Cockerspanieln Chico halvligger lojt på golvet i John Steinbergs hus i Sigtuna.

John, lång och bredaxlad, står upprätt mitt i vardagsrummet som om han vore redo att tala inför en skolklass. Han lyfter ett pekfinger och stannar upp i en kort tystnad för att gestalta hur ett bestämt kroppsspråk och en stadig röst är till lärarens fördel.

Under ett par sekunder är det helt tyst, sånär som på Chicos flås.

– Nu! utbrister han. Nu kan ni börja!

Sedan släpper han ner armen för att visa på ett motsatt beteende. Han säckar ihop ytterligare och låter en släpig mening utan mellanslag rulla över tungan.

– Nukannibörjavarsågodasättigång.

Gamle Chico, som väntar på eftermiddagens klipptid, traskar iväg och lägger sig i ett hörn. Skådespelet är slut och John, som å sin sida slår sig ner i en grå fåtölj, har framfört sin poäng:

– Pausering. En ståuppkomikers bästa vän, som tillsammans med frusna gester signalerar för publiken när det är dags att skratta. Det är en av komikernas stora konster. På samma sätt bör pedagoger se på sin uppgift som ett slags artisteri, som hela tiden måste finslipas i detaljerna.

”Om du går med bestämda steg genom korridoren och in i klassrummet så signalerar du att det kommer att hända grejer.”

Kroppsspråket, blicken, positionen i rummet och tonfallet, fortsätter John, allt har betydelse för hur läraren påverkar elever.

– Om du går med bestämda steg genom korridoren och in i klassrummet så signalerar du att det kommer att hända grejer. Om du kommer in sent med händerna i fickorna och försöker vara kompis med eleverna, då är de mindre mottagliga.

De i skolvärlden som är bekanta med John Steinberg känner igen resonemanget. Idéer om hur lärare bör bete sig i klassrummet är något av hans signum. De förekommer i många av hans böcker, mängder av föreläsningar och återkommande kurser. Oavsett pedagogiska trender, har han genom åren trummat på med sin tidlösa klassrumsdidaktik och ledarskap.

Han har doktorerat i pedagogik och beskriver sig själv som en skol­observatör, vars karriär bygger på att söka upp och förenkla befintliga modeller, verktyg och teorier.

– Jag strävar alltid efter att översätta abstraktioner till konkreta åtgärder, både i mina böcker och i mitt företag, berättar han.
Tanken på föreläsningarna får honom skina upp. För han stormtrivs med sitt jobb, inte minst när han talar inför lärare. På sätt och vis är han själv den artist som han förespråkar i sina dragningar, med en komikers känsla för tajming. Men bara i yrkesrollen.

– Privat är jag ganska blyg egentligen. Jag har inget stort nätverk, umgås inte med en massa vänner utan sitter hellre i min lilla ”grop” framför datorn. Men på scen blir jag som förvandlad. Det bästa jag vet är att få fyrahundra lärare att tänka efter och skratta. Jag är konstigt nog ganska rolig då, bra på att blanda humor och allvar. Där känner jag mig fullständigt trygg.

I festsammanhang däremot, fortsätter en leende John, är han tillbakadragen.

– Då sitter jag helst i ett hörn och hoppas att det snart är över!

Trots det ska han arrangera en tillställning till sin egen ära de kommande dagarna efter intervjutillfället, på sommarens första junihelg. Han fyller 70 år och har bjudit in vänner och kollegor till ett gammalt bageri som hör till ett slott i närheten av hans hem.  

– Det är första gången i mitt liv som jag gör något så avancerat. Men det blir i all enkelhet. Som professionell är jag formell och ordningsam, men som människa är jag informell. Det råder slipsförbud! säger han och skrattar så det ekar, till synes ändå lite förtjust över att själv organisera sin egen uppvaktning.

John hoppar upp ur fåtöljen och tar sikte på köket. Han har förberett lunch i form av tonfisksallad med majonnäs, majs och vindruvor. Bordet är redan dukat intill panoramafönstret med utsikt över Mälarens vatten.  

– Det blir en amerikansk rätt, berättar han och värmer på några brödbitar.

Rötterna från USA gör sig ännu påminda. Förutom matledes märks det på de runda r som präglar hans svenska dialekt, som så ofta för personer som växt upp i engelskspråkiga länder. Uppväxten i den amerikanska staden Rochester, i den västra delen av staten New York, har också haft stor betydelse för såväl hans person som hans framtida yrkesval.

