”Boken är en käftsmäll till Knausgård”

Sveriges uppkäftigaste mysfarbror är tillbaka. Sex år efter hyllade Torka aldrig tårar utan handskar är Jonas Gardell aktuell med en ny, episk roman – om sin egen släkt. En legendarisk resa genom ett land i förändring, med hans egensinniga mamma Ingegärd bakom ratten.

En kraftig värmebölja har tagit sitt grepp om huvudstaden. Världen tycks ha vänts upp och ner – det är varmare i Sverige än vid Medelhavet. Och Jonas Gardell hade inte räknat med att sitta ute, så han har inte smörjt sig. Huga!

– Jag tjatar alltid på mina barn att använda solkräm, det har blivit en total fixering. När jag dör kommer det att stå en sådan här solkräm på min gravsten med inskriptionen ”Smörj mig!”, säger han från bänken på förlaget Norstedts innergård och garvar samtidigt som han rubbar in kräm i pannan.

På hans mammas gravsten står det ”Till minne av en villkorslös kärlek”. Det är också titeln på nya romanen, en 550 sidor lång Sverigeberättelse och släktresa med barnen Gardell i baksätet och mamma Ingegärd vid ratten: en frikyrklig och excentrisk kvinna som vägrar ge vika för 60-talets normer.
Boken har tagit honom sex år att skriva.

– Som längst var den 110 sidor längre. Jag har researchat om allt ifrån sillhistoria till skoindustri till frikyrkohistoria och nästan allt nörderi har fått stryka på foten för att få fram berättelsen. Det är en stor sorg! Jag får väl ge ut en ”directors cut” med material du inte fick läsa, slash slapp (skratt).

”Jag märker hur stressade och pressade ungarna blir och att betyget inte riktigt speglar vad barnen faktiskt kan.”

Från början var romanen en del av ett större projekt för att beskriva det förändrade Sverige. Jonas Gardell föddes 1963 till ett land som var rikast i världen och där alla delade en och samma berättelse – på villkoret att man suddade ut sin dialekt och det att vara annorlunda.

– Det räckte med att du var plattfot som jag så var du i det närmsta landsförrädare. Det skickades ut en hord av fotfröknar till skolan där vi varje vecka fick träna med suddgummin och knyckla ihop handduken med tårna, för hade vi plattfötter var vi ju nästan inte människor.
Boken är också på många sätt en historiebok om Sverige och historien som sådan är förstås gigantiskt viktig, men han tycker inte att vi ska vara nostalgiska kring den.

– Det var så lite som behövdes för att vara fel. Man band till exempel upp vänsterhäntas hand bakom ryggen. Eller det att vara plattfot. Visste du förresten att det var först 1981 som teckenspråket blev erkänt? Tänk dig generationer av hörselnedsatta som inte fick tala sitt eget språk utan tvingas läsa på läppar. Det är helt absurt! Döva fick inte inneha statlig eller kommunal anställning.
Samtidigt tror han att vi ska akta oss för att bli alltför lättkränkta.

– Men pendelrörelsen måste ju få gå åt det hållet och sedan tillbaka.

”Jag minns när ett gäng elaka killar jagade mig för att slå ner mig och jag gömmer mig bakom skolvaktmästarens ben. Han knuffar bort mig och säger ”nä nä, den som ger sig in i leken får leken tåla””

All research har fått honom att inse hur frikyrklig han är och att baptisten i honom också gör honom till folkpartist.

– Det är jättemärkligt att det är vad jag är nu, när varken baptisterna eller Folkpartiet finns kvar. Baptisterna är ju sammanslagna med missionsförbundare och metodister och Folkpartiet kallar sig Liberalerna. Folkpartiet som min släkt tillhörde var en blandning av liberaler och frikyrkliga, och de frikyrkliga skulle aldrig någonsin offra de ensamkommande unga och tvinga dem tillbaka. Det finns inte på kartan! Där sviker Liberalerna sitt arv.

Han vet inte var han står politiskt i dag. Tycker att det är jättesvårt.

– Jag skulle egentligen vilja vara liberal, men jag kan inte rösta på ett parti som sviker de här ungdomarna. Och jag vet inte om jag vågar lita på Annie Lööf och Centern. Då återstår i princip bara Vänstern och jag tycker att de är populister. Men till syvende och sist röstar jag på dem som får de här 9000 ungdomarna att stanna.

Just den här odiskutabla solidariteten har han fått från sin mor. Att alltid stå på de svagares sida.

– Mamma lade alltid till en mening: ”Och alla andra i hela världen, amen.” Välsignelsen i Bibeln gäller ju bara de troende, medan hon krävde alla andra i hela världen, amen. Och det är väldigt fint.

När Jonas Gardell går in i ett rum söker han alltid efter den som är svagast och tar sedan den personens parti.

– Det gör jag också väldigt strängt, vi är inte direkt kompromissande av oss. Annars är vi inte direkt lika varandra, mamma och jag. Förutom att vi sjunger mycket båda två!

En tidigare journalist som intervjuade Jonas Gardell inför romansläppet tyckte att bilden av Ingegärd var fascinerande då den var mycket mer komplex än bara en mammabild.

