Sommarlov. Det magiska ordet som oftast får klassrum att vibrera av förväntan och glädje. Eleverna räknar ner dagarna och vi lärare pustar ut efter ännu ett intensivt läsår. Men för många kommer inte sommaren utan en klump i magen, inte minst för oss lärare.

När jag släpper i väg mina elever ut i ledigheten är det inte bara med glädje – det är också med oro och en viss ångest. För jag vet att några av dem inte ser fram emot sommarlovet. Jag vet att några av dem kommer att sakna tryggheten i skolan, rutinerna, lunchen i matsalen som man alltid kan räkna med och vuxna på plats som lyssnar. Hemma är det kanske trångt, tyst, stressigt – eller bara tomt. Och veckorna är många, för många.

Vi lärare pratar ofta om att se varje elev och vi grundar hela vårt arbete på just det. Men just nu – i slutet av läsåret – är det viktigare än någonsin. Det är nu vi behöver sträcka ut en hand lite extra. Kanske hjälpa en äldre elev att skriva ett cv, tipsa om sommarjobb eller skicka vidare en länk till en lokal aktivitet eller ett gratis sommarläger. Små gester som kan göra stor skillnad. Gester som kan göra skillnad för elever i alla åldrar.

”Det är nu vi behöver sträcka ut en hand lite extra.”

Och ibland handlar det bara om att finnas där. Jag har flera gånger sagt till mina elever att de får mejla om det känns ensamt eller jobbigt eller skicka ett DM på sociala medier. Inte för att jag är socialtjänsten eller för att jag kan lösa allt – men för att jag är en vuxen som bryr sig. Och ibland är det just det som behövs mest. En bekräftelse på att man finns där. På riktigt.

Det borde inte vara vårt ansvar att täcka upp för ett system som brister. Och det är det inte heller egentligen. Men vi vet att våra ungdomar lever i en verklighet vi inte alltid kan förändra. Däremot kan vi förbättra den. Därför gör det skillnad när vi ser dem – även efter att klassrumsdörren stängts för terminen.

Så när vi önskar våra klasser ett härligt sommarlov – låt oss också bära med oss dem som kanske inte får just det. Och påminna dem, mellan raderna, att vi inte släpper taget helt.