Genom böckerna hittade han sig själv

Vissa berättelser har ett helt annat värde än att de är bra eller dåliga, menar författaren Jonas Hassen Khemiri. De har inte gjort honom till en bättre människa. Vissa av böckerna kommer han aldrig ens att läsa ut.
– Men de har gett mig en grundläggande känsla av att jag inte är ensam i min konstighet.

Det här är första dagen på resten av Jonas Hassen Khemiris liv.

Det var i alla fall så den började. Med den eviga ambitionen att nu ska han lära sig från gårdagens misstag. Han ska gå och lägga sig tidigt, komma upp tidigt.

– Det började med tre larm tills jag kom upp … Men det här är en av de härligaste dagarna när jag bara går till kontoret och får sitta där. Konkret gör jag inget mer än att vara djupt inne i det jag håller på med just nu, säger han och berättar att han skriver på en ny pjäs och är i fasen när allt är möjligt.

Några envisa flugor surrar ovanför oss. Vi sitter inne på ett söderortsfik i Stockholm, någonstans mellan hans hem och kontor. De två världarna han på något vis försöker kombinera: småbarnslivet med legobyggen och det ständiga letandet efter borttappade fotbollshandskar å ena sidan, å andra ett hyllat författarskap där historierna hela tiden drar i honom.

Han arbetar på något väldigt nytt den här gången. Men det är lite för tidigt att prata om.

– Om de tidigare pjäserna nästan har varit som små maskiner där publiken har tvingats in i olika situationer och ta ställning, är det jag håller på med nu att undersöka vad som händer när jag inte underhåller lika mycket.

Det är inte lika läskigt längre. Att visa upp sina verk. Men när vi ses är han lite nervig. Det är bara några dagar kvar tills hans sommarprat ska sändas, 90 personliga och utlämnande minuter om mod och all den tid han ägnat i sitt liv åt att vara rädd.
Paradoxalt nog gav arbetet med sommarpratet samma känslor.

– Det är det läskigaste jag någonsin skrivit. Å andra sidan känns det alltid så, men att vara en skrivande person är att gradvis försöka förstå mer och mer vem man är. Det finns saker som känns livsfarliga att skriva ner och så skriver man ner dem och bara … aha. Allt jag har fått har jag fått de gånger jag har gjort något som min kropp har varit livrädd för. Inklusive mina barn och den person jag lever med.

”Allt jag har fått har jag fått de gånger jag har gjort något som min kropp har varit livrädd för. Inklusive mina barn och den person jag lever med.”

Som den gången när han var 20 år och stod på en flygplats för att resa till sin pappas hemland Tunisien, en scen han tänkte mycket på nyligen när han skrev sin senaste roman Pappaklausulen.

Hans pappa var frånvarande i perioder och nu var en sådan gång när de inte hade haft kontakt på några år. Jonas var nervös och försökte hitta på svepskäl till sin mamma varför han skulle stanna hemma. ”Alla tecken tyder på att jag inte ska åka”, sa den då väldigt skrockfulle Jonas. ”Men det är just därför du ska åka”, svarade hans mamma, ”för att du känner dig rädd för det.”

– Min mamma har alltid varit en gåta för mig. Hon har alltid haft inställningen att saker och ting kommer att gå bra, medan jag alltid levt med känslan att om två, tre dagar kommer allt att gå under. Det har varit så otroligt viktigt att ha den kraften i mitt liv, en person som hela tiden säger att det kommer att lösa sig. ”Jag kommer aldrig mer kunna skriva en bok.” Det kommer att lösa sig.  ”Jag kommer aldrig träffa någon att bli kär i.” Det kommer att lösa sig. Och på något vis har det löst sig. Jusqu’ici, tout va bien, säger Jonas.

Ungefär: Så här långt går allt bra. Den kända frasen från den franska filmen Medan vi faller, som börjar med en myt om en person som faller från 50:e våningen av ett höghus och upprepar meningen för sig själv.

– Det är något slags mantra hos oss nojare …

Jonas reste ner till sin pappa och väl där skrev han manuset till sin förs­ta, opublicerade bok. Fem år senare släpptes debutromanen Ett öga rött, en granat i bokvärlden och Sveriges bäst säljande roman året därpå. Så var en av landets främsta stilister upptäckt.

Alla böcker Jonas Hassen Khemiri skrivit har varit de absolut mest sanna versionerna av honom just då. 2003 var det att han ”inte kunde vara sannare än en snubbe som kan hitta på att han inte kan svenska, som drömmer sig bort till ett land som han inte har nån koll på”.

