I artiklarna framhålls betydelsen av att elever får samtala om känslor. Samtidigt är det något många kan vara ovana vid. Läs citaten och fundera sedan på frågorna:

• I vilka sammanhang i skolan får dina elever tala om känslor?

• Hur kan det komma sig att förmågan att sätta ord på tankar och känslor är en så viktig skyddsfaktor för barns psykiska hälsa? Vad kan hända om barn inte utvecklar den förmågan?

• Vad behöver man tänka på vid sådana samtal?

”Yngre barn kan behöva hjälp med att sätta ord på känslor och behov. Att tidigt lära sig att hantera känslor, till exempel att kunna identifiera en känsla men inte behöva agera ut den direkt är viktig kunskap att få med sig”

(Siri Helle om de yngsta eleverna, s. 26-27).

”Att lära sig att känna och sätta ord på sina egna känslor gör också att man får större förståelse för andra. [...] Det kanske är första gången man känner efter hur man mår och det kan komma upp saker”

(Malin Siljendahl om elever på högstadiet, s. 20-25).

Psykologen och författaren Reyhaneh Ahangaran har skrivit flera böcker om känslor och barn, bland annat boken Prata känslor med barn. Den handlar främst om barn i åldern 5–12 år, men delar av innehållet kan vara relevanta även för äldre barn och unga. Här är några av hennes tips. Hur kan dessa vara användbara för dig?

• Lyssna icke-dömande och involvera barnet i lösningarna.

• Ha ett öppet och nyfiket förhållningssätt. Du behöver inte alltid ha ett svar eller kunna komma med en färdig lösning.

• Använd skalfrågor: ”Hur stark är känslan på en skala från 0–10?” Det kan underlätta för både eleven/ -erna och dig som lärare att förstå känslan och dess påverkan på individen.

• Utgå från hur karaktärer i böcker eller filmer reagerar eller beter sig. Ibland är det lättare att prata om andras känslor. Sedan kan eleverna dra paralleller till sig själva.

• Fråga dig om du är rätt person att prata med. Kanske behöver du koppla in elevhälsoteamet.