Redan som skolpojke höll han sig mest för sig själv.

– Jag var en total nörd som ville ha bra betyg och klara skolan, säger han mellan tuggorna. Det var på många sätt där jag lärde mig att vara ensam. Min räddning var idrotten. Utan den hade jag varit helt utanför. Men jag höll mig borta från föreningslivet eftersom idrottsledarna var rena fascisterna. Nej, jag spontanidrottade baseboll, basket och golf.

Han minns med förundran det skolsystem han växte upp i. Till exempel eftersom han precis som alla andra barn redan som femåring tvingades göra ett begåvningstest för att avgöra vilken del av skolan han skulle tillhöra.

– Det var en ganska dramatisk historia som satte sina spår. Min syster, som var äldre och redan hade gått igenom testet, berättade att det fanns två huvudlärare på skolan som delade in barnen i separata kösystem. ”Om du får den läraren så är du smart”, förklarade hon, ”men om du får den andra så är du dum.” Jag var livrädd.

Han kan än i dag minnas känslan av hur naglarna tränger in i huden när hans stränga förskolefröken grep tag i hans arm och släpade honom till en av köerna.

– Rätt kö. ”Jag är smart”, tänkte jag med stor lättnad, ”inte dum.”

I gymnasieskolan blev han och de andra tonåringarna uppdelade i sju grupper. Utefter testresultaten placerades barnen sedan in på det våningsplan och den grupp som motsvarade deras begåvning. Barnen med särskilda behov fick bokstavligt talat gå ner i källaren, medan de mest begåvande belönades med takvåningen. John fick gå allra längst upp.

Som barn tänkte han inte så mycket på det, men när han senare började studera pedagogik på universitetet i Michigan insåg han vilka orättvisor som präglar skolsystemet. Plötsligt fick han syn på de mönster han hade upplevt.

– Man fick en stämpel inpräntat i sitt DNA redan som barn som berättade vilket samhällsskick man tillhör. Jag kände att det inte var rätt, och det blev en av mina drivkrafter i mitt arbete. Jag har skrivit många debattböcker. Inte minst om skolsystem som än i dag gör det svårt att komma ikapp för de elever som redan från början ligger efter.

Men debattböckerna har aldrig riktigt slagit igenom som de andra om ledarskap, berättar John, som om ingen vill veta av de strukturella felen i systemet.

– Kanske för att det är så svårt att göra något åt dem, inte minst som lärare. Man är fast i ett system som inte är fullt fungerande.  
För de som är fast på sin ö vill ju ha överlevnadskurser, menar han.

– Från djupet av mitt hjärta har jag en tro på människors potential att utvecklas. Jag ser det som mitt uppdrag att underlätta deras möjlighet att göra det, med pedagogisk psykologi.

Tallrikarna är tomma. John dukar undan lunchen och visar in till sitt arbetsrum. Medan huset i övrigt är modernt inrett, vitt och avskalat, tycks tiden ha stått stilla i hans kontor. Hans gamla ergonomiska kontorsstol bär ett nött mönstrat tyg från 1980-talet.  Den bruna skinnfåtöljen i hörnväggen – med gamla diplom och urklipp från karriären – hör till samma epok, medan den tvådelade golvlampan bredvid härstammar från 1950-talet.

– Jag kan ibland längta tillbaka till åttiotalet, livet var så mycket enklare då, säger John nostalgiskt. Man skickade ut en broschyr och fick kursdeltagare. Dagens sociala medier och digitala möjligheter gör att det faktiskt är svårare.

Han vänder sig till bokhyllorna som täcker väggen invid och plockar ut den första boken längst ut till väns­ter i en av sektionerna. Omslaget är rött och titeln är skriven i vitt.

– ”Gruppsamtal: Affektiv utveckling i skolan”. Min första bok från 1974. Det här är alla mina 52 böcker. Målet med mitt liv har varit att fylla en Billybokhylla från Ikea, och det har jag lyckats med, säger han skrattande.

Vägen till Sverige började på high school i USA, där han träffade sin svenska fru. Hon skulle fortsätta sina juridikstudier i Uppsala och han valde att flytta med. Där tajmade han det svenska skolväsendets nya läroplan väl. För i universitetsryggsäcken hade han metoder och verktyg byggda på den humanistiska psykologi som växte sig stark inom 1970-talets new age-rörelse.

– Många i Sverige tyckte att de humanistiska värdena var bra, men de hade inga metoder. Så jag fick i uppdrag att skriva en praktisk bok som beskrev metoder för att främja barns sociala, emotionella och intellektuella tillväxt.

