”Kärleken och omsorgen är viktigast”

Han: En av Sveriges folkligaste och mest lästa författare. Älskad av många, provocerande för vissa. Ständigt i rampljuset.
Hon: Tidigare skolsköterska med båda fötterna på jorden. Ogillar allt rampljus. Snart firar de 70 år i livet och 40 tillsammans. De är varandras motsatser, men engagemanget för skolan brinner lika starkt hos båda.

Efter flera påringningar öppnar till slut Margareta Ranelid dörren. Hon ursäktar sig och leder oss sedan in i 1700-talsvåningen på Hornsgatan i Stockholm. En lägenhet med imponerande rymd och en brokig, härlig konstsamling.

Inte konstigt att ingen hört dörrklockan, våningen slingrar sig långt in och leder som ett U genom matsalen bort till sovrummet och köket. På väggarna sträcker sig ett berg av böcker och konst. Författaren Björn Ranelid har genom åren samlat på sig ett ”helt bibliotek” av 1800-talslitteratur liksom ett 150-tal tavlor. En del målade av hans okände far, några av yngsta sonen.

Augustprismottagaren stoltserar också med ett självporträtt av ikonen August Strindberg, liksom flera personliga tillhörigheter han lyckats få tag i.

”Hjärnan behöver vila. Och allt surfande på lektionstid borde vara förbjudet. Ingen gymnast tar upp mobilen när de ska träna på barren.”

Det är det här de kallar hemma. Något som gör ”kivlingarna” vid sommarstället på Österlen lite sura, menar Margareta och skrattar.
Paret har hållit ihop länge nu – i över 40 år. Och en del av ett äktenskaps alla lärdomar, tvister och lyckliga stunder ska märkas när de börjar samtala om varandra, offentlighetens fram- och baksidor, arbetsåren, skolans utmaningar och synen på ålderdom: allt med kärleken som en röd, tvinnande tråd.

”Jag går i skola hos Margareta”
BJÖRN: Du är mer besinningsfull än jag. Har en lugnare puls i ditt förhållande till omvärlden och du har lärt mig att dämpa mina impulser. Det är som med vattendroppar som hamnar på en varm spisplatta, de dunstar. Du vill att jag ska bortse från en massa dumheter och se till det som är ljust och vackert i stället. Jag går i skola hos dig och övar mig på det. Är en rätt bångstyrig elev, men samtidigt vänlig. Jag kastar inte kritor på läraren.

MARGARETA: Men du kastar ord. Vi är varandras motsatser, när jag vill att det ska gå långsamt vill du att det ska gå fort. Du är väldigt febril och blir du arg håller det ofta i sig en hel dag. Vi hade en lång diskussion för ett tag sedan om att du är arg i högst tio minuter, men det håller jag inte med om. Dina känslor är antingen där uppe eller här nere. Jag kan tycka att man uthärdar bättre om man håller känslorna någorlunda jämnt.

BJÖRN: Ja, där har du mycket att lära mig. Och det är bra, det vore tråkigt om jag satt och sa att jag visste allt.

”Tufft när du råkat i blåsväder”
MARGARETA: Vi har varit tillsammans i över 40 år nu och har självklart haft våra upp- och nedgångar. Man får arbeta på sin relation, många verkar ge upp för lätt. Alla par hamnar nog i svackor och då går det inte att tänka: Åh, det här var tråkigt. Det blir samma sak med nästa partner.

BJÖRN: Vi har aldrig haft något riktigt gräl på det sättet att vi slänger i dörrar och säger att vi ska lämna varandra. De gånger vi kommit ihop oss är när jag ska ställa upp i offentligheten. Jag har i stort sett exponerats överallt, men nu tänker vi vara hårda.

MARGARETA: Du menar Margareta kommer att vara hård? (skratt) Jag har ju hållit mig i bakgrunden, tycker inte själv om att vara i offentligheten. Det är inte så roligt när vi ska gå ut tillsammans för vi får inte vara ifred. Du blir stannad hela tiden av folk som vill ta selfies.

