Jag förstår liksom inte att de låter mig göra det här. Vet du, när vi skulle slå ut väggen där uppe så stod det ”byggherre: Sara Lövestam” på pappret. Det är ju inte klokt! Vad vet jag om att bygga hus?

Sara Lövestam och hennes sambo har nyligen köpt ett radhus i nästan osannolikt idylliska kvarter ”söder om Söder” i Stockholm. Längor byggda på 60-talet runt en gård som nu är övertäckt med snö, men som inte är svår att föreställa sig den första varma vårdagen. Eller en augustikväll med kulörta lyktor och sorl från kräftskivorna i trädgårdarna runt omkring. 

Sara stortrivs redan, men är fortfarande chockad över att hon, Sara Lövestam, nu är ägare till ett hus. 

 – Nä, det är fortfarande som overkligt. Är jag vuxen nu alltså?

Fast nog är man vuxen ändå, i alla fall sett till samlade år, om man hunnit ge ut 28 böcker. Sara har skrivit romaner, ungdomsböcker, böcker om språk och grammatik, deckare och historiska romaner. Hon har också varit lärare på SFI (svenska för invandrare), är domare i Lantzkampen i P1, har en podd tillsammans med Mian Lodalen och skriver språkkrönikor i Svenska Dagbladet. Bland annat. 

– Det är en lyx att få göra så många olika saker. Visst kan det bli splittrat ibland och kanske framför allt svårt att hitta tiden till att skriva på mina långsiktiga projekt, när det hela tiden hänger en deadline för nån krönika över en. Men det är lyxproblem, annars är det som en ynnest att få vistas i språket på så många olika vis, säger Sara. 

Intresset för att vistas i språket kom tidigt. När Sara var sex år hittade hon på egna språk och upptäckte då vikten av ett system för språket, en grammatik. 

– Jag insåg ju att jag behövde ord för till exempel nutid och dåtid och började konstruera ett system. Att söka strukturer och mönster har alltid legat för mig. 

Och det är klart att det behövs ett system för ett språk som snart ska dominera världen. 

– Nämen jag hade ju stora planer. Skrev i min dagbok att ”tänk, om 100 år kanske alla pratar bahyska”, skrattar hon. 

Språkintresset fanns där, men för den unga Sara låg fokus länge på musiken. 16 år gammal flyttade hon ensam till Stockholm för att gå på musikgymnasium. Efter fortsättning på folkhögskola åkte hon några månader till Tanzania för att lära sig swahili. 

– Då trodde jag fortfarande att jag var dålig på språk. Valde den långsamma gruppen, men fick snart flytta över till den med högre tempo. 

Hur kommer det sig? Att du trodde att du var dålig på språk?

– Antagligen för att jag tyckte att det var tråkigt med engelska och franska. Jag hade visserligen alltid högsta betyg i svenska men när jag skulle lära mig andra språk tillhörde jag samma grupp som mina högutbildade elever på SFI, jag ville inte göra bort mig. Och det måste man ju om man ska lära sig ett nytt språk. Med swahilin kom jag över det obehaget. 

Viljan att inte bara vistas i, utan också lära ut, språk väcktes bara något år senare. Sara träffade en tjej från Ecuador, ”jag åkte dit ensam, 22 år gammal, för att träffa henne och efter ett tag flyttade hon med mig till Sverige”, och insåg att hon hade talang för att lära ut svenska. Att hennes kunskaper i grammatik faktiskt gjorde det enklare att förklara ett främmande språk för någon. 

”Min senaste idé är att starta en kör där jag undervisar genom sångtexterna.”

Sara läste strökurser på universitetet; lingvistik, litteraturvetenskap, svenska som andraspråk ur ett didaktiskt perspektiv. I kursen i svenska som andraspråk ingick praktik och Sara hamnade på SFI. 

– Jag kände direkt att det var nåt för mig. Mitt språkintresse är brett och jag har en så stor lust att få dela det, att få dela glädjen med språkkunskaper. Det är väl därför min karriär sett och ser ut som den gör, att jag skriver populärvetenskapliga böcker i stället för att fortsätta i akademien och att jag trivdes så bra som SFI-lärare. 

