Stöd till gruppen gynnar alla

På högstadiet i småländska Aneby har lärarna hittat många sätt att jobba med extra anpassningar som riktar sig till hela klassen. Det hela började med en särskilt utmanande klass, och en drivande specialpedagog som satte lärarna på spåret.

 

Läraren Pernilla Ruthér på Furulidsskolan i Aneby berättar engagerat om de många behov som fanns hos eleverna i den klass som hon och hennes kollegor tog emot för några år sedan.

–  Det fanns elever med språkstörning, dyslexi, adhd och autism. Det var elever som hade svårt att koncentrera sig, och det fanns en elev som valde att skärma av sig från de andra med hörlurar och en lapp över munnen. Det fanns elever som hade svårt att hantera sin chromebook, och så var det en stor andel elever med svenska som andraspråk. Sedan fanns det elever i klassen som hade lätt för sig, och hade kommit ganska långt.

Den här dagen skulle vi ha hälsat på Pernilla Ruthér på en av hennes lektioner på 6–9-skolan i det lilla småländska samhället. Men coronapandemin satte stopp för besök och tågresor. Istället når vi henne på telefon där hon befinner sig i sitt hemklassrum på skolans övervåning, med utsikt över en tom skolgård och skogen.

Pernilla Ruthér har arbetat som svensklärare på Furulidsskolan med 300 elever i snart tjugo år. Hon beskriver en skola med gott klimat och lärare som vill samarbeta.

– Det är en liten skola och en anda där man hjälps åt. Jag jobbar nära mina två kollegor i ämnesarbetslaget, och vi samarbetar kring alla planeringar. De vet vad mina elever behöver i form av anpassningar och stöd. Man känner sig aldrig ensam i sitt klassrum.

Sedan ett decennium tillbaka ska alla skolor enligt skollagen ge eleverna stöd på tre olika nivåer (se faktaruta). Alla elever har rätt till det som i skollagen kallas ledning och stimulans för att nå så långt som möjligt utifrån sina förutsättningar. De elever som har svårt att uppfylla kunskapskraven har rätt till det som kallas extra anpassningar. Vid behov av mer omfattande eller långvariga insatser för att kunna uppfylla kunskapskraven har eleverna rätt till särskilt stöd.

”Jag tror att eleverna kände att vi lärare inte är emot dem, utan att vi är med dem. Vi behövde inte kriga mot varandra och det blev ett mer harmoniskt förhållande mellan oss.”

Många lärare funderar över var skillnaden går mellan extra anpassningar och särskilt stöd, och vilka insatser som platsar under respektive kategori. Skolverket och Special­pedagogiska skolmyndigheten (SPSM) får många frågor från lärare som vill försöka förstå systemet.

Pernilla Ruthér har god koll på de tre stödnivåerna. Samtidigt skrattar hon till när jag ber henne beskriva hur hon tänker kring skillnaden mellan de olika nivåerna.

– Vad ska jag säga, jag tänker inte riktigt på det längre. Anpassningarna är så naturliga i vardagen så jag tänker inte på dem så.

När lärarna började lära känna klassen pratade de framför allt om de enskilda individerna när de frustrerat sökte upp varandra, minns hon.

– Det var mycket att ’hon funkar inte’ och ’han funkar inte’. Till slut insåg vi att vi måste göra något. Vi kan inte hålla på att plocka ut elever. De resurserna har vi inte.

Lärarna beslöt sig för att ordna ett möte med alla som undervisade i klassen. Då fick de tillfälle att prata av sig och dela sina upplevelser. Efter det lyfte de frågan på ett av skolans elevhälsomöten (EHM). EHM är en mötesform där de olika arbetslagen tre gånger per termin träffar den samlade elevhälsan för att diskutera arbetet i klasserna.

– Vi försökte identifiera vilka svårigheter vi såg i gruppen och diskuterade konstruktiva lösningar. En del elever fungerade bättre i vissa klassrum än andra. Vad var det som de lärarna gjorde? Vi jämförde bilder, resonerade och analyserade.