BJÖRN: Jag har aldrig blivit irriterad en sekund faktiskt. Det är 100 procent snälla människor som stannat mig. Det som har känts jobbigt har varit vissa gånger något blåsts upp stort, som efter frontalkrocken i Skåne 2012. Det publicerades över 200 artiklar om händelsen tillsammans med bilder på oss i stödkragar.

MARGARETA: Det har varit tufft när du råkat i blåsväder och det har stått saker vi inte tyckt stämt. Det har varit jobbigt.
”Jag har det de saknar”

BJÖRN: Jag är ju genomtröskad i svensk media och gör över 100 framträdanden varje år. Jag är Sveriges mest anlitade talare, men som författare och intellektuell får du inte säga vad du gjort för då uppfattas det som skryt. Jag blev nyligen inbjuden att tala på invigningen av neonatala avdelningen, något av det mest prestigefulla du kan tänka dig. Där fanns 25 professorer och jag var hemlig gäst. Många frågar varför. Det är för att jag har det de saknar, språket. Jag lade ifrån mig manuskriptet och sa: ”Hela mänskligheten ligger i kuvös, nu klipper jag navelsträngen.” Och det är riktig ranelidska, det finns bara en som kan säga det. Jag måste få berätta det, annars är det en tramsvärld ju! Hade du intervjuat Torgny Lindgren om han hade levt …

MARGARETA: Nä, vi tar inte det där. Det är precis det här vi har talat om. Du är en väldigt otålig elev.

BJÖRN: Jo, men jag måste ju få säga detta.

MARGARETA: Nä, det måste du inte alls. Ingen skulle komma på idén att bjuda in Torgny Lindgren till en neonatal avdelning. Men något som är väldigt roligt är att du nyligen fick en inbjudan till en konferens för skolsköterskor, utan att de vet om att jag var skolsköterska i 31 år.

BJÖRN: Det är jätteroligt! Det är viktigare för mig att prata för barn, pensionärer eller skolsköterskor än att ta emot ett pris. Jag blir väldigt lätt i anden när jag åker hem, här får jag något tillbaka.

MARGARETA: Jag blev väldigt hoppfull när du fick förfrågan. Skolsköterskor har en konferens två gånger om året och när jag jobbade brukade det komma runt 700 personer, nu berättade de att det kommer runt 1500. Det är ett otroligt ensamt yrke med nästan bara kvinnor, så ni kan tänka er vilket öronbedövande tjatter det är. Det är så fantastiskt att de ses i två dagar, alla törstar efter den här vidareutbildningen.

”Du var en omtyckt skolsköterska”
BJÖRN: Du var en väldigt omtyckt skolsköterska. Det är många elever som har hört av sig till oss i efterhand och sagt att du var så trevlig och att det var roligt att komma in till dig, trots att man kan tänka sig att det var lite obehagligt med sprutor och sådant.

MARGARETA: Jag hade väldigt många elever som kom för allt utom sjukdomar, de man kallar för stammisar. Fantastiskt fina elever som bara ville prata en stund. De gjorde min dag, och även motsatsen. Det var ett väldigt givande och tagande. Helt fantastiskt.

BJÖRN: Det var tufft många gånger också. Du miste några elever som dog, bland annat i tsunamin. Jag minns en pojke som du älskade. Han la sig ner och dog en sommar.

MARGARETA: Ja, lade sig ner och dog … Vi hade misstänkt att något var fel, han kom för väldigt konstiga saker. Vi hade kommit så långt att han skulle utredas, men så blev det sommar. När jag kom tillbaka på höstterminen var han död och begraven och alla hade fått veta det utom jag. Det var ett oerhört trauma för mig.

BJÖRN: Vi blev båda väldigt berörda och då hade jag själv aldrig träffat honom. Det vittnar också om att vara skolsköterska inte bara är att göra sin plikt i sju timmar.

”Eleven ska vara som en imaginär eld”
BJÖRN: När jag var lärare var jag själv väldigt berörd av många elever som jag kände speciellt mycket för och försökte hjälpa på olika sätt. En har sagt att jag räddade hans skolgång. Han överdrev, men jag försökte vara extra observant på de elever jag visste hade det svårt. Därför är det viktigt att lärare har en kärlek, omsorg och ett intresse för eleverna.

