Filosofen som omfamnar det omätbara

Lärare och rektorer ägnar för mycket tid åt meningslöst pappersarbete. Det menar filosofen Jonna Bornemark som uppmanar till motstånd.
– Gå samman och skapa allianser. Börja med att lägga de mest själsdödande papperen underst i högen.

Vi ses hemma i Jonna Bornemarks kök. De tre barnen har nyligen lämnats på skolor och förskolor och rummet bär fortfarande spår av deras närvaro. På golvet ligger spridda leksaker, på köksbordet högar av smulor. På bordet ryms även en skrynklig filt med en sovande katt och travar med böcker.

Den första snön har fallit och Jonna Bornemark berättar hur den yngsta sonen brottades med overallen – som kändes som ”sälspäck”. Vi skojar om att vi möts för ett samtal om att försöka kontrollera saker, mitt i resterna av den oförutsägbara tillvaro som livet med barn utgör. Jonna Bornemark skrattar högt.

– Det är en rolig tanke. Jag kanske har skrivit en bok som är kritisk mot kontrollkulturen bara för att försöka rättfärdiga mitt eget kaos.

Det må vara en smula vardagskaos på utsidan i Jonna Bornemarks liv, men på insidan råder desto mer klarsynthet. Hon har nyligen väckt stor uppmärksamhet med sin bok Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde (Volante, 2018). I boken driver hon – med avstamp i tankar och teorier från tre renässansfilosofer – tesen att nutidsmänniskan inte längre kan hantera insikten om att det är omöjligt att veta och kontrollera allt här i livet.

Vår ovilja att acceptera att allt inte låter sig mätas och vägas har fått negativa konsekvenser för arbetslivet, konstaterar hon – framför allt för de yrkesgrupper som arbetar med människor. Genom införandet av new public management har vi fått en explosion av förordningar, evidensbaserade manualer och utvärderingsdokument, som försöker garantera att verksamheterna håller hög kvalitet.

Det här har inneburit att lärares och rektorers arbete numera styrs och övervakas allt mer i detalj.

– Varje enskild manual, varje enskild förordning är så liten, säger hon. Alla har ofta goda skäl och är motiverade men sammantaget blir det en påtaglig belastning. Man måste kunna se till den stora bilden men den tiden finns oftast inte, för de här små sakerna äter upp tiden.

Till vardags undervisar Jonna Bornemark i praktisk kunskap vid Södertörns högskola. Genom åren har hon mött många yrkesverksamma lärare som gått fortbildningar och fått ta del av deras berättelser från skolan. Då har hon förstått hur ”fjärrstyrda” många lärare upplever att de är, av sådant som inte handlar om undervisningen eller relationen till eleverna.

– En tjej berättade till exempel att det som syns vid löneförhandlingar är det man kan visa dokument på. Det är mer värdefullt att ha varit miljöombud eller att ha ansvarat för att upprätta olika typer av dokument, än att vara bra på att undervisa och skapa relationer till eleverna.
De många berättelserna gav henne kraft att skriva boken.

– Det var alltså inte bara jag som fått en fix idé om att den här kulturen är destruktiv. Det hade en resonansbotten i andras erfarenheter.

I ett av de många spåren i boken knyter Jonna Bornemark den ökade kontroll- och mätbarhetskulturen till de allt högre ohälsotalen i offentlig sektor. Hon har själv erfarenhet av att gå in i väggen och vill lyfta att utbrändhet inte enbart handlar om att vi har fått mer att göra på jobbet.

Många känner också en etisk stress, säger hon, av att de egentliga arbetsuppgifterna trängs undan av ”förpappringen”. Det vill säga att arbetet med olika slags dokument blir viktigare än det egentliga arbetet. Vi blir livsdränerade, säger hon, av att inte få användning och uppskattning för sådant som är verkligt viktigt i våra yrken, som empati, situationsnärvaro och gott omdöme.

– Jag har träffat så många lärare som säger sådant som: ”Jag dör av att behöva sitta på ett möte till om tre olika manualer som jag ska fylla i på olika sätt.” Det är något i det här pedanteriet, papperen och systemen som tar död på det levande. Det där tror jag inte riktigt att vi har förstått eller fått syn på än.

Samhället behöver ta de här upplevelserna på allvar, menar hon.

– Vi ska ha stor respekt för den här erfarenheten. Det handlar inte om att folk är lata. Vi ska försöka förstå oss på varför människor reagerar så här.

Hon önskar att det fanns en större tilltro till lärares goda drivkrafter.

– Jag tror att vi, i de allra flesta fall, kan lita på lärarkårens goda intentioner. Folk har ju valt de här yrkena för att de vill lära barnen någonting.
Systematiskt kvalitetsarbete framhålls idag som en av de stora framgångsfaktorerna för att skapa en mer likvärdig skola, bland annat av Skolverket. Men i boken är Jonna Bornemark kritisk till hur kvalitetsbegreppet har börjat användas i skolan.