Specialpedagogen Ida Necovski är en av de viktiga pusselbitarna i skolans framgångsrika elevhälsoarbete. Hon föreläser och bloggar om elevhälsa och har även skrivit en bok om EHM (elevhälsomötet) – den mötesmodell som hon också har varit med och tagit fram (se faktaruta). Hon minns EHM-mötet med lärarna väl.

– Det fanns en hög grad av fru­stration hos pedagogerna, berättar hon. Samtidigt var de otroligt engagerade och ville hitta lösningar.

Tillsammans med lärarna som undervisade i klassen inledde Ida Necovski ett gemensamt, intensivt arbete. De konstaterade att det redan fanns många extra anpassningar för eleverna igång, till exempel olika sätt att ge instruktioner och olika sätt som eleverna satt på i klassrummet. Men det var svårt för lärarna att få ihop allt på ett bra sätt.

– Det fanns otroligt många individuella behov att ta hänsyn till i gruppen. Om vi tittade på varje individ blev det ett lapptäcke i klassrummet.

Ida Necovski uppmanade därför lärarna att inte främst titta på individnivå utan koncentrera sig på hur gruppen fungerande som helhet. De behövde helt enkelt lära sig mer om gruppen innan de kunde diskutera insatser. Hon besökte klassen, och lärarna samtalade och utbytte erfarenheter. Efter en tid tog de fram vad de kallade ett gruppåtgärdsprogram.

– Det är ju inget begrepp som finns i skollagen, men vi kallar det så på den här skolan.

Ett gruppåtgärdsprogram ska fungera som ett stöd för lärarna, berättar hon, och vara en påminnelse om vilka generella behov som finns i gruppen.

Pernilla Ruthér minns gruppåtgärdsprogrammet som en beskrivning av hur de skulle arbeta tillsammans och vilka gemensamma förväntningar de skulle ha på klassen. I programmet skrev de ner mycket av det som tidigare varit extra anpassningar för enskilda elever, berättar hon.

En del handlade om att skapa gemensamma strukturer. Lärarna kom överens om att inleda och avsluta lektionerna på samma sätt. Ingen av eleverna skulle få komma in före lektionsstart, och när lektionen började skulle lärarna alltid ha skrivit upp samma information på tavlan: vad lektionen ska handla om och vad målet är.

När eleverna jobbade själva med uppgifter skulle arbetsgången finnas nedskriven på papper, med rutor att bocka av så att det skulle bli tydligt. Lärarna skulle också avsluta lektionerna på samma sätt genom att knyta ihop säcken, prata om vad som varit lätt eller svårt och ge lite förförståelse inför nästa lektion.

Tidigare hade lärarna gjort mer olika, till exempel vid lektionsstart.

–  Någon ny lärare hade dörren öppen och eleverna trillade in allteftersom. Då var eleverna lite vilsna och hade fortfarande rast när de kom in, och det blev lite tokigt.

Gruppåtgärdsprogrammet beskrev också vilka förväntningar lärarna skulle ha på eleverna. Förväntningarna skulle vara gemensamma och höga. Till exempel skulle lärarna förvänta sig att alla elever hade med sig penna, papper och en laddad dator till lektionerna, annars fick de inte komma in i klassrummet. De skulle också förvänta sig att eleverna hanterade sina datorer på ett ansvarsfullt sätt. Tillsammans med eleverna kom lärarna också överens om att de annars skulle ta datorerna under lektionen.

– Det här fungerade bra och de slutade testa oss. En av killarna hade det extra kämpigt. Med honom kom jag överens om att han alltid skulle ge mig chromebooken när jag hade genomgångar, istället för att han skulle sitta och spela spel. Då slapp jag bli sur och han känna att han misslyckades.

Pernilla Ruthér märkte snabbt skillnad i gruppen. Eleverna blev lugnare och tryggare och fick bättre självförtroende. Hon är säker på att det berodde på att alla gjorde och förväntade sig samma saker.

– Jag tror att eleverna kände att vi lärare inte är emot dem, utan att vi är med dem. Vi brydde oss om dem och ville att det skulle gå bra. Vi behövde inte kriga mot varandra och det blev ett mer harmoniskt förhållande mellan oss.