MARGARETA: Kärleken och omsorgen är viktigast. Vad många lärare också sagt till mig är att de den första tiden måste vara stränga, sedan kan de släppa efter lite. Det är av omsorg om barnen. Vår dotter hade en lärare som bara var sträng utan att ge den här kärleken, då bodde vi i Ystad och jag bestämde att vi inte kunde bo kvar för då hade hennes lillebror fått samma lärare. Hon hade knäckt honom på en termin.

BJÖRN: Det är väldigt klokt det du säger om att vara sträng. Ingen elev tackar en lärare som släpper efter för allting. Men att vara sträng med kärlek och omsorg är något helt annat än att vara sträng som ett självändamål. Elever ska också få vara stränga mot sina lärare, säga att de inte förstår och att läraren får förklara det lite bättre. Eleven ska vara som en imaginär eld mitt i klassrummet. Ibland blir man bländad av elden, ibland bränner man sig nästan lite, man kan också värma sig. När eleverna går ut ur klassrummet ska de har kvar facklan i ögonen för resten av livet.

”Datorn är immun mot poesi”
MARGARETA: Något har hänt med den svenska skolan sedan jag var skolsjuksköterska. Det känns som att saker jag tror man behöver för att lägga grunden saknas hos många. Antingen att lärare inte behärskar det själva eller att de inte tycker att det är viktigt. Då tror jag att vi är vi väldigt illa ute.

BJÖRN: Vi engagerar oss i skolan av många skäl, just nu på grund av barnbarnen, och jag är en av dem som hävdar att det är eftersatt i mängder av avseenden. Något vissa kan tycka är en bagatell är för mig oerhört väsentligt: att många barn saknar en handstil. Sedan anser jag att det ska vara ett axiom att alla barn ska lära sig multiplikationstabellen, för då tränar du hjärnan. Samma sak med rättstavning. Ingen kan komma undan det genom ett rättstavningsprogram. När jag skriver blott ändrar datorn det till endast. ”Endast en dag i sänder”, vad är det för trams? Jag sörjer att skolan tagit bort detta. Datorn är immun mot poesi och nyskapande språk.

MARGARETA: I vårt ena barnbarns klass får eleverna inte heller gå fram och räkna på tavlan, för om de inte klarar uppgiften blir de utpekade. Hela livet går ju ut på att du måste träna och kanske inte kan allt. Det är inget konstigt.

BJÖRN: Jag håller med, och det är lätt att förklara för eleverna. Det ingår också i en slags undervisning i olikheter. Om någon i klassen skulle klandra eller mobba en elev som gör fel framme vid tavlan blir det ett tillfälle för läraren att träna dem i en socialiseringsprocess som annars faller bort. När jag undervisade 12 år i filosofi, 14 år i svenska och ett år i matematik var det ingen som vågade mobba någon i min klass. De visste att jag hade tagit tag i dem och sagt åt dem att sluta upp. Aldrig genom våld eller skrik förstås.

”Elevhälsa och lärande har en stark koppling”
MARGARETA: En elev på Adolf Fredrik där jag arbetade kom ofta in till mig med märkliga symptom. Till slut frågade jag om jag kunde hjälpa henne med något annat. Det visade sig att hon kom under mattelektioner när de skulle träna på multiplikationstabellen och hon tillhörde de elever som inte hade övat så mycket. Vi löste det genom att prata med läraren så att hon fick träna mer på tabellen. Det är lätt att komma till syster med allt som inte har med kropp och hälsa att göra.

BJÖRN: Elevhälsa och lärande har en väldigt stark koppling. Du har bland annat lärt mig att barn växer enbart under sömn och hur viktigt det är att man sköter sig, inte knarkar, super eller röker. Jag gör ingetdera, svär inte ens, och tränar fem dagar i veckan. Det är därför jag orkar framträda i mitt tempo. En förutsättning för att orka med skolan är att äta bra och inte sitta med mobilen till klockan 12. Hjärnan behöver vila. Och allt surfande på lektionstid borde vara förbjudet. Ingen gymnast tar upp mobilen när de ska träna på barren.

