Bra design gör grunden stadig

Effektiv skolutveckling börjar i något väldigt enkelt, enligt Helena Wallberg: att ställa bra frågor till de elever som har det svårt. Men sedan fortsätter den i andra änden – i ett systematiskt arbete för att förbättra hela organisationen.

Helena Wallberg, författare, lärare och skolutvecklare, rör sig vant genom sin trädgård norr om Stockholm, där höstregnet har lagt en blank hinna över stenplattorna, det gröna gräset och de gula löven. Väl inne i den utbyggda gamla stugan knastrar en brasa.

– Vi bor lite halvlantligt, säger Helena medan hon böjer sig ner, lägger in några vedträn i kaminen och blåser liv i glöden med en gammaldags blåsbälg innan hon slår sig ner vid köksbordet med en kanna te.

”Man får inte tänka bort någon ur gruppen. Det händer hela tiden i skolan och det tycker jag är väldigt allvarligt.”

Helena, som vet att göra höstrusket till något mysigt, har varit lärare och specialpedagog stora delar av sitt yrkesliv. Men sedan fem år tillbaka undervisar hon inte längre. Åtminstone inte elever. Hon har i stället lyft blicken och driver sin mission i form av böcker, föredrag samt inte minst som rådgivare och utbildare på skolor som behöver utveckla sin verksamhet för att få med alla elever.

Skolutveckling, med andra ord.

Det finns nämligen – hör och häpna – delar i den svenska skolan som inte riktigt är som de borde, menar Helena.
Och det har att göra med synen på specialpedagogik.

– Det finns två specialpedagogiska perspektiv som förklarar varför en skola gör som den gör när den ska hantera svårigheter, säger hon och lutar sig framåt med armarna på bordet.

Det ena kallas för det kategoriska perspektivet.

– Då kategoriserar man skolan utifrån elever som är normala och elever som är avvikande. När de senare inte upplevs fungera i den stora gruppen får de specialhjälp. Man kategoriserar också gärna lärarna. Det finns å ena sidan de som sköter den ”vanliga” undervisningen och å andra sidan de, specialpedagoger eller ibland rent av lärarassistenter, som tar hand om svårigheterna. Den här typen av lösningar är väldigt vanliga i dag.

Det andra specialpedagogiska perspektivet, som hon själv företräder, kallar hon för det relationella.

– Det innebär att skolan utformas för att den ska passa alla elever och att man ser på specialpedagogiken som ett medel för att göra det. Det handlar om att fråga sig vad som behövs för att även eleverna med störst svårigheter ska kunna vara kvar i gruppen och sedan att utforma sin undervisning efter det.

– Det här sättet förespråkar de allra flesta. Det är svårare, men mycket bättre. För jag menar, de här barnen ska vara en del av samhället när de blir vuxna. Hur kan vi då ha en skola där de inte får vara med?

Synsättet är inte helt olikt hennes egen högstadietid på en amerikansk internationell skola i Tunisien, där hon bodde en tid eftersom hennes far arbetade på biståndsmyndigheten Sida. Den amerikanska skolan hade ett individualistiskt synsätt, menar hon, men alltid förankrat i gruppen.

– Där var det aldrig på tal om att skapa en särskild lösning utanför gruppen, utan man försökte i stället utforma undervisningen på ett sätt som inkluderade alla. Kanske var det för att klassen var fylld med uppenbara olikheter, vi kom ju alla från olika länder och kulturer. Dessutom hade rektorn ett barn i skolan med intellektuell funktionsnedsättning som han nog var mån om att få med.

I början av nittiotalet blev hon själv lärare. I hennes engelskundervisning förstärktes hennes övertygelse om vilket typ av förhållningssätt som är det rätta.

– Jag gjorde en uppgift som bestod i att hitta på och skriva ner en berättelse utifrån en bild på en svan. Men en elev, Jocke, han fixade den inte. Uppgiften var alldeles för kreativ. Jag försökte och försökte, ”vad händer med svanen? Vad sker utanför bilden?” Men han såg framför sig, ”jag vet inte. Det är en svan, liksom.” ”Stackars Jocke”, tänkte jag först, ”han är inte kreativ.”

Men Helena gav inte upp utan tänkte att det bara måste finnas ett sätt även för Jocke att göra uppgiften.

– För man får inte tänka bort någon ur gruppen. Det händer hela tiden i skolan och det tycker jag är väldigt allvarligt. Det var då jag började experimentera med det här, säger hon och pekar på ett exemplar av sin bok, Lektionsdesign, som ligger på köksbordets blommiga duk.

– Alla elever fick börja med att samla allt de jobbat med i varsina små portfolier. Det gjorde det möjligt att arbeta med olika saker även om vi satt runt samma bord. Någon skrev en berättelse om svanen, en annan fick i uppgift att skriva en dialog mellan svanen och en farbror. Jocke, han fick skriva en faktatext om svanen. Då fullkomligt blomstrade han!

Helena tar en lov i köket för att värma på mer te. Relationell specialpedagogik i praktiken, alltså. Men att tillämpa synsättet är knappast okomplicerat. Hon kommer tillbaka med en färsk kanna och fortsätter.  

– Snabb problemlösning är ganska populärt i vår samtid, uthålligheten är låg. Om föräldrar får höra att deras barn mobbas så drar de direkt iväg ett mejl, ”GÖR NÅGONTING!”, varpå skolpersonalen tänker ”ojoj, vi kan bli anmälda” och sätter in en snabb, standardiserad åtgärd. Men då finns det en lucka mellan problemet och lösningen.

