett knapptryck. Skolan återgick sakta till sin vanliga verksamhet och eleverna byttes ut, men för Djeno Mahic som rektor finns det ett tydligt före och efter den 22 oktober 2015. Det viktigaste budskapet han vill förmedla är att förebygga utanförskapet och att i stället försöka skapa ett innanförskap.

– Utanförskap har varit den gemensamma nämnaren för flera av dem som gjort våldsdåd. Exempelvis på Kronan, Risbergska, Drottninggatan och Utøya. Vi i samhället behöver uppmärksamma signalerna tidigt. Här är skolans kompensatoriska uppdrag själva grunden. Vi behöver fånga in och fånga upp.

Det som krävs, understryker han, är inte en ökad timplan, fler skoldagar eller lovskolor. I stället behövs kompetenser som studiepedagoger, socialpedagoger och kuratorer. Personer som kan se elevernas behov. Det menar han blir allt viktigare i en omvärld med krig, klimatkris, energikris och försämrad ekonomi.

– Många barn tvingas bli vuxna fortare i dag. De ser hur oron påverkar deras föräldrar och det ger negativa effekter på skolarbetet.

Djeno Mahic är tydlig:

– Vi måste våga prata om att det inte räcker med en kurator på 300 elever eller en 30 procentig psykologtjänst. Det är orimligt att tro att lärarna ska kunna fånga upp allas mående på de få minuter som de har för varje elev i klassrummet.

Han pratar varmt om att skapa ett samhälle och en skola där energin läggs på det som förenar i stället för det som skiljer. Där ungdomar ser sig själva som en del av något större och får möjlighet att hitta sin plats och sitt sammanhang.

– Vi kan inte låta var vi kommer ifrån bestämma hur vi blir bemötta, konstaterar Djeno Mahic.

Hans egen bakgrund som flykting från Mostar i Bosnien Hercegovina ger extra tyngd åt det han säger. Som 19-åring lämnade han ensam sitt föräldrahem för att undgå att bli rekryterad av militären. Första anhalten blev Norge där han fick en bra start som elevstödjare för bosniska barn tack vare sina goda språkkunskaper i engelska. Resan gick vidare till Sverige där han först fick gå om gymnasiet, trots färska betyg från Bosnien, och sedan fortsatte studera på universitetet till lärare i samhällskunskap.

– I Bosnien var siktet att bli ingenjör men här förstod jag att jag ville jobba med människor och lärande och att se människor växa. Det har jag aldrig ångrat, säger Djeno Mahic.

En hjälp till att komma in i sitt nya hemland var musiken. För sin första lön köpte han en gitarr och en förstärkare och han har spelat i flera band tillsammans med kompisar. En annan tillgång är hans nyfikenhet. När hans betyg från Bosnien först inte erkändes i Sverige vred han inte sina händer, utan såg det som en möjlighet att lära känna det svenska skolsystemet. Språket lärde han sig bland annat genom ett loppisfynd med Kalle Anka-tidningar, och han minns på dagen när han träffade sin fru som introducerade honom för en ny värld med hästar och ridning. Det intresset blev ytterligare en väg in i samhället.

– Jag firar 30 år i Sverige och har blivit så svensk att jag funderar på att ta Glenn som mellannamn, skrattar han.

Numera hämtar han kraft från sin biodling och att arbeta i skogen. Han trivs med småstaden och att bo på landet. Djeno visar runt i skolans närområde där problem som segregation och utanförskap känns avlägsna.

– Jo, det här är väl ganska långt från miljön runt Kronan, säger han och gestikulerar ut mot fruktträd och punchverandor.

– Men här finns andra problem som vi behöver vara vakna för. Skolans kompensatoriska uppdrag behövs här också.

”Om vi går runt och låser in oss och är rädda har förövrarna vunnit. Vi måste jobba på andra sätt”, menar Djeno Mahic.

Prev

Next