”Facebook tjänar inte mänskligheten en sekund”
MARGARETA: Egentligen behöver man förbjuda mobilen och sociala medier under hela skoldagen. Men det är klart, då blir det en lavin när de kommer hem. Det görs undersökningar och särskilt när de kommer upp i högstadiet stänger de aldrig av sina telefoner. Unga är nåbara dygnet runt. Det känns som att föräldrar tappat kontrollen över hur länge barnen sitter med sina mobiler, paddor och datorer.

BJÖRN: Det får mig att tänka på en tillställning vi var på med tre par. Ett barn vars föräldrar är extremt välutbildade satt med mobilen hela tiden. Tittade inte på oss en sekund. När vi var små skulle man titta och hälsa på människor och det är ingen kadaverdisciplin, det är en social gemenskap och ömsesidig respekt. För mig är Facebook destruktivt och tjänar inte mänskligheten en sekund.

MARGARETA: När jag går ut med vår hund Kalle på morgonen möter jag ofta föräldrar som är på väg till förskolan. Ofta håller de barnet i ena handen och mobilen i andra där barnen får titta på något samtidigt som de går. Jag mår så dåligt så en dag kommer jag nog hoppa fram och säga bu! (skratt)

BJÖRN: För mig är leken framtiden, att uppfinna lek och ha fantasi. Det måste vi slå fast hos de barn som tittar på sina telefoner och paddor: de lever i en falsk värld på det sättet att de inte förstår att det de föds med – hjärtat – är världens starkaste organ. Ingen dator kommer någonsin att älska, ha sexuell utlösning, gifta sig, skilja sig, drömma, längta, skratta, sörja. Det gäller i dag och om 60 000 år.

”I dag har man rätten att klä sig som man vill”
BJÖRN: Jag fyller 70 i år och Margareta blir 70 nästa. Jag tänker inte på ålderdom, det intresserar mig inte. Vi lever sunt och eftersom jag går med min tinnitus är mycket relativt lätt att komma över. Jag tänker mest på om någon i min familj skulle bli sjuk. 13 av mina vänner har prostatacancer.

MARGARETA: Jag kan känna att det är rätt fascinerande att känna sig så ung i sinnet. Ibland när jag ser någon i min egen ålder har jag kommit på mig själv med att tänka: Men herregud, så gammal hon är! Och så är hon yngre än jag. Men det har hänt något jämfört med när min mamma var ung. Förut blev du dam och tant när du fyllde 20, då skulle du ha hatt. Min mamma hade aldrig haft en snäv svart skinnkjol och suttit i en fåtölj med benen mysigt uppdragna. I dag har man rätten att klä sig precis som man vill och det är positivt.

BJÖRN: Min rygg har tagit lite stryk genom åren. Nu har jag bestämt mig för att resa mig en gång var tjugonde minut när jag skriver och stretcha varje morgon. När jag spelade fotboll var det ingen som stretchade, vi körde bara på stenhårt. Men nu märker jag att jag har svårt att få upp benen.

MARGARETA: När jag arbetade heltid kunde du sitta sju-åtta timmar i sträck, resa på dig bara för att hämta kaffe och någon macka. I mitt arbete sitter man mycket och skriver in i journaler, men man får aldrig sitta mer än fem minuter förrän det knackar på dörren.

”Där hittar jag kraften”
MARGARETA: En till sak som slår mig när jag tänker på skolan i dag är att den har tappat mycket makt gentemot föräldrarna. Det kände jag redan de sista åren jag jobbade. Föräldrar har mycket synpunkter på hur undervisningen ska bedrivas och vilka betyg barnen ska få. På min skola lyckades de till och med få en lärare omplacerad. Föräldrar har en otrolig makt. Lärarna är utbildade för detta och vet vad de gör. Man måste samtidigt se sina barn för vad de är. Lilla Kalle eller Pelle är duktiga, vanliga pojkar men kanske inte de ljus man trodde. Våra barnbarn är väldigt snälla, men de kan nog vara rätt retsamma också och det vet vi. Om det inte händer något med skolan tror jag att det barkar käpprätt åt skogen.

