Den 23 april varje år är det världsbokdagen. Världsbokdagen inrättades av Unesco 1995 och är en av våra FN-dagar. Varför den 23 april kan man undra? Jo, den 23 april är nämligen den gemensamma dödsdagen för Cervantes och Shakespeare, två av våra litterära giganter. För en besatt bokslukare som undertecknad så är den nog mest använd som en ursäkt för att få släpa hem ännu fler böcker. Vad har böckerna gett mig då, undrar ni kanske?

Biblioteket fungerade som en perfekt fritidsklubb för ett barn på mellanstadiet som helst undvek socialt samspel. Där utvecklade jag en hög läshastighet som i dag är användbar när man till exempel snabbt behöver läsa in sig på kommunala eller statliga styrdokument. Dessutom mötte jag min man när vi båda läste litteraturvetenskap på högskolan. 

Men böckerna orsakade mig också en del bekymmer i skolan. Skoldagen inleddes i min skola, som i så många andra skolor, med läsning. Sedan bytte läraren ämne eller innehåll efter ungefär en halvtimma. Det är grunden för varierad undervisning och är tänkt att hjälpa eleven att hålla fokus och intresse uppe. För en elev som kan lägga in ett bokmärke efter två kapitel och slå om hjärnan till matematik eller biologi är det säkert fantastiskt. Men inte om du har en hjärna som har svårt att växla mellan aktiviteter på det sättet. Detta ledde till att jag utvecklade smygläsande till perfektion. Jag stoppade obemärkt den skönlitterära boken i uppslaget till matteboken och lutade den lite snett mot mig så att den inte syntes. På så sätt spenderade jag i princip hela mellanstadiet. Jag missade visserligen en del faktakunskaper, men lärde mig mycket annat från den litteratur som jag valde att fördjupa mig i under lektionerna.

När jag var färdig med min lärarutbildning och skulle undervisa i läsning på högstadiet så var läsloggen på allas läppar. Detta fantastiska verktyg som skulle göra att vi efter varje lektion av läsning skulle skriva en text utifrån några väl valda frågor. Där stötte jag på elever som likt mig själv inte ville sluta läsa efter några kapitel och som hade svårt att byta aktivitet.

Jag kunde verkligen förstå deras känsla, men samtidigt ville jag ju vara en god lärare. Men är vi det när vi tvingar eleverna att skriva resonerande efter att bara ha läst en del av boken? Personligen tycker jag det är som att be någon analysera Beyonces Hold up eller Daddy lesson från albumet Lemonade utan att ha lyssnat på hela skivan. Det går helt enkelt inte. Albumet är ett epos där låtarna ger nyanser åt varandra. Precis som de sista kapitlen i en bok kan ge en ny mening till de första.

Om jag fick möjlighet att göra om min undervisning så skulle jag låta mina elever läsa hela boken innan vi går tillbaka och dissekerar den kapitel för kapitel. För läsförmåga måste också byggas av lust.