Det här är ett kunskapsområde som ligger mig varmt om hjärtat och som jag gärna lägger mycket tid på tillsammans med eleverna. Utifrån ett lustfyllt synsätt är väl inte detta det mest lekfulla och kreativa man kan jobba med i svenskämnet, och ganska snart kommer protesterna. Kommentarer som ”Åh, nej, inte en artikel till!” och ”Jag orkar inte sammanfatta den här långa texten!” och ”Det här är sååå jobbigt, jag kan inte!” duggar tätt i klassrummet. Det slår mig att eleverna har ganska låga förväntningar på sig själva. Jag visar dem bilden på den lärande gropen och peppar dem: ”Det känns jobbigt nu för att ni håller på att lära er något nytt. När ni har tränat några gånger kommer det att kännas lättare.” Jag matar på, även om den negativa responsen från eleverna fortsätter att vara ganska påfrestande.  

Sedan går jag hem och rannsakar min undervisning: Är det här verkligen så tråkigt? Håller jag en för hög nivå? Pressar jag eleverna för hårt? Ska jag släppa lite? Göra enklare, roligare uppgifter, så att det blir mer lustfyllt? Jag funderar, vrider och vänder. Samtalar med kollegor. Svaren jag kommer fram till blir: Nej, nej och åter nej. Här gäller det att hålla i, visa med en fast hand vart vi ska och berömma eleverna varje gång de gör framsteg för att synliggöra att de faktiskt lär sig massor. Mina funderingar väcker dock nya tankar och frågor hos mig: I en värld där lusten styr så mycket av det vi gör, behövs det då ett större mått av envishet, framhärdande och ibland kanske till och med tvång gentemot eleverna? Om vi lärare lägger oss, tar bort och förenklar för att eleverna inte har lust med de svåra uppgifterna – vad blir konsekvenserna för dem? För oss? Samtidigt vet jag att det finns lärare som lyckas skapa lust och nyfikenhet hos eleverna utan att tvinga dem det minsta. All cred till dem. Men jag, som har ett annat sätt att vara och undervisa, behöver hålla fast vid det envetna stretandet, och inte vika från det.

Efter ytterligare några lektioners ansträngning har det massiva motståndet avtagit. Några knorrar fortfarande, ofta precis innan de ska sätta igång med en uppgift. Jag står fast, försöker ignorera kommentarerna och säger: ”Kör nu. Du klarar det här.” Och det gör de. Efter lektionen säger eleven som jämrade sig mest: ”Shit, vad bra det blev. Jag är stolt över det jag skrev.” Den dagen går jag hem och är fylld av tillfredsställelse över eleven som tog ett steg framåt, och över mig själv som vågade stå för det jag tror på.