När genforskaren Jessica Abbott får chansen att prova något nytt tar hon tillfället i akt. Därför tvekade hon aldrig inför att delta i expertpanelen för Fråga Lund.

– Man pratar mycket om att det skulle vara en kvinnlig egenskap att ha svårt att säga nej för att inte göra någon besviken, men jag kan inte påstå att det gäller för mig.

Det är en chosefri Jessica Abbott som tittar in i kameran, den här gången datorns. Runt omkring henne lyser strålkastarna med sin frånvaro. Det spartanskt inredda universitetsrummet i Lund är raka motsatsen till studion i tv-programmet.

Hon blir sällan nervös nuförtiden, men minns tydligt de första gångerna hon skulle gå in på scen under inspelning. 

– Första säsongen ville de bygga upp en sorts förväntan att vi var stjärnor, så de körde en introduktion inför varje avsnitt där vi skulle gå in och vinka till publiken. Det var hemskt! Då var jag definitivt nervös.

Resan till Sverige och kändisskapet började på en kanadensisk strand, nära hennes morföräldrars sommarstuga på Kanadas östkust. Jessica Abbott sprang ofta runt i sanden och undersökte nyfiket de små krypen hon hittade överallt. När hon senare fick upp ögonen för att man kunde leva på att forska om dem valde hon att studera till marinbiolog.

Fast egentligen var hon inte intresserad av sådant som valar och delfiner. Däremot hade hon sett ett föredrag i gymnasiet av någon som jobbade med cancermediciner. Kvinnan berättade att det finns djur i havet med ett annat försvar än människans mot sjukdomsframkallande organismer, patogener, vilket kunde vara intressant som läkemedel. Ett område Jessica Abbott menar kommer att bli stort i framtiden.

Hennes eget intresse kretsade istället kring evolutionslära. På den tiden kopplade hon mest ihop det med studier av fossiler och inget man kunde forska om. Tills hon fick en biologilärare på universitetet som inte lyckades hålla sig till kursplanen.

– Han pratade mest om det han själv tyckte var intressant, vilket var dagens evolutionsforskning och det fångade mitt intresse. Då förstod jag att det här var något man kunde jobba med just nu.

Att det blev Sverige och Lund var en slump. Tredje året på utbildningen ville hon bli utbytesstudent, kollade upp vilka universitet som erbjöds och tyckte Lund lät bra. Ringde till universitetskontoret och sa att hon bestämt sig. Det var bara en sak …

– Direkt efter att jag lade på insåg jag att jag inte ens visste var stället låg. Tänk om det är norr om Polcirkeln och jättekallt?! 

Hon skrattar åt minnet.

– Det kändes som en lättnad även om jag tyckte det var jobbigt med mörkret i början.

”När jag var doktorand och gick på fester fick jag ofta frågan om vad min sambo doktorerade i.”

I sitt labb i Lund forskar Jessica Abbott på bananflugor och plattmaskar för att studera könsskillnader hos djurarter: varför ser könen olika ut, hur uppstår konflikter mellan dem och vad gör de för att lösa dessa?

Hos bananflugorna pågår en ständig kamp mellan hanen som vill fortplanta sig ofta och honan som kan ta skada och därför inte är lika intresserad. Ofta finner parterna en kompromiss. 

Plattmaskarna är i sin tur så kallade hermafroditer, tvåkönade, vilket tvingar Jessica Abbott att skärpa sitt tänkande.

– Teorierna kring sexuella konflikter har länge byggt på våra idéer om könsroller, så det är svårt att inte tänka stereotypt. Därför är det väldigt spännande och en rolig utmaning.

Vad kan vi lära oss av din forskning i ett större perspektiv?

– Det är lätt att vilja applicera forskningen på människan, men till skillnad från många andra arter är vi väldigt monogama och då finns i princip inga konflikter. Mannens produktion av barn är nästan helt beroende av kvinnans välmående. 

Att försöka påstå att ”män är så här och kvinnor så här för att män vill ligga så mycket som möjligt” funkar inte, enligt Jessica Abbott. 

– Den slutsatsen kan man inte dra hos monogama arter. När jag föreläser om könsskillnader säger jag att det här med att tjafsa om skillnader i kön och kultur är befängt. Vi är präglade av det sociala systemet, vilket gör det för lätt att skylla på att det skulle handla om en biologisk skillnad utan att ha särskilt mycket belägg för det.

När forskare tittar på många olika kulturer och studier hittar de dock en konsekvent biologisk skillnad mellan våra kön: Förmågan att manipulera objekt i huvudet. Män är lite snabbare än kvinnor på att rotera 3D-objekt. Att ”GPS:a”, för att tala klarspråk. 