Han fortsatte att doktorera inom ämnet och kom längs vägen i kontakt med ett bokförlag. Sedan dess har han gett ut sina böcker på flera förlag. De har genom åren bytt såväl namn som ägare, medan John Steinberg har stått stadigt i författarstallen.

I dag bor han med sin andra fru, Åsa Sourander. Som lärare i Sigtuna är hon hans länk till skolans verklighet. Han har förvisso själv arbetat tre år som rektor, men utöver det har hela hans yrkesliv hört till idévärlden.  

– Hon har varit avgörande för mitt arbete de senaste åren. Vi pratar om vad hon varit med om i skolan nästan dagligen. Där får jag mycket inspiration, som sedan utvecklas till idéer och i slutändan böcker eller föreläsningar. Vi har skrivit flera verk tillsammans, inte minst om värdegrundsarbete.

Ett arbete som är särskilt viktigt i Sverige, menar John.

– Den svenska skolan är mer relationsstyrd än i kanske något annat land. De flesta skolsystem i världen är regelstyrda, auktoritära och hierarkiska. Där bestraffningar är ett vanligt styrmedel. Men här ska vi vara vänliga, ha goda relationer till eleverna, vilja dem väl och ge uppmuntran.

Det är bra, menar John, men gör arbetet som lärare mycket svårare.

– Eleverna läser av dig. Är det här en lärare som vill mig väl? Tror han på mig? Har han höga förväntningar? Vissa pliktbarn följer nästan vem som helst, medan de allra flesta bara följer en person som de upplever faktiskt tror på en. Det är därför det är så viktigt för en lärare att arbeta med de här metoderna jag hela tiden tjatar om; att man ska påverka med de medel man har, som röst, ögon, andning, gester och rörelsemönster.

– Chico! ropar John Steinberg.

Det är dags för den långhåriga hunden att klippa sig i Uppsala. Den följer exalterat genom den lummiga trädgården och tar plats i bilens framsäte. John kör sedan lagom sakta på gemytliga grusvägar, omgiven av gröna skogar och fält.

– Här bor min golfkompis, säger han och pekar på ett hus som passerar till höger om vägen.

Golf är ett av hans stora fritidsintressen, ända sedan han tio år gammal fick golflektioner av sin morfar eftersom denne menade att ”det är där man gör upp om marknadsandelar som företagare”.

– Haha, jag som ville hjälpa fattiga eller bli socialarbetare … Men golf fortsatte jag med ändå. Jag har aldrig varit bra, trots att jag spelat alla dessa år. Det är självplågeri. Man kommer alltid hem sur. ”Hur gick det?” frågar Åsa. ”Åt helvete”, svarar jag.  

För att lyckas med ett bra slag måste man verkligen få en perfekt träff, understryker John, med precis rätt styrka. Det kräver ett oerhört detaljarbete.

– Man slår en massa slag och minns i slutändan kanske ett eller två som var riktigt bra. Det är otroligt frustrerande. Men man fortsätter ändå. Varför? Det är enkelt: man lever på hoppet.

Han kanske inte är någon perfekt golfare, men nog har han blivit något av ett proffs när det kommer till att slipa på läraryrkets – och sina egna – många komponenter.

– Pedagoger borde jämföra sig med elitidrottare, skådespelare och musiker. Eller komiker, som bekant. De har alla en hög målbild och jobbar hårt med detaljerna, vinklarna i startblocken, andningen eller förutsättningarna. De som struntar i dessa når aldrig sina mål. På samma sätt kommer en lärare som inte ägnar sig åt förbättringar i detaljerna aldrig att bli en bra ledare.

Men han har inte alla svar, understryker John.

– Jag kan ge ett, två eller tre olika alternativ, så får lärarna prova sig fram. Det finns inte en universallösning som fungerar för alla. Men ännu har jag några böcker kvar i mig, säger han och blinkar till höger, ut på den asfalterade landsvägen.

”Här är min gamla bok om kooperativt lärande, en metod som är i ropet just nu”, säger John Steinberg. ”När jag tänker efter så kan jag inte nämna en enda av mina böcker som inte har relevans än i dag, haha. Jag är tidlös!” 

En baseboll på skrivbordet får John Steinberg att minnas den hårda jargongen bland skolans idrottsledare när han växte upp. ”Dem ville jag inte ha med att göra. I stället höll jag mig till spontan­idrott på ett fält utanför vårt hus.” 

Prev

Next