BJÖRN: Jag är mer hoppfull, på rent faktiska grunder. Det finns så enormt mycket klokhet hos barn i dag som vi inte hade en aning om när vi var små. De är det största som finns på jorden. Så fort mina barnbarn ser mig vill de leka skola. Jag räknar upp eleverna i klassen och skrattar så jag tjuter. ”Nej, Christoffer sjyk”, säger dom. Oj, är han sjuk. Ulla? ”Nej! Hemma!” Åtta elever och ingen är i skolan. Vi har så roligt och som morfar är det mer värt än något annat. När de ringer och säger: Morfar, jag skulle bara höra din röst. Jag älskar dig. Då går alla priser, all berömmelse bort. Och man måste nog ha upplevt den kärleken själv för att förstå hur stor den är. Där hittar jag kraften när jag skriver.

Paret Ranelids råd till lärare:

”Uppmuntra eleverna att våga göra fel så att de kan lära sig av sina misstag.
Dela med dig av ditt eget liv, dina misslyckanden och hur du lärt dig av dem. Eleverna lyssnar.”

Ranelid-priset

Björn Ranelid-priset instiftades 2010 i ett samarbete mellan författaren, Lärarnas riksförbund och förlaget Beijbom. Priset delas ut vartannat år med syftet att lyfta fram språkets betydelse och insatser för att främja det.

BJÖRN: Första året anordnade vi en tävling för alla Sveriges skolelever om att skriva den vackraste aforismen eller metaforen. En 12-årig flicka, Rolfsdotter, vann med: ”Ingen människa är så liten att hon inte når upp till sitt eget hjärta.” Jag kan inte skriva så bra själv. När vi följande gång hade ett pris till lärare skrev en av vinnarna en metafor jag heller aldrig kommer att glömma: ”Lärarna stöper framtidens ljus.” Jag tror att det viktigaste just nu är att ordet sprids och att människan inser betydelsen av språket. Det har aldrig varit viktigare än
i dag.

MARGARETA RANELID
Ålder: 68.
Bakgrund: Varit skolsjuksköterska i 31 år, varav 22 år på Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm.
Så firar vi 40-årig bröllopsdag: ”Ärligt talat är vi rätt glömska båda två så jag vet inte. Vi gifte oss väldigt enkelt i rådhuset. Björn hade ju varit gift en gång tidigare, jag sa att man bara kan gifta sig i kyrkan en gång.”
Gör helst: Går långpromenader med hunden och läser mycket. Ska återgå till gymmet.

BJÖRN RANELID
Ålder: Fyller 70 i år.
Familj: Gift med Margareta sedan -79, barnen Alexander (från tidigare äktenskap), Agnes och August, barnbarnen Saga, Ryder Jackson och Zoe Mae. Dvärgpinschern Kalle.
Aktuell: Ständigt. I tv-program, som föreläsare och författare, senast med sin 35:e bok Fantastiska kvinnor i vattentornet.
Så firar jag 70: ”Jag är inte så mycket för firande, men förlaget lär vilja ställa till med fest.”
Skägget:  Är en deal med sonen August. Om Björn odlade skägg skulle Margareta gå och träna och August måla mer
i sin ateljé.

”När vi var små skulle man titta och hälsa på människor och det är ingen kadaverdisciplin, det är en social gemenskap och ömsesidig respekt. För mig är Facebook destruktivt och tjänar inte mänskligheten en sekund.”

Prev
Next

 

Cecilia Lindvall

Cecilia Lindvall

Oj, är du inte prenumerant?

Den här artikeln kan endast läsas av dig som prenumererar på Grundskoletidningen Pedagogisk snabbguide.

Så här kan du läsa vidare
Logga in eller börja prenumerera så får du tillgång till alla fördjupande och inspirerande artiklar i Grundskoletidningen och Pedagogisk snabbguide.
Kompetensutveckling när den är som bäst.

Bli prenumerant