I Vindelns kommun i Västerbotten hade anslagen till skolorna under en följd av år gradvis sänkts. Tjänster försvann. Elever for illa när de inte fick det stöd de behövde, trots att lärarna gjorde allt de kunde för att kompensera bristerna. Lärare gick ut i media och larmade. Skrivelser skickades till kommunen för att informera om krisläget. Inget hände, förutom ett extra anslag som snart visade sig vara öronmärkt för uppsägningslöner till skolpersonal. Budgeten skulle hållas, fler tjänster tas bort.

Här någonstans fick Elle Hellman nog. Det är nu drygt ett år sedan hon och några kollegor satt i lärarrummet i Älvbrinkens skola i Vindeln och pratade. Stämningen var uppgiven och frustrerad.

– Vad ska vi göra? sa vi. Och hur vågar politikerna? De är ju skolans huvudmän, hur kan de medvetet göra fler nedskärningar när de vet att de bryter mot skollagen? Tänk om Skolinspektionen skulle komma …

Det var då Elle Hellman fick idén att faktiskt anmäla den egna skolan till Skolinspektionen.

– Jag kände att det här kan bara inte godtas. Det är så moraliskt fel. Vi står i direktkontakt med barnen som inte får det stöd de behöver. Vi ser konsekvenserna av det som pågår och det tär hårt på oss.

Hennes tanke var först att skicka in anmälan i eget namn, men ryktet började spridas och till slut hade 51 lärare på flera skolor i kommunen skrivit under.

I höstas, efter Skolinspektionens tillsyn på skolan, kom beslutet. Bristerna på Älvbrinkens skola är många och i vår ska Vindelns kommun ha redovisat sina åtgärder. Om de inte bedöms vara tillräckliga hotar vite på en miljon kronor.

När beslutet kom var stämningen i lärarrummet hög. Lärarna hade fått rätt.

– Samtidigt var det så sorgligt att se att de brister vi pekat på, och som politikerna vägrat erkänna, verkligen fanns där. Fast det var ju en lättnad att känna att vi nu hade Skolinspektionen i ryggen.

”Man har insett att man kan göra stor skillnad.”

Även om Elle Hellman inte känner sig säker på att alla problem kan åtgärdas i närtid tycker hon att kampen och protesterna fört mycket gott med sig. Omsorgen om eleverna har varit en stark drivkraft.

– Det står tydligt i skollagen att alla barn ska ha rätt till en likvärdig utbildning. De ska få det stöd de behöver. Och det var så uppenbart att många inte fick det.

Att inte ha möjlighet att hjälpa alla på ett vettigt sätt gjorde att hon och andra lärare kände att de svek eleverna.

– Men nu kan man gå rakare i ryggen och känna att vi verkligen har gjort allt vi kan för elevernas bästa. Jag tror att alla lärare börjat må lite bättre, nu när vi tvingat upp problemen till dem som faktiskt bär ansvaret för dem.

Kampen tycker hon också har inneburit att hon tar sitt egenvärde som lärare på större allvar, liksom elevernas och kollegornas.

– Man har insett att man kan göra stor skillnad. Det finns egentligen inga gränser för hur långt man kan nå om man är beredd att gå helhjärtat in i den strid man väljer att ta.

Fast bredvid rektorer, skolchefer och politiker kan man känna sig rätt liten som lärare, upplever Elle Hellman.

– Man är ju liksom längst ner i ledet. Men det här har gjort att man har blivit tryggare i sig själv. De som sitter ovanför oss är också bara människor – och de kan ha fel. Det har vi hela tiden vetat att de har haft i det här fallet.

”Nu pratar vi rakt ut och kan verkligen adressera problemen vi upplever.”

Elle Hellman och hennes kollegor har ofta stått i svåra situationer, med otillräckliga resurser att utföra sitt läraruppdrag på ett bra sätt. Att öppet berätta om de problem man upplever kan vara svårt. Det är lätt att lägga skulden på sig själv, sätta upp en fasad och glatt berätta om hur underbar ens klass varit, trots att linjaler flugit genom luften och arbetsron varit obefintlig. Men när lärarna slöt sig samman i kampen gick tystnadskulturen upp i rök.

– Nu pratar vi rakt ut och kan verkligen adressera problemen vi upplever. Vi har fått en otrolig styrka i att släppa prestigen, inse att de problem som tvingats över oss är fundamentalt fel och i stället bara stötta varandra.

Relationen med föräldrarna till eleverna på skolan har också blivit bättre när problemen kommit upp till ytan. Tidigare fanns en känsla att lärarna skulle ha en ”professionell hållning” när besvikna föräldrar klagade på uteblivet stöd och andra brister. Lärarna blev en haltande verksamhets ansikte utåt, men skulle låtsas som att allt var normalt.

– Det har varit ett jätteproblem, för vi har ju vetat att någonting är fel. Så det är otroligt skönt att även föräldrarna nu har fått en annan förståelse för vår arbetssituation och för vad som krävs för att lösa de här problemen.

Anmälan till Skolinspektionen – och tillsynen som följde – har gjort att lärarna i Vindeln nu kan se mer hoppfullt på framtiden än för ett drygt år sedan. Elle Hellman hoppas att även andra skolor och lärare kan börja se Skolinspektionen som en hjälp, inte som någonting att vara rädd för.

– De kan gå in och granska, inte på individnivå, på enskilda lärare, utan verksamheten i stort. De kan se att här saknas det för mycket, det här är inte okej. För oss har Skolinspektionens tillsyn inneburit en helt ny tyngd i vår kamp för elevernas bästa.