De senaste decennierna har rubriker om barns psykiska hälsa ofta handlat om att unga mår allt sämre och att det råder en kris. Bland annat uppger många barn att de lider av ont i magen, huvudvärk och har svårt att sova, enligt olika enkäter. Men vad står besvären egentligen för? Det bestämde sig Sofia Kvist Lindholm, lektor i pedagogik vid Linköpings universitet, att undersöka närmare. Tillsammans med kollegan Anette Wickström intervjuade hon barn och unga om deras enkätsvar, vilket gjorde att de kunde nyansera bilden av ungas psykiska hälsa. Det som i statistiken framstod som en homogen grupp kunde i själva verket stå för vitt skilda saker.

– Om vi ska förstå vad som mäts och använda det som utgångspunkt för att skapa insatser så unga mår bättre är det viktigt att nyansera bilden av ungas mående och gå tillbaka till vad det vi mäter faktiskt står för i ungdomarnas vardag.

Bland barnen kunde de identifiera två grupper. Dels de som mådde mycket dåligt och tyngdes av svåra livshändelser, inte klarade skolan eller brottades med svåra relationsproblem och det yttrade sig i form av huvudvärk, sömnsvårigheter med mera. Dels en större grupp barn som generellt mådde bra men som hade ”vardagsproblem”: de hade kanske grälat med en nära vän, var oroliga inför en presentation eller hade slarvat med skärmtid, kost och sömn. Specifikt för den sistnämnda gruppen var att deras problem kom och gick. De fick ont i magen eller huvudet inför ett prov, eller sov illa för att de hamnat i en tillfällig konflikt.

Det är viktigt att skolor inte klumpar ihop dessa grupper under etiketten ”barn med psykisk ohälsa”.

– Vi får inte missa dem som mår riktigt dåligt, därför måste vi nyansera bilden, säger Sofia Kvist Lindholm.

Överlag tycker hon att begreppet psykisk ohälsa har kommit att betyda allt och ingenting, att det är stort fokus på symtom när man i stället skulle behöva titta mer på hur individen förstår och upplever sin egen situation.

I linje med det betonar hon vikten av att fråga eleverna hur de mår – att helt enkelt börja med att kartlägga elevernas psykiska hälsa på skolan i enkäter och intervjuer för att sedan fundera på vilket stöd eller vilka insatser som gynnar eleverna bäst. 

Forskning visar att skolor som gör sin läxa först på det här viset genom att kartlägga elevernas hälsa, och anpassar sina insatser efter de behov som identifieras, är mer effektiva, sammanfattar hon.

En annan framgångsfaktor i skolors arbete med att främja barns psykiska hälsa är att det sker strukturerat och integrerat. Genom att arbeta främjande, förebyggande och åtgärdande på både skolnivå och klassrumsnivå går det att göra skillnad för barnen. 

På skolnivå handlar det bland annat om att skapa övergripande strukturer för hur kränkningar hanteras, samverkan med hemmet organiseras och normsättning – hur alla kan bidra till ett gott klimat på skolan där elever känner sig trygga, välkomnade och sedda. 

Det behövs med andra ord en skolledare som avsätter tid för lärare och elevhälsa att analysera elevernas behov och tillsammans diskutera vilka insatser som bör göras. Ett exempel på en främjande insats kan vara att titta på hur lärare i skola och fritids kan stötta elever att utveckla vänskapsband. Så att alla har någon att vända sig till. 

– Det jag och Anette såg i vår studie, vilket bekräftas av en rad andra kvalitativa studier om vad unga lyfter upp som viktigt för att må bra, är betydelsen av sociala relationer. När dessa fungerar väl bidrar de till att eleverna mår bra och trivs i skolan. 

Både för barnen som mådde mycket dåligt och dem som hade vardagsproblem var tillgången till vänner en viktig faktor för att må bättre. När relationerna krånglade blev det däremot motsatt effekt, såg forskarna. 