– Och jag hoppas att det ska ses som ett stort kvinnoporträtt med denna egensinniga, charmiga och jättejobbiga kvinna och mamma, men också den dotter hon var.

Ingegärd Gardell föddes Rasmussen på 1920-talet i en frikyrkofamilj med fem barn. Hennes egen mamma fick aldrig rätsida på Ingegärd, som alltid skulle vara knepig och sätta sig på tvären. Givetvis var hon den som hoppade av sin lärarinneutbildning enbart på grund av en tumvantestickning därför att så länge inte männen stickade vantar på sin lärarutbildning tänkte minsann inte hon göra det.

Ingegärd berättade alltid smått otroliga historier för de fyra barnen Mattias, Pelle, Jonas och Kristina. Som när morfar Holger dog och kom till himlen men måste klättra ner för himlastegen igen. Eller när de förvånade barnen fick höra om hur en dansk landsortsläkare opererat bort hennes mödomshinna som hon sparat till bröllopsnatten.

”När jag dör kommer det att stå en sån här solkräm på min gravsten med inskriptionen Smörj mig!”

När Jonas Gardell läste in romanen som ljudbok skrattade han ibland så mycket att han hade svårt att fortsätta.

– Jag tycker mamman framför allt är så fruktansvärt rolig. Och sonen, berättelsen i jagform om hur han föds och hur dramatiskt det blir där alla svimmar och folk tar fram sågar och grejer.

Vid några ställen märkte han att han grät.

– Ett sådant är när mamman upptäcker att klasskamraternas föräldrar köper presenter i smyg och hon förstår att sonen inte är bjuden på några kalas. Och sonen ser till att ha presenter klara utifall att han bara blivit ”glömd”. Det tycker jag är jättesorgligt.

I höst spelas filmversionen in av Jonas Gardells klassiker En komikers uppväxt, den fortfarande i dag nästan obligatoriska läsningen i svenska som till stor del handlar om mobbing och utsatthet.

Hur var det att gå tillbaka till historien efter så många år?

– Oerhört spännande. Det var mäktigt att märka hur tidlös barnskildringen var och hur smärtsamt det var att vara barn. Jag tror bokens fortsatta styrka är att den vågar vara osentimental i sin syn på barndomen. Här är någon som inte romantiserar eller gulligullar med oss utan behandlar oss som människor.

Precis som huvudpersonen Juha var Jonas Gardell väldigt mobbad i skolan och han upplevde inte att han hade någon att vända sig till under skolåren.

– Jag minns när ett gäng elaka killar jagade mig för att slå ner mig och jag gömmer mig bakom skolvaktmästarens ben. Han knuffar bort mig och säger ”nä nä, den som ger sig in i leken får leken tåla”, går in på expeditionen och låser medan jag blir misshandlad mot hans dörr medan han sitter inne och lyssnar.

Jonas Gardell

På de skolor hans barn har gått på har han märkt hur man fångar upp mobbingen på ett helt annat sätt.

– Det finns fortfarande en utsatthet såklart, men lärarna och de vuxna är betydligt mer närvarande nuförtiden.

På tal om skolan är han däremot olycklig över dagens betygssystem.

– Det är vi alla. Jag märker hur stressade och pressade ungarna blir och att betyget inte riktigt speglar vad barnen faktiskt kan. I sin vilja att vara rättvis blir det tyvärr väldigt olyckligt.

Tiden rinner iväg. Jonas Gardell har ett späckat dagsschema med ytterligare en intervju och inspelning av hans och maken Mark Levengoods populära podcast ”Jonas & Mark”. Hösten och vintern är också fullpackad med såväl en tv-serie som en stand up-turné och stor show.

Men först ska sex års arbete hinna landa och tas emot. Huruvida romanens många äventyr och förvecklingar kan tas som sanna är höljt i dimma (liksom bokens hemliga start). I början av romanen citeras Jonas Gardell själv: ” (…) Jag talar alltid sanning. Man måste bara bestämma sig för att tro på mig.”

– Boken är ett försvarstal för berättarens rätt att berätta. Det ena är som det var, det andra är som det också var.

Det får honom att minnas hur en författare fick be om ursäkt i Oprah sedan det kommit fram att han hittat på.

– En författares uppgift är att hitta på! Hehe, den här boken är nog en enda stor käftsmäll till Knausgård!

Jonas Gardell

Född: 1963.
Bor: Stockholm.
Familj: Maken Mark Levengood och deras två barn, 16 och 12 år.
Aktuell: Med romanen Till minne av en villkorslös kärlek. Har tusen järn i elden i höst med filminspelning av En komikers uppväxt i regi av Guldbaggebelönade Rojda Sekersöz och med Johan Rheborg i huvudrollen, samt en tv-serie, stand up-turné och förberedelserna inför en påkostad show.

 

Läs fler

Cecilia Lindvall

Cecilia Lindvall

Vill du läsa mer? Bli prenumerant!

Du får 6 nr av Grundskoletidningen och Pedagogisk Snabbguide för 1099 kr exkl. moms.

Så här kan du läsa vidare
Börja prenumerera så får du tillgång till alla fördjupande och inspirerande artiklar i Grundskoletidningen och Pedagogisk snabbguide..
Kompetensutveckling när den är som bäst.

Bli prenumerant