Han orkar stå kvar

Nitton unga människor som stått honom nära har mördat eller mördats. Men Nicolas Lunabba, verksamhetsledare för Helamalmö, tror inte på hårdare tag. Han vill samla alla goda krafter för att nå de sårbaraste. Skolan har en viktig roll.

Nicolas Lunabba är på språng, mycket är på gång. Han möter upp utanför organisationen Helamalmös lokaler på Nydalatorget. När vi ses har han just avslutat ett samtal med en professor som vill studera arbetet med att erbjuda gratismåltider, i morgon ska han träffa brittiska ambassadens representanter som kommer ner från Stockholm för att lära sig mer om detta ”Sverigeunika exempel”. Just nu verkar alla vilja ha en del av Helamalmös strålglans.

Föreningen, som startade som ett projekt inom basketklubben Malbas, har vuxit sig stor. Målet är social hållbarhet och rättvisa och att hela Malmö ska bli tillgängligt för alla barn och unga.

– Vårt fokus är alltid samhällets mest sårbara grupper. Vi vill finnas där vi behövs mest, säger han.

Han vet själv hur den kan vara, fattigdomen i sin mest förnedrande form. För Nicolas Lunabba, i dag 40 år, slog den till som allra värst i sena tonåren, i samband med att hans mamma gick bort i cancer. Han berättade om det i Sveriges Radios Sommar i P1 i somras, vilket berörde många lyssnare på djupet. Det fanns inget skyddsnät som fångade upp mitt i den stora sorgen. Pappan lämnade familjen när Nicolas bara var fyra år, där och då bröts kontakten. Ingen släkt fanns runt omkring. Efter ett tag kände han att han inte kunde snylta på goda vänners generösa gästvänlighet mer. Han tog sin madrass och gick ut i världen alldeles själv. Utan en slant på fickan och långt ifrån kontakter och kunskap om hur det går till att få ett hyreskontrakt.

– Jag sökte upp en vaktmästare på en gammal skola jag hade gått. Jag visste att hon var snäll och hon lät mig sova i fysiksalen ett tag.

Det räddade honom från att hamna på gatan. Och det ordnade sig så småningom för Nicolas Lunabba. Han fångades upp av basketen, hittade ett sammanhang, lyckades genom de kontakter idrotten förde med sig få olika ströjobb samt and­rahandskontrakt och blev så småningom basketproffs i Malmöklubben Malbas. Men de där månaderna utan fast adress satte spår. Han vill inte att någon ung människa ska behöva uppleva samma totala ensamhet och utsatthet. Särskilt inte i ett rikt land som Sverige.

Det var också med basketen som arbetet med Helamalmö började. Nicolas Lunabba var proffsspelare på elitnivå, men behövde ta andra jobb för att få ihop det. Så fick han höra att Malbas skulle börja jobba ihop med skolor i Malmös socialt utsatta områden. Målet var att ge kidsen, som han kallar dem, ett sammanhang och något annat att göra än att ägna sig åt bus. Och så hälsan förstås, rörelsen.

– För mig var det en ekonomisk fråga från början. Vi som ungdoms­tränare skulle få 150 kronor i timmen. Schyst, tänkte jag, jag behövde pengar.

Ganska snart blev han dock känslomässigt engagerad. Eleverna kom rusande så fort han och kollegorna syntes till på skolorna, de hängde sig fast som klister.

– Visst var det en ren personlig bekräftelse. Men det påminde mig också om hur värdefullt det hade varit för mig själv i den åldern att få fler trygga vuxna att knyta an till.

Snart insåg projektets aktiva att det inte räckte att ses och lira boll. Barn kom hungriga, hade inga gympaskor. Undvek att följa med på pulkautflykter vintertid eftersom familjer delade på en enda varm jacka. Helamalmö började jobba utifrån Maslows behovstrappa och försökte först och främst tillfredsställa basbehoven. Mat i magen och ett tryggt ställe att vara på är grunden för allt.

– Många lever i en falsk föreställning om att det sociala skyddsnätet fångar upp. Så är det inte längre. Välfärden har förfallit, säger Nicolas Lunabba.

I sitt sommarprogram tar han också upp det fruktansvärda: att han de senaste tolv åren har erfarit hur nitton unga människor som stod honom nära antingen har mördats eller mördat. En av dem som mördade var en pojke han delvis förlorade kontakten med när han lät en annan kille med större behov tillfälligt flytta hem till sig. Den senare killen är i dag basketproffs i USA. 

Nicolas Lunabba
  • Ålder: 40 år.
  • Bor: Malmö.
  • Aktuell: Sommarpratade i SR P1 Sommar.
  • Gör: Verksamhetsledare för Helamalmö. Jobbar numera framför allt strategiskt, nätverkande och opinionsbildande. Före detta basketproffs.
  • Familj: Sambo som är läkare samt två döttrar, 4 och 2 år.
  • Uppväxt: Linero, Lund. ”Fattigdom, utanförskap och avsaknad av framtidstro finns på så många fler platser än i Rosengård eller Rinkeby.”

– Jag gjorde det jag bedömde som viktigast då men jag har aldrig varken förr eller senare blivit lika privat involverad i något barn.

