En liten pojke spatserar med stora kliv nedför en svag sluttning. Han bär en blå skepparmössa och hamrar taktfast en träbit mot en röd gammal plåtburk, medan han emellanåt väjer för de omkringliggande trädstammarna.

Han befinner sig i sin egen värld, trots att det är ett väldans ståhej runt omkring honom. Någon spikar i en träbit. Ett annat barn gungar tjoandes i ett rep som hänger från en tallgren. Ett helt gäng rusar tillsammans med en flicka som bekymmerslöst skjuter en skottkärra framför sig. Här och där syns träkojor och andra handbyggda föremål. Området är inhägnat av staket och strax utanför berättar en skylt med krokiga träben och matta vinröda bokstäver att just den här Waldorfverksamheten heter Idunskolan.

Scenen för tankarna till en annan tid och plats, före industriernas leksaker och smarta telefoner. På liknande sätt är det med pedagogiken.

– Vi har till exempel en sådan här, säger försteläraren Daniel Hallander och pekar på en svart griffeltavla med tillhörande vita kritor.

Han och kollegan Kristina Nilo befinner sig i åttornas klassrum i ett trähus beläget strax innanför skolgården, invid den branta klippa som gränsar till naturreservatet Velamsund i Nacka utanför Stockholm.

”Den dagen det kommer vetenskapligt belagd forskning som visar att datorer och smarta mobiler gynnar utvecklingen i barnens hjärnor och förbättrar inlärningen, då tycker jag att vi kan släppa in digitaliseringen i skolan.”

De slår sig ner i ett par vita soffor och berättar om Waldorfskolans naturnära och antroposofiska pedagogik, som är fylld av rörelse och lek.

– Vi använder oss av väldigt få läroböcker och jobbar mestadels med berättande. Eleverna tar upp anteckningar och ritar bilder i sina periodhäften, som sedan utgör underlag till prov, uppsatser och presentationer, fortsätter Daniel.

Kristina Nilo tar vid.
– Vår pedagogik bygger på erfarenheter. Genom sitt känsloliv får eleverna uppleva och erfara något, varpå vi jobbar oss närmare det centrala begreppet, låt säga fotosyntesen. Först går vi ut i naturen, känner, tittar och upplever. När de så småningom ser begreppet på tavlan landar det starkare i och med de erfarenheter som är kopplade till det. Det är så hjärnan växer, genom beröringens och sinnenas varseblivningar. Inte genom att bläddra i sin smarta telefon.

En buss hörs dundra förbi. Invid skolan ligger en landsväg, vars lastbilar, motorcyklar och personbilar påminner om samhället utanför skolans gränser. För även om man försöker bibehålla sin mestadels analoga skolform så är det svårt att värja sig mot samtidens fokus på inlärning med hjälp av skärmar.

Länge gick Waldorfskolorna bara under sin egen läroplan ”En väg till frihet”, men i och med läroplanen LGR 11 blev man också tvungen att underordna sig Skolverkets krav. Som numera även innefattar en omfattande digitalisering. Programmering ska vara en del av matematiken, digitala verktyg ska användas för att lösa problem, omsätta idéer och skapa presentationer. Källkritik på nätet ska ingå i undervisningen.

Hur möter då skolan kraven på digitaliseringen, samtidigt som de upprätthåller det teknikrestriktiva förhållningssättet?
– Vi håller på att implementera vår IKT-plan just nu och vi gör det vi behöver för att uppfylla de krav som ställs, oavsett vad vi tycker om dem. Det är vår skyldighet och vilja. Hur stor del av undervisningen de tekniska inslagen ska omfatta är öppet för tolkning och vårt beslut är att använda teknik på projektbasis. Vi tar in digitala verktyg och jobbar med dem under en period, sedan lägger vi undan dem igen, säger Kristina.

– Vi är inte en teknikfientlig skola. Vi står för en genomtänkt och medveten pedagogik, och vill således närma oss digitaliseringsfrågan med samma hållning.

Waldorfpedagogiken drivs av en tro på att barn behöver en bas av kunskap innan inlärningstempot kan trappas upp. Man börjar i lugnt tempo i småbarnsålder och fokuserar på ”lek, utrymme och sinnenas varseblivning”. Sedan trappar man upp, såväl kunskaps- som innehållsmässigt. På högstadiet anses de vara redo att arbeta mer abstrakt. På samma sätt tänker man med tekniken.

– Vi lägger in små projektmässiga stationer för de yngre barnen, berättar Daniel. De ska till exempel klara av att hantera en stop motion-platta. På mellanstadiet får de bland annat lära sig att söka information, använda ordbehandlingsverktyg och hantera filer. På högstadiet börjar vi med mer avancerade saker som layout.