Pappaklausulen är den sannaste versionen av honom nu: historien om en pappa som reser tillbaka till Sverige för att hälsa på familjen han en gång övergav. Om den stressade sonen och småbarnspappan med skrivardrömmar, huvudpersonen, som gör allt för att vara sin återvändande och krävande pappa till lags men som nu börjar tappa tålamodet. ”Pappaklausulen” måste omförhandlas.

När han skrev på den hade han en bild av en gammal person som kom på för sent att han hade varit en dålig förälder.

– Vad jobbigt att i slutet av livet inse att man svek de som behövde en. Hur ska man göra då? En impuls skulle kanske vara att ta hand om barnbarnen om man inte tagit hand om sina egna barn. Vända ut och in på tiden på något sätt.

Jonas pappa har liksom mamman alltid varit en gåta för honom, hur han har kunnat lämna sina barn i perioder. Men arbetet med boken har lett till att gåtan blivit lite mind­re gåtfull.

– En sak som dyker upp i Pappaklausulen är hur olika liv och ekonomiska förutsättningar pappan och sonen har. Pappan är uppvuxen med åtta syskon och föräldrar som inte kan läsa och skriva. Det är inte hela sanningen, men den aspekten finns. En person som växer upp i ett koloniserat, fattigt land.

Är det nyckeln till vem hans pappa är? Nej, men det kan förklara en del, menar Jonas.

När han gick in i projektet var det för att äntligen berätta sin version av familjehistorien.

– När jag sedan skrev boken började jag motvilligt förstå honom mer och mer. Som det alltid är kom jag ut på andra sidan lite mer osäker än när jag gick in i projektet. Det var väldigt lärorikt för mig också.

Själv har han en slags målbild av att skapa lagom stora trauman hos sina barn.

– En perfekt förälder tror jag skulle vara livsfarligt. Det finns någon slags idé om hur föräldrar ska vara nuförtiden, en pedagog, clown, miche­linkock och pt till sina barn. Mina barn kommer säkert ha en massa klagan på hur jag var, jag satt med mina böcker för mycket, men jag tror aldrig de kommer att tvivla på att jag älskar dem.

Pappaklausulen försöker berätta en bild av att hur mycket familjen än bråkar, hur mycket de än tjafsar om historiska oförätter och ekonomi, hur mycket smärta och sorg som finns i deras historia, sitter de ändå ihop för att de faktiskt älskar varandra.

– Det är vad den boken är för mig. En slags hyllning till dem som inte drar. De som stannar kvar.

Jonas Hassen Khemiri skulle aldrig skriva om han inte lärde sig något av det. När han debuterade 2003 försörjde han sig bland annat på att föreläsa på skolor, vilket också skulle visa sig bli en lärorik erfarenhet. Då gjorde han det inte för att påverka någon, utan pratade om det som var viktigt för honom själv, om böcker och makt. I dag tänker han annorlunda på det.

– Förra sommaren när jag var på Way Out West i Göteborg och samtalade med rapparen Ozzy kom jättemånga gymnasiekids fram till mig. De har växt upp och är 25 nu och sa att de tyckte det var roligt när jag var där. Det var inget jag tänkte på då, att det var ett sätt att hitta läsare.

Det speciella med att prata i skolor är att man gör det för en grupp människor som inte valt det, menar Jonas.

– Fyra, fem kanske vill lyssna, resten undrar varför de inte hade håltimme i stället. Man lär sig mycket av det. Jag är inte nervös när jag pratar framför människor längre, därför att inget är svårare än att hålla en gymnasieaulas uppmärksamhet. Idén om hur en författare ser ut eller ska vara kändes också väldigt rolig att utmana bara genom att vara på plats.

Hans egna barn är fortfarande små, tre och sex år gamla. Får de välja läsning blir det oftast fotbollsböcker. Jonas berättar att äldsta sonen har hunnit tappa bort typ tre par fotbollshandskar på lika många månader.

– Och ändå har han hunnit slita ut dem, det är magiskt. Jag aldrig varit ett stort fotbollsfan, men det är också något fint i att en sexåring kan visa mig en värld. Han kan komma hem och berätta varför det är en tragedi att Tottenham har förlorat mot Liverpool. För mig har de sakerna bara varit statistik, varför skulle jag bry mig om det? Men så fort han klär in det i en historia så förstår jag ju. Det finns ju stor dramatik där också.

Han tänker att historierna finns överallt. Behovet är allmänmänskligt, vi kan inte leva utan dem. Vissa får dem via fotboll, andra via pjäser, böcker, låtar eller tv-serier.