Samtidigt som lärarna arbetade med gruppen fortsatte arbetet med enskilda elever i klassen. Några utreddes för behov av särskilt stöd, och några fick efterhand delar av sin undervisning i ett mindre sammanhang utanför klassen, i den verksamhet som skolan kallar Kombo. Där erbjuds eleverna egna arbetsplatser i en lugnare miljö, utan så många intryck.

Ida Necovski säger att man alltid bör sträva efter att försöka hitta lösningar inom ramen för gruppen, och i första hand se över det egna arbetssättet och förhållningssättet. Men ibland räcker inte det.

– Vi kommer alltid att ha elever som under perioder har ett individuellt stödbehov. Det är viktigt att komma ihåg. Men däremot kan vi minska antalet elever som behöver det genom att se över formerna för den ordinarie undervisningen.

Enligt både henne och Pernilla Ruthér var samverkan mellan elevhälsan och lärarna den stora framgångsfaktorn i arbetet med klassen.
– Den viktigaste nyckeln var att vi samverkade elevhälsa och lärare ihop, säger Ida Necovski. Att vi tog oss tiden och tänkte kring behoven i gruppen tillsammans.

– Ida hjälpte oss att se situationen utifrån, konstaterar Pernilla Ruthér. Hon kunde lyfta blicken och se helheten.
För henne blev samarbetet med elevhälsan och klassen startskottet för något nytt.

– Det är roligt att jobba när man ser så bra resultat! Det här arbetssättet har smittat av sig. De anpassningar vi gjorde i den här gruppen gör vi numera i alla grupper.

Tre nivåer av stöd

Skollagen beskrivertre nivåer av stöd.

Ledning och stimulans är något som alla elever har rätt till i skolan, för att nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling utifrån sina förutsättningar. För vissa elever kan det här innebära extra anpassningar eller särskilt stöd för att kunna uppfylla kunskapskraven.

Extra anpassningar är en mindre ingripande stödinsats som normalt går att genomföra för lärare och övrig skolpersonal inom ramen för ordinarie undervisning. Det måste inte fattas något formellt beslut om den här stödinsatsen och den behöver inte dokumenteras. Som exempel på extra anpassningar ger Skolverket att få extra tydliga instruktioner, stöd att sätta igång arbetet eller enstaka specialpedagogiska insatser.

Särskilt stöd är mer omfattande och pågår under en längre tid. Det sätts in om extra anpassningar inte räcker till. Behovet av särskilt stöd utreds av rektor och dokumenteras i ett åtgärdsprogram. Som exempel på särskilt stöd ger Skolverket regelbundna specialpedagogiska insatser, placering i särskild undervisningsgrupp eller anpassad studiegång.

Källa: Skolverket

Elevhälsomötet EHM

Elevhälsomötet (EHM) är en mötesstruktur och en mötesmodell som har utvecklats av specialpedagogerna Anna Bengtsson och Ida Necovski tillsammans med rektorn Maria Kempe Olsson. Modellen innebär att elevhälsa och lärare samverkar på regelbundet återkommande möten för att ringa in utmaningar och möjligheter.

Källa: A. Bengtsson, M. Kempe Olsson och I. Necovski (2017)
Elevhälsomötet – en främjande, förebyggande och lärande modell.

Anpassningar på olika nivåer har blivit en naturlig del av vardagens undervisning för läraren Pernilla Ruthér.

Läraren Pernilla Ruthér och specialpedagog Ida Necovski ser hur eleverna blivit lugnare och tryggare när all undervisning följer samma struktur.

Prev
Next

 

Anna Grettve

Anna Grettve

Vill du läsa mer? Bli prenumerant!

Du får 6 nr av Grundskoletidningen och Pedagogisk Snabbguide för 1099 kr exkl. moms.

Så här kan du läsa vidare
Börja prenumerera så får du tillgång till alla fördjupande och inspirerande artiklar i Grundskoletidningen och Pedagogisk snabbguide..
Kompetensutveckling när den är som bäst.

Bli prenumerant