Vad var syftet med under­sökningen?
– Programmeringsrobotar finns redan i skolan men jag forskar på robotar som interagerar med och fungerar likt människor. Vi vill föregå utvecklingen för att ta reda på om och hur den typen av robotar kan fungera i skolan innan de finns som färdiga kommersiella produkter. Vi ser en hajp kring digital teknik och att skolorna ibland köper in grejer utan att riktigt veta varför. Det är en unik situation där skolledning och lärare behöver mer kunskap för att kunna ta informativa beslut.

Hur gick undersökningen till?
– I kontakt med lärare byggde vi mjuk­vara till empatiska lärarrobotar som testades i en skola 2015. Då interagerade den pedagogiska roboten Nao med 46 elever i åk 4–6. Den läste av elevernas sinnesstämning via ansiktsuttryck, röst­lägen och armband som mätte stress när de spelade ett digitalt spel tillsammans. Den interagerade också enskilt med eleverna i en geografiuppgift. Vi såg att eleverna i viss mån kunde interagera med robotarna men att interaktionen ofta havererade på grund av tekniska problem eller för att eleverna blev osäkra och frustrerade när Nao inte kunde ge dem det de behövde. 2018 tog jag med roboten Pepper till samma elever som nu gick i åk 7–9. De svarade på en enkät och diskuterade i grupp kring lämpliga användningsområden för en robot i skolan och om sina tidigare upplevelser – bra som dåliga – av att interagera med Nao.

Vad tyckte eleverna?
– Överlag var de positiva till vissa saker och mer kritiska till andra. De tyckte inte att robotar ska få ersätta en lärare i att sätta betyg, spela in elever, ta beslut eller interagera med yngre barn. De menade att en robot kan fungera som assistent till läraren i klassrummet och arbeta med sådant som inte kräver så mycket emotionell intelligens, som repetitiva övningsuppgifter. Vissa elever i årskurs 9 såg roboten som ett verktyg – ungefär som en miniräknare. De identifierade risker med att en robot kan koppla upp sig mot nätet, ägna sig åt oreflekterad datainsamling och manipuleras till att fuska.

Vad sa eleverna om att ha en robot­relation?
– Det vi såg var att elever som träffat Nao var mer negativa till att robotar ska få uppfatta mänskliga känslor än de som kommit nya till klasserna efter den första undersökningen 2015. Det blev tydligt att eleverna värdesätter relationer till skolans pedagoger och ifrågasatte om man alls kan bli vän eller ha social kontakt med en robot. Om en robot ska få hjälpa dem i skolarbetet vill de kunna styra över vad roboten ska få göra. Många var tveksamma till robotar som tillgång i inkluderande sammanhang, som specialpedagogiskt stöd eller som vän till utsatta elever. De såg en fara i att de eleverna kan hamna ännu mer utanför om de får sämre möjligheter att öva på mänskliga relationer.

Vad drar du för slutsatser av din ­forskning så här långt?
– Om vi ska låta robotar utbilda våra elever måste vi vara väldigt klara över ­syftet med hänseende till barns utveckling och integritet. Idag kan man inte lämna barn ensamma med en robot, inte minst med tanke på att de inte är tillräckligt avancerade för att kunna interagera på ett bra sätt. Och om pedagogiska ­robotar utvecklas till att bli mer emotionella, vad händer med barnen om de möter den här typen av teknologi redan som små? Etiska frågor som elever och lärare i mina tidigare studier också lyft fram som viktiga.