”Vi behöver avdramatisera livet”

Vi är alldeles för bra på att krångla till det, tycker författaren Markus Torgeby. Efter fyra år i skogen bottnade han i vad som är viktigt på riktigt.
– Naturen är tillgänglig för alla. Ibland känner jag att vi är lurade kring vad vi ska fylla våra liv med.

Han är fullkomligt okonstlad när han pratar. Slänger sig med förstärkande ord och en hel del skarpa, enkla sanningar. Lätt att tycka om, svår att inte hålla med. Kan det vara så simpelt som att gå tillbaka till det enkla, till våra basbehov, för att hitta lugnet, motivationen och få ordning på en stor del av den psykiska ohälsan?

Ja, enligt Markus Torgeby. Fyra och ett halvt år i skogen fick honom att på djupet förstå vidden av hur mycket vi krånglar till saker.
Vi ses utanför hans agentur på Södermalm i Stockholm. I handen håller han sina medtagna rullskridskor och vi konstaterar att det var ett tag sedan de var i ropet. Hur enkelt och kul det är att ta sig runt på fyra hjul under fötterna. Sedan slår vi oss spontant ner i varsin brassestol på torget intill.

Agenturen vid kullerstensgatan är inte vilken som helst. Det är en av Sveriges mest namnkunniga där han gör sällskap med Anne Holt, Fredrik Backman och Jonas Gardell och innanför sekelsskiftesväggarna finns såväl fingertoppskänsla som högt driv.
Ett år har gått sedan Markus Torgebys uppmärksammade bok Sova ute släpptes och nu har den sålts till fler än 20 länder. Coronapandemin har fungerat som en skjuts, inflikar han.

”Sätt dig i en situation som är fysiskt tuff så ger det perspektiv. ”

Mötet före vår träff handlade dock om en kommande tv-serie. Inspelningarna har redan avverkats och han berättar hur han tar med sig människor ut i naturen och ger dem utmaningar liksom en viktig eftertanke.

– Jag har varit ute så fruktansvärt mycket de senaste 20 åren och vill på något sätt dela med mig. Eftersom det blir en helt annan kontext än den vi är vana vid att vistas i blir det också helt andra samtal.

Markus Torgeby har alltid varit en ”duktig pojk”. När mamman blev sjuk i MS (på den tiden saknades medicin) fick han 12 år gammal ta över rollen som vårdare tillsammans med sin pappa och syskon. Det var så han började upptäcka naturens kraft.

Kylan från det öppna fönstret i pojkrummet på nätterna spred sig över ansiktet med ett överraskande lugn. Han bylsade på sig och låg ofta med huvudet mot väggen för att skapa ett tryck.

– Idag använder man tyngdtäcken. Det har jag gjort i 25 år. Jag har testat och känt, och det var något som funkade för mig när jag hade kaos i skallen, säger han på sin utpräglade göteborgska.

”Jag hade med all säkerhet blivit medicinerad om jag hade kommit till läkaren med de symptom jag hade som ung.”

Hemma på Öckerö utanför Göteborg fick han hjälpa sin mamma med det mesta. Tvätta, mata, duscha henne, bädda sängen, ta henne till toaletten och vända henne om nätterna. Inget med det livet var romantiskt, konstaterar han.

Han älskade sin mamma, men hade svårt att klara de vardagliga sysslorna. Istället var han bra på det extraordinära: Att bära henne på ryggen till Öckerös högsta berg eller sätta på henne en flytväst och simma ut till en ö. Det gav dem båda mycket, men det viktigaste för mamman var att klara vardagen.

För att hantera känslorna hängde han upp livet på att springa. Bara då kunde han lugna ner huvudet. Och löparkarriären gick bra, Markus var lovande. Han sprang SM och blev som 19-åring uttagen till Junior­-EM.

Kombinationen av höga löparambitioner och en aggressiv tränare som ständigt eldade på och ignorerade skador med att ”de bara sitter i huvudet” var dock förödande. Markus går fortfarande runt med en svullen fot från träningen inför Junior-EM.

– Till sist gick det sönder i skallen. Jag var råorolig, kunde knappt andas. Och jag förstod inte att det var ångest, fattar du?

Han gnuggar ansiktet mot handflatorna. Hemma var det inte läge att ”tjöta om det där”. Efter en absurd träningsresa till Österrike blev det dock kortslutning i systemet. Han var 20 år och led av grav beslutsångest.

– När jag skulle gå till Ica och mamma sa att jag kunde ta ett grovt bröd kom jag hem utan. Jag kunde inte välja vilket. Allt bara snurrade.

Markus ställdes inför ett ultimatum. Antingen förtvina eller överleva genom att närma sig sina mest basala behov. Så han tog tåget upp till den jämtländska skogen och bodde där i fyra och ett halvt år.

– Det är det bästa jag någonsin gjort.

Han faller bakåt i brassestolen. Berättar att han delvis läste och influerades av Henry David Thoreaus klassiker Skogsliv vid Walden. ”Skittrökig bok”, men på något sätt tilltalades han av huvudpersonens liv i en stuga i skogen och tänkte att han kunde göra något liknande.

Utan annat än scouterfarenhet packade han en sovsäck, liggunderlag, en yxa, kniv, såg, kläder och löpardojor.

Första tiden handlade om att bygga läger, fixa ved och trampa upp stigar att springa på. En underbar tid, som snart förbyttes till kamp.
Rastlösheten och mörkerrädslan var tuffast, men också det som lärde honom allra mest.

