Ett par bruna ögon kikar med stadig blick fram ur huvan. Det regnar över Stockholm men chefsåklagare Lise Tamm gillar att ta sig fram till fots eller på cykel och då är det praktiska ytterkläder som gäller. 

– Jag har ingen bil, lyx intresserar mig inte över huvud taget, säger hon och går före in genom porten på Hantverkargatan.

Här på Åklagarmyndigheten har hon arbetat i stort sett hela sitt yrkesliv. I trapphuset hejar hon till höger och vänster. Peppar och skickar lyckönskningar till några tidigare kollegor på väg till rätten. 

På Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, RIO, där hon så småningom blev chef, arbetade hon med frågor som rör människohandel och narkotikabrott men även krigsförbrytelser.

Nu är hon stationerad på Riksenheten för korruption och är för närvarande regeringens särskilda utredare. Uppdraget är att göra en översyn av de osjälvständiga brottsformerna, alltså sådant som ofta sker i grupp som planering och förberedelser. Utredningen är ett första steg mot en skärpning av lagen så att det ska bli enklare att döma personer som exempelvis deltar i hedersbrott eller brott kopplade till organiserad brottslighet och kriminella nätverk. Även det är frågor som Lise Tamm har arbetat med i många år, bland annat i Encrochat-målen.

– Vi kunde ju läsa i klartext hur de planerade mord, skaffade vapen och rekryterade barn, men vi kunde inte få dem dömda för förberedelse och stämpling – så frustrerande!

– Och de få gånger vi lyckades så blev det väldigt låga påföljder. Ett och ett halvt års fängelse för förberedelse till mord – helt orimligt!

Lise Tamms meningar avslutas ofta just så, med ett tydligt och skarpt utropstecken. Hon får ibland höra att hon pratar för mycket och är alltför fransk. Med en pappa som är fransk och de första åren av uppväxten i Frankrike är det kanske inte så konstigt. Men det betyder inte att hon ser det som någon nackdel att vara frispråkig. Hon värdesätter att Sverige har självständiga åklagare som kan fatta egna beslut och är fria att uttrycka sig. 

Under åren som chef var den möjligheten mer begränsad, men nu när hon är tillbaka i en friare roll vill hon ta vara på det. Sedan förra sommaren, då hennes nya uppdrag blev offentligt, har hon sommarpratat och ställt upp i flertalet intervjuer. Det hon för fram är sådant hon påpekat för Sveriges regeringar, oavsett färg, under många år. 

Till exempel att se över vilka barn och unga som placeras på SiS-hem (Statens institutionsstyrelse). 

– Vi måste skilja på dem som mår dåligt och de som mördar.

– Möjligheten är väldigt liten att motivera den som är 15 år och mördar att ändra sitt beteende, när de kommer ut gör de det igen. Så tyvärr, den lilla gruppen måste låsas in, länge, och de ska inte sitta på ett SiS-hem som det går att fly ifrån.

Nu siktar regeringen på att vi har ungdomsfängelser i Sverige 2026. Det är inte så att Lise Tamm tror att fängelser är det bästa för så unga personer, men just nu handlar det om att ”skydda befolkningen” som hon säger. Och hon betonar att på dessa ungdomsfängelser ska det finnas välutbildad personal som kan ge de intagna en god skolgång, en bra yrkesutbildning och även stärka deras självkänsla.

– Det här handlar ju om ganska få ungdomar, det rör sig om kanske 300 stycken så det behövs inte många fängelser.

Organisationens och statens roll över hur kriminella ungdomar tas om hand, exempelvis på SiS-hem och HVB-hem (hem för vård eller boende), måste också skärpas, menar Lise Tamm. 

– Ska vi ha privata HVB-hem? Ska det gå att tjäna pengar på det här? Ska personer som arbetar med de här ungdomarna vara outbildade och vissa av dem till och med själva kriminella? Nej! 

De senaste årens våldsutveckling har varit ovanligt dyster och en fråga som tynger extra är hur gängens nyrekryteringar ska stoppas. Lise Tamm understryker att hon inte gör anspråk på att vara expert men som åklagare har hon ändå träffat många unga kriminella – och barn till kriminella. Hon har kort sagt sett en del. Och erfarenheten säger att det förebyggande arbetet måste starta tidigt. 

– De flesta barn klarar sig. Men de som är sårbara – impulsiva, lättledda, gränslösa och med mycket spring i benen – de behöver fångas upp tidigt och få mycket mer struktur. Alla jag träffar säger att det går att identifiera de här barnen. 

– Så en första åtgärd är att alla barn ska gå i förskolan. Jag älskar både förskolan och skolan!

Lise Tamm lägger en ordentlig betoning på ordet älskar. Hon tycker att välfungerande förskolor och skolor är fantastiska verksamheter där barn får lära sig språket, att vara schysta mot varandra, att lösa konflikter utan våld, vänta på sin tur, respektera naturen och inte minst att flickor och pojkar är lika mycket värda – kort sagt mänskliga rättigheter i praktiken.

I skolan lär man sig värderingar som jämställdhet och demokrati, att komma i tid, att läsa läxorna och att inte brista i respekt mot kvinnlig personal.

– Det är ett paket man måste lära sig. Och därför är det förstås viktigt att skolpersonal har bra arbetsmiljö, vettiga löner och att de är tillräckligt många. 

Egentligen tycker hon att det förebyggande arbetet måste börja redan på mödravårdscentralen. 

– Ska du verkligen skaffa det här sjätte eller tolfte barnet? 

Frågan är lika vass som retorisk. Lise Tamm vet att det är kontroversiellt att prata om barnbegränsning men för henne är det självklart att vi måste kunna diskutera hur många barn det är rimligt att ha. Flerbarnstillägget anser hon är en kvinnofälla.

– Jag kommer från en familj med många starka kvinnor. Jämställdhetsfrågan är väldigt viktig för mig. Flickor och kvinnor ska ha samma möjligheter och rättigheter som män. Och pojkar ska inte behöva tvingas in i den här smala bilden av manlighet – att vara arg, våldsam och macho, säger hon och måttar ett litet, litet utrymme mellan tummen och pekfingret.

Om vi har som mål att människor, och framför allt kvinnor, ska vara självförsörjande och oberoende går det inte att samtidigt ha tolv barn. Och stora familjer med ensamstående, dubbelarbetande mammor är en grogrund för kriminalitet, hävdar hon.

Någon form av föräldrautbildning står också på önskelistan. Föräldrar som har en bakgrund där man använder våld vid barnuppfostran och gränssättning behöver få verktyg att använda andra metoder.

– Det är inte alla barn från utsatta områden som är stökiga. De allra flesta är det inte. Men en del föräldrar måste bli bättre på att sätta gränser för de stökiga pojkarna och det ska inte ske med hot och våld. Det är inte lätt, det är en intellektuell process som måste ske.

Att ett samhälle består av flera etniciteter och kulturer är inte problemet, som halvfransk är hon själv en del av det. Men i Sverige måste alla följa svensk lag.

– Odemokratiska värderingar i ett parallellsamhälle, nej, säger jag bara, blankt nej! Du ska inte ägna dig åt penningtvätt och korruption, att hota, att missbruka välfärden, säger Lise Tamm och menar att det gäller oavsett vilken bakgrund man har.

– Du ska vara med och bidra – men du ska inte heller bli diskriminerad för att du heter Ahmed eller Fatima. Det vi som samhälle måste jobba med är att få de här barnen och ungdomarna att känna att de är värda något som människor. Det är vårt ansvar. Självklart ska alla ha samma chanser!