– Man måste fråga sig vad kvalitet egentligen är. Tänker man sig att det handlar om att skaffa sig en manual för varje tänkbar situation? Då glömmer man bort det som handlar om att i varje unikt ögonblick kunna använda sig av allt det där. Sådant som gott omdöme, närvaro och lyhördhet. Ska man ha alla de där manualerna i huvudet eller ska man gå och bläddra i papper?

Vad är kvalitet i skola och utbildning för dig?
– Jag tror på kollegiala samtal, jag tror på vidareutbildning. Att man gemensamt diskuterar teoretiska texter och frågar sig om de på något sätt kan hjälpa en. Sedan är det viktigt att ha en miljö där man vågar lyfta vad som är fel och vad man är osäker på. Det är kvalitetsarbete för mig. Och det skiljer sig markant från tanken på att man ska ha en manual för varje tänkbar situation.

I boken förordar Jonna Bornemark att lärare gör vad hon kallar för mikromotstånd, när kontrollerandet och mätandet går överstyr.

– Jag är reformist, snarare än revolutionär. När jag pratar med mina studenter som kommer från skolan berättar de att folk redan gör en massa saker. Folk är kloka och folk är levande. Då tänker jag att det handlar om att synliggöra och stärka dem.

Som exempel på mikromotstånd nämner Jonna Bornemark sådant som att strunta i att fylla i vissa papper, att skapa allianser med andra lärare som vill göra motstånd och att gemensamt synliggöra tecken på förpappring eller fjärrstyrning av verksamheten. Det är också viktigt att ha sina prioriteringar klara för sig, menar hon, och hålla fast vid att undervisningen och eleverna alltid är viktigast.

– Jag vill jobba för en värderingsförskjutning. Då kommer nya möjligheter att uppenbara sig som vi kanske inte ser nu. Jag vill öppna upp för att experimentera och tänka annorlunda. Då är mikromotståndet ett sätt att göra det i handling.

Men kräver inte motstånd att man har någon form av makt? Det är kanske inte så lätt att vara besvärlig när man är ung och ny på jobbet?
– Det är därför du måste ha kollegiala allianser. Ensam kan man bara göra sådant som att maska, lägga papper underst och göra egna prioriteringar. Allt det där som ingen annan riktigt ser, men kanske bara anar.

Så meningen är inte att man ska få sparken?
– Jag mötte faktiskt en kvinna en gång som berättade att hon gjort mikromotstånd och fått sparken. Men hon var jättenöjd med det. Hon hade inte mått bra där. Så det finns en gräns för när det inte räcker med mikromotstånd, utan då man faktiskt måste lämna en verksamhet.

Om Jonna Bornemark

Ålder: 45 år.
Familj: Sambo, tre barn, 18 år, 8 år och 5 år, tre katter, hund och en häst.
Bor: Stockholm.
Yrke: Docent i filosofi och lektor vid Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola. Har nyligen ansökt om att bli professor.
Intressen: Mycket hund, häst och barn.
Läser just nu: När livet inte följer manus av Sophie Dow. Den handlar om en kvinna som får ett barn som är handikappat. Otroligt mycket böcker om havet, som mitt yngsta barn älskar.
Mäter i det egna livet: I jobbet måste jag skriva ned i procent på papper vad jag gör, även om det aldrig stämmer överens med vad jag egentligen gör. Och så får jag poäng när jag tävlar i rallylydnad med min lilla hund. Men annars är jag nog inte så fokuserad på att mäta.

Jonna Bornemark bästa tips …

… för mikromotstånd när kontroll- och mätbarhetskulturen i skolan går för långt.
• Lägg de mest livsdödande papperen underst i högen.
• Skapa allianser med andra lärare som tycker likadant och som vill driva ett mikromotstånd ihop.
• Sätt ord på och synliggör när du ser fjärrstyrning eller förpappring.
• När det kommer nya manualer eller påbud, lyft frågan gemensamt om hur de kommer att hjälpa er i klassrummet.
• Fundera över din egen relation till att inte veta och inte ha kontroll. Var medveten om de pedantiska dragen inom dig själv.
• När en elev kommer och vill prata, prioritera det. Säg vid behov till rektorn: ”Jag vill prioritera mitt arbete med eleverna, därför hann jag inte fylla i det där papperet.”
• Tydliggör dina prioriteringar inför dig själv och att undervisningen och eleverna alltid kommer i första hand.

 

Läs fler

Anna Grettve

Anna Grettve

Oj, är du inte prenumerant?

Den här artikeln kan endast läsas av dig som prenumererar på Grundskoletidningen Pedagogisk snabbguide.

Så här kan du läsa vidare
Logga in eller börja prenumerera så får du tillgång till alla fördjupande och inspirerande artiklar i Grundskoletidningen och Pedagogisk snabbguide.
Kompetensutveckling när den är som bäst.

Bli prenumerant