När jag känner att stressen tar vid försöker jag komma ut i skogen. Att få andas frisk luft, höra prasslet av löv och kanske känna årets första snöflingor mot kinden får mig att landa. Eller så ringer jag en vän. Hen lyssnar med ett hjärta som har plats för mig och mitt. Så borde alla ha det, men så är det inte.

Många barn och unga saknar platsen där någon ser och lyssnar.  De saknar också verktyg att hantera livet när det gör ont. Samtidigt möts de dagligen av bilder av det ”lyckade” livet i sociala medier. Folkhälsomyndighetens senaste undersökningar visar att varannan elev i årskurs nio uppger psykiska besvär. Och vi vet att stress, oro och sömnbrist påverkar både lärande och välbefinnande. Forskaren Petri Partanen påminner om att hälsa och lärande är dubbelriktade processer. När man mår bra lär man bättre och när man lär sig mår man bättre.

Därför behöver arbetet med psykisk hälsa börja tidigt. I förskolan övar barn sociala och emotionella förmågor, att känna igen känslor, visa empati och lösa konflikter. I grundskolan ska det arbetet fortsätta, inte som ett tillägg utan som en naturlig del av undervisningen. Detta stärker även lärandet.

Jag vet att många lärare kan känna sig trötta på ännu ett område att hantera. “Vi är ju här för att undervisa”, som någon uttryckte det. Men just därför behöver vi påminna oss om att välbefinnande inte står i motsats till kunskap. Det är dess förutsättning. När elever känner trygghet, tillit och delaktighet ökar deras fokus, uthållighet och motivation. På Gylle skola i Borlänge, som du kan läsa om i tidningen, har psykisk hälsa blivit en naturlig del av schemat. Eleverna tränar avslappning, målmedvetenhet och reflektion.

Att främja psykisk hälsa i skolan handlar inte om stora projekt. Det handlar om vardagliga handlingar, om struktur, om språk för känslor och om tid att stanna upp. Men kanske mest om vuxna som ser, lyssnar och bryr sig. För i slutändan är det det som gör skillnad. Vi kan inte skydda barn från allt som gör ont, men vi kan rusta dem att stå stadigare.