Vi går ner i föreningslokalerna, som är inrymda i källaren till ett av höghusen som omgärdar Nydalatorget. Väggarna är målade i starkt lila färg, men de många rummen är än så länge i princip tomma eftersom de flesta barn är i skolan. Här finns en sal för kampsport, en sminkloge, ett minibibliotek, en stor danssal, ett välutrustat gym samt en filial av ungdomsmottagningen, det mesta finansierat med bidrag och frivilliga insatser. Varje vardag serveras här runt 150 gratisfrukostar. Efter skolan, vid 15-tiden, röjs pingisborden återigen bort och förvandlas till matbord tillsammans med mer stationära möbler. Då vankas mellanmål och framåt kvällen blir det kvällsmat. Att man serverar mat tre gånger om dagen är en central del av verksamheten, berättar Nicolas Lunabba.

– Du vet, det här med att bryta bröd och samlas runt bordet vid en måltid. Det är så ursprungligt för mänskligheten.

Vem som helst får komma och äta frukost, ung som gammal. Det leder till många nya kontakter och nätverk. Ofta kommer hela familjer.

Den där brobyggande rollen saknas i många skolor, menar han. Helamalmös verksamhet handlar i grunden om att kroka arm, att se till att alla goda krafter i ett område möts och samarbetar tillsammans.

– Det kollektiva ger så mycket mer resultat. Och den demokratin och delaktigheten finns inte alltid inom skolan, eleverna upplever varken att verksamheten eller miljön är deras.

I Sverige är de flesta skolor stängda och släckta efter klockan 17. Nicolas Lunabba skulle vilja att de i stället fungerade som ett slags community för närsamhället, att det är här föreningar träffas och föreläsningar hålls. Människor behöver bygga en relation till skolan som plats och känna att den är deras, som i många andra länder. De ska kunna vara med och påverka utformning och utbud.

– Om barnen vet att deras föräldrar är där kvällstid så blir skolan en naturlig, engagerande och respekterad del av deras liv.

Nicolas Lunabba poängterar flera gånger sin respekt för läraryrket, ”ett av de finaste jobb man kan ha”, och att många inom skolan gör en fantastisk insats. Men han betonar också det han ser och har sett i många skolor han är ute i:

– Eleverna kan inte leva ut sitt känsloregister om det inte finns en mottagare, en vuxen, som möter dem just i deras känslor. En vuxen som visar att det är okej att känna precis som de gör, att de kan vara sig själva och att det duger.

Som anställd inom skolan har man ett ansvar att ta reda på vilka förhållanden eleverna man möter lever i, menar han. För den som alltid levt i medelklassen kan det vara svårt att förstå att andra inte har råd att äta sig mätta varje dag. Och den som jobbar i ett mångkulturellt område men själv saknar erfarenhet av andra kulturer behöver bilda sig interkulturellt.

– Jag brukar kalla det för det professionella förhållningssättet. Och då menar jag inte att hålla en distans. Jag menar i stället att det handlar om närvaro och uppriktig nyfikenhet. Att man lever sig in i den unges situation och möter hen där hen är. Att man lär tillsammans och visar att man vill väl och att man står kvar.

Det är svårt, håller han med om. Är man ensam i det är det lätt att bränna ut sig. Därför är det så viktigt att det inom yrkesrollen ges utrymme för samtal och annat som underlättar för skolpersonal, menar Nicolas Lunabba. Annars får det negativa konsekvenser även för eleverna. 

– I Helamalmö betalar vi våra anställda för att käka gott ihop och ha tid att reflektera och hjälpas åt. Det är jätteviktigt.

För att fånga upp de barn som är på väg utför behöver man vara många som jobbar tillsammans, återkommer han till. Alla professioner behöver kraftsamla runt barnet. Inte släppa en enda unge.

– Återigen. Det behövs en by för att fostra ett barn. Det är därför det är så oerhört vackert med den gemenskap och alla de krafter som vi samlar inom Helamalmö. Bördan blir inte lika stor då. Man orkar stå kvar.

För som han säger i sitt sommarprogram: ”Ingen tystnad är så öronbedövande som på ett barns begravning. Morden på unga människor och unga människor som mördar är den yttersta konsekvensen av det samhälle vi har skapat.”

Hela Malmö

Hela Malmö är en av Sveriges största organisationer baserade i socioekonomiskt utsatta områden. Föreningen har som ändamål att verka för ett socialt hållbart samhälle, med fokus på unga människor i socioekonomiskt utsatta områden.

Verksamheten står på två ben: att adressera orättvisor och missförhållanden i samhället och att motverka orättvisornas konsekvenser.

Läs mer på
helamalmo.com

Prev
Next

 

Läs fler

Tora Villanueva Gran

Tora Villanueva Gran

Vill du läsa mer? Bli prenumerant!

Du får 6 nr av Grundskoletidningen och Pedagogisk Snabbguide för 1099 kr exkl. moms.

Så här kan du läsa vidare
Börja prenumerera så får du tillgång till alla fördjupande och inspirerande artiklar i Grundskoletidningen och Pedagogisk snabbguide..
Kompetensutveckling när den är som bäst.

Bli prenumerant