Sedan 2015 jobbar du inte längre som det, utan är författare och föreläsare på heltid. Saknar du något från tiden som SFI-lärare?

– Ja ja jaa, det gör jag! Absolut! Att lära ut svenska är ju bland det roligaste jag vet. Så det är väl därför jag fortsätter att undervisa på andra sätt. Jag har ofta föreläsningar för lärare, det tycker jag är jättekul. Jag har en podd på lätt svenska, jag skriver lättlästa romaner. Min senaste idé är att starta en kör där jag undervisar genom sångtexterna. Allt ett uttryck för mitt behov av att lära ut. 

Sara säger att det är svårt att jämföra SFI-elever med elever i grundskolan. Att det på SFI är ”ofattbart enkelt” att väcka elevernas intresse eftersom deras förväntan att få lära sig är så stor. Att det visst kan finnas delar i grammatiken som är svårare än andra att lära ut, men att de bara triggar henne. 

Att få elever i grundskolan peppade på grammatik är en helt annan sak. 

– Kanske är många lärare osäkra inför grammatiken och rädda att få frågor som de inte kan svara på. Och det är svårt att få elever intresserade av något som man inte själv är entusiastisk inför. Men jag kan tipsa om min bok Grammatik och piraten som jagade mås, som samlar allt det jag ser som önskvärd allmänbildning i grammatik. Man kan ju också alltid säga som en av mina favorit­lärare på universitetet sa, ”det vet jag inte men jag ska ta reda på det”, om det dyker upp frågor man inte kan svara på. 

– Plus, det får du gärna skriva, man kan alltid mejla mig om man har frågor! Jag svarar så ofta jag kan. 

Ungefär samma debatt, fast om läsning, verkar ju vara en evigt pågående diskussion. Hur får man egentligen barn och unga att läsa?

– För vissa elever funkar det kanske att berätta om hur viktig läsningen är. Att allt kommer att bli lättare om man har en god läsförståelse. De är nog inte så många

tyvärr … Men högläsning är ett bra sätt, att börja läsa en spännande bok högt och sen får eleverna själva fortsätta hemma eller i skolan. Många skolor har ju också läsprojekt där vi författare blir inbjudna och pratar om boken eller böckerna de läst. Det brukar bli jättebra diskussioner och engagerade elever. 

Sara har tidigare skrivit fem böcker för barn och unga, men i april i år kommer hennes första bok riktad till barn i åldern 6-9. Den heter Allomorferna men är trots titel och innehåll inte skriven med en pedagogisk intention. 

– Läsaren kommer visserligen att lära sig vad verb, substantiv och adjektiv är, men jag skrev den för att jag gick i gång på historien och har velat skriva den länge. När jag pluggade lingvistik hörde jag för första gången termen allomorf, som kort förklarat är en variant av ett morfem. Själva ordet triggade min fantasi och jag såg genast små figurer som bor i ett träd framför mig. Så för ett par år sedan skrev jag ner historien om Bojan, 8 år, som ligger sjuk hemma och ser de här figurerna i ett träd utanför sitt fönster, och tillsammans får de vara med om ett riktigt grammatikäventyr. 

Du har ju skrivit för så många åldrar. Hur gör du för att hamna på rätt nivå? Går du tillbaka till dig själv när du var i samma ålder eller hur gör du för att hitta tonen? 

– Jomen, det gör jag väl också. Samtidigt är humorn i Allomorferna helt min egen, fast anpassat till en åttaårings nivå. På något sätt så bär man ju alla sina åldrar inom sig. Jag vet att jag frågade min mormor en gång om hur det kändes att vara 80 år och hon svarade att hon alltid känner sig som ett barn, det är inget annorlunda förutom det som syns på utsidan. 

Även om du inte varit lärare i grundskolan själv, så har du ju genom ditt skrivande en stor förståelse för barn och unga och kanske också deras lärare. Vad skulle du vilja säga till de lärare som jobbar i grundskolan i dag?

– Det är så mycket som läggs på lärare i dag. Som hindrar dem från att vara just lärare och som får dem att vilja sluta trots att de egentligen älskar sitt jobb. Så jag skulle vilja säga att fortsätt höja era röster om vad ni behöver för att kunna göra ett bra jobb. Vi är åtminstone några som hör er.