Om morgnarna, när eleverna anländer till Idunskolan, placeras alla smarta telefoner i en låda. Datorerna åker bara fram när de finner att de är användbara. Projektorn som hänger i taket används bara när skälen är starka nog.

– Vissa elever kan behöva fota av tavlan för att komma ihåg saker, säger Daniel. Då är det naturligtvis okej att hämta mobilen, fota och sedan lägga tillbaka den igen. Ibland har de jobbat med något skolprojekt på mobilen hemma, då går det fint att ta fram den igen och arbeta vidare även på skolan. För vissa elever som har särskilda behov kan ordbehandlingsprogram vara ett fantastiskt hjälpmedel. Då finns det en vits.

Skolans lärare tar reda på längs vägen när de digitala inslagen är lämpliga. Man överväger noggrant vilka verktyg som faktiskt är nödvändiga för inlärningen och inte. När förstelärarduon var på en programmeringskurs för lågstadiet introducerades de för den lilla roboten Bee-Bot som simulerar programmering. ”Men herregud”, tänkte Kristina då, ”tusentals kronor för en metod som är superenkel att göra analogt.”  

– I stället gjorde vi banor ute på skolgården, berättar Daniel, där eleverna gick ihop i par och instruerade varandra med kommandon. Exakt samma princip, som ger precis samma förståelse för algoritmer.

Enligt liknande resonemang började en kollega intressera sig för möjligheten att använda Compis-datorer från 1980-talet för pedagogiskt komplement och fördjupning, vars system bygger på att skriva kommandon i MS-dos för att datorn ska agera.

– Det är nästan ännu mer hands on än moderna och dyra program. Man ser i realtid vad som behövs för att man ska komma vidare. Man kanske inte kommer ända ner i djupet av programmering, men det gör nog ingen skola, och det är egentligen inget problem. Vill de jobba med programmering senare i livet, så kan de lära sig det då, precis som med alla andra professioner.

Kristina Nilo rätar på sig i soffan och understryker igen att skolan inte är teknikfientlig.
– Det är inte det allt handlar om, säger Kristina. Vi ser bara inte alltid vinsten med att använda mobiler, eftersom de innebär så mycket distraktion. De ska inte vara där hela tiden, eftersom vi anser att de kan bli som en vägg mellan undervisning och lärande, snarare än effektiva verktyg.

Dessutom, påpekar Kristina, är forskningen om hur vi påverkas av tekniken ännu i sin linda.
– Det finns däremot studier av den tyska psykiatriprofessorn Manfred Spitzer som i sin bok Digital demens visar att digitala verktyg tar tid från andra aktiviteter där barn är mer fysiskt aktiva. Hjärnans synapser utvecklas huvudsakligen genom sinnena, taktil beröring och fysisk aktivitet och för mycket stillasittande kan riskera att hämma den utvecklingen hos framför allt det lilla barnet.

Kristina reflekterar över att många är rädda att barnen ska hamna efter i samhällsutvecklingen om de inte får sin undervisning i digitala verktyg.

– Men det är struntprat. Det har gått alldeles utmärkt för äldre generationer att lära sig i vuxen ålder. Den dagen det kommer vetenskapligt belagd forskning som visar att datorer och smarta mobiler gynnar utvecklingen i barnens hjärnor och förbättrar inlärningen, då tycker jag att vi kan släppa in digitaliseringen i skolan fullt ut. Men till dess borde vi sitta lite lugnare i båten.

Elever i årskurs 7 arbetar med analog programmering genom danskoreografi tillsammans med läraren Simon Selsfors.

Kristina Nilo och Daniel Hallander är båda förstelärare på Idunskolans högstadium och jobbar med utarbetningen av skolans IKT-plan. De är inte emot digitala hjälpmedel i sig, men tycker att det ska finnas starka och genomtänkta motiv om sådana ska användas i pedagogiken. 

På morgonen åker elevernas mobiler in i denna låda och förvaras där under dagen. Men om telefonen behövs i undervisningen får de naturligtvis plocka fram den tillfälligt.

Om Idunskolan – Nacka Värmdö Waldorfskoleförening
På Idunskolan går 210 elever i årskurs F–9. Waldorfpeda­gogiken som Rudolf Steiner utvecklade för 100 år sedan bygger på en antroposofisk livsåskådning.
Teoretiskt, konstnärligt och praktiskt arbete integreras så långt som möjligt i pedagogiken.   

I stora drag handlar pedagogiken om att varje växande människa ska få möjlighet att utforska världen som en helhet, både det själsliga och det materiella.

Prev

Next