Så vad borde man göra? Helena tar ett djupt andetag för att understryka att skolans personal måste göra detsamma och säger överdrivet långsamt:

– Sätt er ner ... Prata med eleven, vilket man ofta glömmer av bara farten, och be eleven berätta. Luckan mellan problem och lösning måste fyllas med undersökning och analys, på individ-, grupp- och organisationsnivå. Sambandet mellan dessa tre är otroligt viktigt, för vi får inte stanna på individnivå och fokusera på vad eleven har för diagnos eller svårighet. Vi måste titta på hur vår organisation påverkar eleven. Det handlar inte om att sopa diagnoser under mattan, utan om att börja i den andra änden.

För att undersökningen ska fun­gera, kan det till exempel vara bra att ha ett batteri med frågor redo för sådana här situationer.

– Det ska finnas i systemet! Först då kan vi göra en analys och hitta en lösning. Vi måste också våga säga till föräldrarna att deras och psykologens input är jätteviktigt, men det är inte ni som ska göra analysen. Det ska skolan göra.  

Plötsligt får Helena besök. Det är en elektriker som ska titta på en värmepump som inte har fungerat sedan den installerades, men ingen har riktigt lyckats lista ut vad som faktiskt behövs för att få den att fungera. Hon har länge kämpat för att reklamera den, medan återförsäljaren å sin sida velat beställa reservdelar. Uppgivet provade hon slutligen att på egen hand ringa dit elektrikern i fråga. Men besöket blir kort.

– Det var ju jättepinsamt, säger Helena efter att elektrikern avlägsnat sig. Personen som installerade värmepumpen hade glömt att öppna alla kranar. Det var allt.

Händelsen är en utmärkt liknelse för Helenas resonemang om gedigna undersökningar om elever. Hade återförsäljaren bara ställt rätt frågor, så hade det inte behövt gå så här långt.

– Det är en jättebra liknelse! Nu har vi varit utan värme i en månad, bara för att de inte ställde rätt frågor. Ha!

Helena Wallberg

Gör: Skolutvecklare och författare.
Bor: Åkersberga, Stockholm.
Bakgrund/karriärsteg: Bokhandlare, lärare och läromedelsförfattare, specialpedagog, undervisningsråd, kvalitetsutvecklare och numera konsult i skolutvecklingsfrågor och författare till pedagogiska böcker.
Aktuell: Med boken Lektionsdesign (Gothia Fortbildning, 2019).
Drivkraft: Alla elevers rätt till kunskap, ett samhälle som förstår och accepterar att vi är både lika och olika och att vi kan stärka varandra, hitta möjligheter och inte bara kompensera för brister.

 

Fem tips för skolutveckling med relationell specialpedagogik
  1. Ta ett aktivt beslut om att arbeta relationellt, d.v.s. med fokus på individ-grupp-organisationsnivå och med elevens lärande i relation till påverkansfaktorer i lärmiljön. Reflektera ofta kring huruvida besluten är relationellt grundade eller inte. Pratar vi om elever med svårigheter eller om elever i svårigheter? Med svårigheter riskerar att lägga orsaker till skolsvårigheter hos eleven medan I svårigheter tvingar oss att lyfta blicken och fundera över hur vi kan göra alldeles oavsett förutsättningar.
  2. Se till att lärare och elevhälsan samarbetar i frågor om utformning av undervisning. Pedagoger kan pedagogik men den kan berikas av tankar utifrån andra perspektiv på både individnivå, gruppnivå och skolnivå. Specialpedagoger har utbildning i handledning, se till att använda den kunskapen och kompetensen så att den tränas upp. Då kan handledning vara både stärkande och utmanande och leda till hållbar utveckling.
  3. Avskaffa anmälningar till EHT med “elevärenden”. Se till att det finns forum för samtal om undervisningsrelaterade utmaningar så att lärare och elevhälsan kan samarbeta, både för att förebygga och för att hitta åtgärdande lösningar när lärare uppmärksammar oro för elever.
  4. Träna på att kartlägga hur grupper fungerar och lär så att informationen kan stödja en undervisning som möter gruppen. Bygg ut allas repertoar för att kunna möta de elever som finns i gruppen. Utveckla metoder och strategier för att differentiera undervisningen. Använd specialpedagoger och speciallärare i arbetet, de kan bidra med perspektiv för tillgänglighet.
  5. Se till att skilja mellan behov och lösning. Behov kan ofta uttryckas med verb (behov av att lära, kunna, känna, utveckla …) medan lösningar kan uttryckas som substantiv (en digital portfölj, en tid för att träna läsflyt, en struktur för rastaktivitet ...). Träna på att identifiera behov för lärande i gruppen.

Helena Wallberg förespråkar relationell specialpedagogik, vilket innebär att utforma skolan utifrån de elever som har det svårast.

Prev
Next

 

Mårten Färlin

Mårten Färlin

Vill du läsa mer? Bli prenumerant!

Du får 6 nr av Grundskoletidningen och Pedagogisk Snabbguide för 1099 kr exkl. moms.

Så här kan du läsa vidare
Börja prenumerera så får du tillgång till alla fördjupande och inspirerande artiklar i Grundskoletidningen och Pedagogisk snabbguide..
Kompetensutveckling när den är som bäst.

Bli prenumerant