Pappa gick sexårig folkskola i Karlskoga på 40- och 50-talen, därefter på Bofors industriers yrkesskola. Folkskolan var inget han tänkte tillbaka på med glädje. Pappa kände sig illa behandlad och dumförklarad av lärarna och levde hela sitt liv som en slags revansch på skoltiden. Han kämpade för att starta sin egen rörfirma och lyckades. Vid 61 års ålder gick han i pension då kroppen som slitit hårt sedan yngre tonår inte riktigt orkade längre.



I Avesta där vi bodde under min uppväxt var klass en klar faktor. Jag glömmer aldrig den lärare på gymnasiet som påpekade att jag inte kunde förvänta mig lika bra betyg som Jessica, hennes pappa var ju advokat. Jag hade tack och lov andra lärare som uppmuntrade mig. När jag började på lärarhögskolan i Falun fick jag ett stipendium av den lokala Fredrika Bremer-föreningen. Stipendiet delades ut till flickor från arbetarklasshem som läste vidare på högskola eller universitet.



När jag började min första lärartjänst på en mellanstadieskola i Avesta så mötte pappa rektorn för skolan som stannade och hälsade på honom. När jag kom hem den dagen var han euforisk över att rektorn hade pratat med honom. På något sätt så var det ett kvitto på den klassresa som hans dotter hade gjort.



För några år sedan så tog både pappas och min självbild en vändning genom min hobby, släktforskning. Farmor föddes i Perth, Australien. Hennes pappa var gruvarbetare från Norberg och hennes mammas familj hade utvandrat från London till Australien. Pappa hade alltid trott att de var straffångar från Irland. Men släktforskningen visade att de hade en helt annan bakgrund som jag kunde följa från tidigt 1500-tal fram till avfärden till Australien 1850. Nästan alla var jurister eller rektorer.



När jag upptäckte detta arbetade jag själv som rektor. Jag får erkänna att kunskapen om mitt ”nya” arv gav mig ett nytt självförtroende. Jag tänkte helt plötsligt att jag kanske hade någon form av skolledargener som gav mig en viss predisposition för yrket. Hade jag vetat det så hade kanske inte resan känts så svår.



Nu gick det ändå tack vare att några av mina lärare mötte mig med det som jag vill se som ”höga förväntningar” i skolan, det vill säga tron på att vem som helst kan bli vad som helst med rätt stöd och uppmuntran.