Människor har sedan försökt förklara denna skillnad utifrån en evolutionär berättelse om när vi levde på savannen. Hur männen jagade och behövde specialförmågor för att hitta hem, medan kvinnorna var kvar vid grottan och samlade växter. 

– Jag har alltid varit skeptisk mot den teorin, säger Jessica Abbott.

Forskare har senare jämfört strövområden mellan olika arter och kön med deras förmåga att hitta genom en labyrint i labbmiljö. Studierna har visat sig att det inte finns någon koppling alls mellan storleken på området och hur bra könen hittar. Snarare verkar det hänga ihop med testosteronnivåer. 

– De arter som har mer testosteron verkar hitta bättre, och ingen vet varför. 

Det har alltså inte med vår utveckling att göra?

– Jag tror att det bara är en bieffekt av testosteronproduktionen. 

Hur har dina egna upplevelser varit när det kommer till föreställningar om kvinnligt och manligt?

– Det som har satt sig i minnet är egentligen oskyldiga kommentarer. När jag var doktorand och gick på fester fick jag ofta frågan om vad min sambo doktorerade i. Det fick mig att fundera över hur sannolikt det hade varit att en manlig doktorand fick frågan om vad hans flickvän disputerar i.

En kvarleva från en tid då kvinnans status hängde på mannens, menar hon. Men hennes man har inte ens läst på universitetet.

– Han jobbade på lager och körde truck när vi träffades. Och det har varit en fördel att vi har så olika bakgrund. Det har betytt att vi har kunnat satsa på min karriär och resa runt.

Finns det något du önskar att din forskning ska leda till? 

– Inte direkt. Jag jobbar med nyfikenhetsforskning och drivs av vad jag själv tycker är intressant. Men kan jag bidra till att öka folks intresse för naturvetenskap och nyansera bilden av könsskillnader är det jättekul. Visa mina studenter att det är bullshit med de här gigantiska skillnaderna i kognition och personlighet.

Män är alltså inte från Mars och kvinnor är inte från Venus.

– Nej, verkligen inte, säger hon och rekommenderar den betydligt färskare boken Invisible Women, nyligen utgiven på svenska. 

Innehållet utgår från att det finns skillnader i beteende, fysik och möjligtvis biologi, men fokuserar på vilka konsekvenser det har för samhället.

Hon ger ett exempel: De flesta bilar är utvecklade för en genomsnittlig man på 170 cm och 80 kilo. Tester har visat att en kvinnlig bilförare löper 17 procent större risk att dö vid en frontalkrock än en manlig. Eftersom krockdockorna är gjorda efter den manliga kroppen fungerar bilarnas säkerhetsåtgärder sämre för kvinnor.

– När det gäller fysiska skillnader är det alltså väldigt problematiskt att inte ta hänsyn till dessa, men när det gäller kognitiva är de oftast så små att vi inte kan använda dessa som ursäkt. Det vill jag lyfta. 

Jessica Abbott har nyligen läst in sig på simultanförmåga till ett kapitel hon skrivit i nya boken Vetenskapliga teorier för lärare. I kapitlet pratar hon om källkritik och hur man som lärare kan lära sig att värdera forskningskällor.

Som praktikexempel går hon igenom bilden av hur kvinnor ofta anses ha bättre simultanförmåga. 

– Vissa studier visar att kvinnor är snäppet bättre, men ännu fler studier hittar ingen skillnad alls. Utmaningen är att veta när det här är något vi behöver ta hänsyn till.

Om vi går tillbaka till ditt studieobjekt bananflugor. Är de några vi behöver och egentligen vill ha?

– Det finns mycket biomedicinsk forskning där man använder sig av bananflugor, så vi vill inte bli av med dem. Men jag kan inte påstå att de har en viktig funktion i naturen.

Blir du glad eller irriterad av bananflugor hemma i köket?

– Är de många blir jag definitivt irriterad. 

Det händer att en bananfluga hamnar i Jessica Abbotts vinglas. Då fiskar hon upp den och konstaterar om det är en hane eller hona. Sätter den någonstans, låter den torka av sig och flyga iväg.

Mer än så behöver vi kanske inte lägga in i den biologiska könsdiskussionen. 

Jessica Abbott vill gärna bidra till att öka folks intresse för naturvetenskap och nyansera bilden av könsskillnader.

Jessica Abbott drivs av nyfikenhet och forskar på det hon själv tycker är intressant. 

I sitt labb forskar Jessica Abbott på bananflugor och plattmaskar. 

Prev

Next