– Att arbeta med konflikter och möjliggöra för unga att skapa vänskapsband blir därför viktiga främjande insatser i skolan.

Erbjud eleverna lära-känna-dagar, ta en fika ihop, tänk till lite extra kring vem som sitter bredvid vem i klassrummet eller vilka som ska göra grupparbete ihop – det finns flera verktyg för lärare att använda sig av.

– Vi kan göra mycket med små medel!

En annan sak som Sofia Kvist Lindholm såg i sin forskning var att prov och presentationer skapade en stress och press för barnen. Även här kan lärare göra skillnad genom att skapa en gemensam provplanering med tid för återhämtning eller ta fram regler för hur det ska låta i klassrummet under och efter att en presentation hålls. 

På klassrumsnivå är det lärarnas relationsbygge som är A och O. Den lärare som ser eleverna och visar att det är okej att prata om hur man mår, har lättare att fånga upp elever som mår dåligt och vid behov slussa vidare. Lika viktigt är att arbeta med grupprocesser och normsättningen i gruppen för att få ett gott klimat i klassrummet.

Tycker du att det är en bra idé att ha psykisk hälsa på schemat?

– Om det innebär att man pratar om hur man mår och hur man trivs på skolan, då är det bra. Men om skolan köper in ett program som handlar om att vi ska lära oss att tänka och känna på ett annat sätt än i dag, då kan det göra att vi fjärmar oss från problemen i stället, säger Sofia Kvist Lindholm. 

En ungdom som mår psykiskt dåligt, som kanske självskadar, är inte nödvändigtvis hjälpt av att höra att hen behöver tänka annorlunda. Om eleven till exempel har varit utsatt för mobbning eller övergrepp behöver hen sannolikt få konkret stöd i vardagen för att känna sig trygg på nytt, inte lära sig ”tänka positivt”. 

– Att prata om hur vi mår är viktigt men inte som en kompetens, för då sker en ansvarsförskjutning till individen. Om vi bara jobbar med individens sätt att tänka och känna missar vi det strukturella och det sociala sammanhanget.

Den sociala kontexten är viktig – där finns inte sällan grupprocesser eller strukturer som behöver för­änd­ras för att skapa förutsättningar för unga att må bra. Det finns gott om forskning som visar på vikten av att inte glömma sociala sammanhang och strukturer när det gäller psykisk hälsa, sammanfattar Sofia Kvist Lindholm.

Ämnet livskunskap blev otroligt kritiserat och föremål för granskningar i såväl radio och tv och till viss del med rätta, anser hon. En sak som blev tydlig i samband med kritiken är hur viktigt det är att lärare är medvetna om skolans specifika kontext när de lyfter frågor om psykisk ohälsa och problem i klassrummet. Skolan är till att börja med inte frivillig – det är inte en plats dit barn kan komma och gå som de vill eftersom de omfattas av skolplikt. De kan inte heller välja sina klasskamrater eller lärare. Att då jobba i helgrupp och lyfta känsliga problem i klassrummet kan göra elever mer utsatta snarare än mindre. 

– Om du har elever som mår dåligt är det viktigt att prata om det med dem, men inte i helklass. Där är det inte tystnadsplikt och när lektionen slutar och det blir rast vet du inte vad som händer. 

Psykisk ohälsa är ett komplext fenomen där individen alltid ingår i en kontext som formar och påverkar henne. Hur frågorna lyfts i skolan är därmed lika viktigt som att de lyfts och eleverna är inte bara passiva mottagare utan det som görs i skolan påverkar och formar i sin tur deras bild av psykisk ohälsa. Ibland tenderar en viktig insikt att gå förlorad, nämligen den att många barn och unga mår bra och har förmåga att hitta olika sätt att stärka sitt välbefinnande på.

– Vi måste också prata om att vi mår bra! Det finns många som mår bra och som har strategier för att göra det.