– Jag luktade svett varje dag, så rädd var jag på kvällen. Ibland stod jag med ryggen mot ett träd, då kunde ingen smyga sig på. Men jag tänkte att jag behövde utsätta mig för rädslan. Positivt tänkande fungerade inte.

Det var först när han aktivt satte sig in i, förstod och accepterade situationen som han lärde sig hantera den. En slags KBT.

På samma sätt tror han på att hitta tillbaka till våra mest basala behov för att behandla psykisk ohälsa. Idag handlar så mycket om yttre lösningar, tycker han.

– Har du kaos i huvudet är det medicin som gäller. Jag fattar, men över en miljon svenskar äter antidepressiva varje dag. Jag hade med all säkerhet blivit medicinerad om jag hade kommit till läkaren med de symptom jag hade som ung.

Han är inte emot medicin, men tycker att man först borde se över sin livsstil. Sover du? Finns det en anledning till att du mår som du gör? Äter du bra? Rör du på dig?

– När du tagit tag i det och det fortfarande är knak, då kanske du kan börja fundera på medicin.

Och så detta med perspektiv. Livet innebär även sorger.

– Sätt dig i en situation som är fysiskt tuff så ger det perspektiv. Frys ordentligt, antingen kommer livsglädjen tillbaka eller så dör du. Det är så jag har jobbat med elever.

Markus och hans vän, slöjdläraren Andreas Lundqvist, fick i uppdrag från resursförvaltningen i Göteborg att göra något för en grupp elever med problematisk skolfrånvaro i Hammarkullen. Vännerna, som tror på naturen som lekplats och skola, hämtade eleverna och åkte raka vägen ut i skogen.

– Skogen var vårt klassrum. Vi pratade om livet och satte ungdomarna i situationer som var lite spännande och obekväma.
Eleverna var vana vid att folk talade om vad som var bra för dem, utan att de kunde känna det själva. När Markus och Andreas tog ett steg tillbaka och gav dem fysiskt ansträngande uppgifter blev det tydligt för ungdomarna att de behövde göra något för att förändra sin situation.

Att knäcka grenar och tända en eld för att bli varma gav en tillfredsställelse, menar Markus. Det kunde projektledarna sedan bygga vidare på.

Till slut började eleverna att drömma. En ville bli polis och för det behövdes betyg. Nu fanns motivation att hänga upp drivet på.
– Jag tror i mångt och mycket att det inte är svårare än så. I dag går det bra för de här eleverna.

Markus ser också hur många barn lider av prestationskraven i skolan. Han tror att vi behöver prata mer om livet i stort, även i klassrummen. Säga att det kommer att ordna sig, att det är bra att veta riktningen i vart man vill, men att betygen inte betyder allt. Vi lever trots allt i Sverige år 2020.

– Att vi ligger lågt i PISA är helt ointressant! Det handlar bara om upprepning. Tänk kreativt, det är framtidens grymma arbetare, och det är vi bra på i vårt land.

Han har blivit tydligare med vad han tycker och anser att det finns många personer med agendor som säger så mycket strunt. Fler lågmälda människor behöver ta ton i samhället:

– Mina förebilder är de som inte vill vara chefer, för de fokuserar ofta på rätt saker: familjen, relationer, naturen. De lever ofta fina balanserade liv som kanske inte ser så mycket ut, men som är rika.

Dagen innan vi ses frågade en av hans döttrar om de kunde springa ner till älven, till Ristafallen där Ronja Rövardotter spelades in. Här kan man hoppa i och flyta med älven i två kilometer.

– Det är en grym upplevelse och ingen är där. Naturen är tillgänglig för alla. Ibland känner jag att vi är lurade kring vad vi ska fylla våra liv med.

Livet är gött just nu, menar Markus. Han fick nyligen kontrakt för sin tredje bok. Han och hustrun Frida ska bygga en stuga på fjället och boken handlar om deras byggprojekt. Om att göra något tillsammans och vad man behöver lära sig utan förkunskaper.

– Vi vill inspirera folk till att avdramatisera livet. Man behöver inte krångla till det så mycket.

Markus Torgeby

Född: 1976.
Bor: I en fäbod i Jämtland med hustrun Frida och deras tre döttrar.
Gör: Författare till böckerna Löparens hjärta (Offside press, 2015) och Sova ute (2019). Föreläser om naturens kraft och är i vår aktuell med en uppföljare till dokumentären ”Löparen” som ska visas på SVT.
Drömmer om: Att samla tusentals människor och sova i Central park i New York under sin bokrelease i USA. ”Det hade varit magiskt.”

Markus Torgeby menar att våra mest basala behov påminner om vad som är viktigt på riktigt i livet.

”Mina förebilder är de som inte vill vara chefer, för de fokuserar ofta på rätt saker: familjen, relationer, naturen.”

Prev
Next

 

Cecilia Lindvall

Cecilia Lindvall

Vill du läsa mer? Bli prenumerant!

Du får 6 nr av Grundskoletidningen och Pedagogisk Snabbguide för 1099 kr exkl. moms.

Så här kan du läsa vidare
Börja prenumerera så får du tillgång till alla fördjupande och inspirerande artiklar i Grundskoletidningen och Pedagogisk snabbguide..
Kompetensutveckling när den är som bäst.

Bli prenumerant