– Vissa böcker har på något vis räddat livet på mig, jag skulle inte vara författare utan dem. Det handlar inte om att de gjorde mig till en bättre människa, utan att de gav mig en grundläggande känsla av att du i din konstighet inte är ensam, det har funnits mängder med människor innan dig som har varit precis lika konstiga.

Det är helt oväsentligt om böckerna är bra eller dåliga, menar han. De har skapat känslan av att ”har du också känt att livet inte har räckt till så till den milda grad att du har byggt den här till mig?” Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras är en sådan. Trilogin av Ágota Christóf en annan.

– Jag kan också känna så med Infinite jest av David Foster Wallace. Jag har aldrig läst klart den, jag har försökt några gånger men kommer aldrig igenom den. Ändå får jag den känslan: Har du byggt det här? Kommer du att beskriva en tennismatch på 14 sidor? Ja, okej då. Jag är så jäkla tacksam att de böckerna finns.

Under höstens Gothia-konferens Lärkraft sitter han på scenen och pratar om texterna och lärarna som varit hans liv. När han tänker på lärare slår det honom att han kommer ihåg varenda en, trots sitt annars grunddåliga minne.

– Jag minns min lågstadielärare Agneta Rönnqvist och att hon var så märklig, för hon pratade med oss som om hon respekterade oss. Det kändes aldrig som att vi var barn för henne. Jag kommer till och med ihåg en mattevikarie jag hade i tre veckor på högstadiet som hette Morgan, för han var okej. Han kom in, var en vanlig person och pratade på ett intressant sätt om matematik. Han blev vår favorit på två sekunder. Vilken otroligt viktig roll de har, och vilka möjligheter att påverka.

Han har själv flera lärare i släkten. Hans pappa var modersmålslärare och mormor var grundskolelärare.

Vi har alla vägskäl i våra liv då vi har stått fram och tillbaka, säger Jonas. De vägskäl som träder fram tydligast för honom nu är de när han vågade skriva.

– Det tror jag beror på att huvudpersonen i Pappaklausulen, det är ju jag om jag inte hade vågat ta hoppet.

Så här långt går allt bra. Jusqu’ici, tout va bien.

– Men allt som blir bra kräver modet att stirra det som du är satt här på jorden att göra i vitögat. Jag säger inte att jag har lyckats med det, men jag hoppas att jag kommer att göra det. Det är dit jag strävar.

Jonas Hassen Khemiri

Ålder: 40 år.
Familj: Flickvän och två barn, 3 och 6 år.
Bor: I Stockholm.
Gör: Flerfaldigt prisad författare och dramatiker. Slog igenom 2003 med Ett öga rött. Skrivit fem romaner, sex pjäser och ett flertal noveller.
Aktuell med: Pappaklausulen (Albert Bonniers Förlag) och en miniserie som bygger på hans Augustprisade roman Allt jag inte minns, premiär 9 september på SVT.
Läser just nu: Noveller av Roberto Bolaño och Amanda Lee Koe.

3 tips för att skapa läsare för livet:

Säg att böcker är farliga, att vissa till och med är förbjudna. Inte att de gör dig till en god person eller är ett vaccin mot ondska. ”Det är jättetråkigt med sprutor, men om du ger mig ett rus, en explosion, blir jag väldigt nyfiken.”

Visa att författare kan se ut på många olika sätt, komma från många olika länder och prata på många olika språk.

Läs högt för personer som inte kan läsa själva.

Råd till den med författardrömmar

Fråga dig själv: Tycker jag om att sitta ensam utan internet i åtta timmar? Hur ont skulle det göra om någon tvingade mig att sluta läsa?
– Om det är på plats kan man gå vidare till de mer konkreta sakerna: Använd inte för många adverb.
Och fortsätt fråga: Var det här viktigt att berätta för mig just nu?
– Ge dig sen till tåls och samla på dig tillräckligt med mod för att inte vika undan blicken när historierna dyker upp.

 

Läs fler

Cecilia Lindvall

Cecilia Lindvall

Oj, är du inte prenumerant?

Den här artikeln kan endast läsas av dig som prenumererar på Grundskoletidningen Pedagogisk snabbguide.

Så här kan du läsa vidare
Logga in eller börja prenumerera så får du tillgång till alla fördjupande och inspirerande artiklar i Grundskoletidningen och Pedagogisk snabbguide.
Kompetensutveckling när den är som bäst.

Bli prenumerant