För mig finns det tre yrkeskategorier som förtjänar att hyllas både mer och oftare än andra. Det är polisen som skyddar liv, det är vårdpersonalen som räddar liv och det är skolpersonalen som ger barn och unga förutsättningar att skapa sig ett gott liv. 

För det är det lärare, elevassistenter, skolbibliotekarier och alla andra gör. De trampar upp livsvägar som eleverna sedan tar allt större och självsäkrare kliv framåt på. De öppnar dörrar till okända rum där man får lära sig om livet, universum och allt. Det är det viktigaste och vackraste vi kan ge våra barn – skolan.

Mina egna barn är stora nu, det ena gick ut gymnasiet i våras och det andra börjar sitt andra gymnasieår nu i höst. Men jag minns hur det var när de började skolan. Hur högtidligt det kändes för dem, hur stort det var att få klasskamrater, sådana som sedan kom att bli vänner. Jag minns min egen förväntan på allt de skulle få lära sig genom alla de lärare de skulle få möta och som även jag som mamma fick en relation till under alla grundskoleår. Cecilia, Sofia, Niclas, Maria, Emelie, Efva och alla andra. De som tålmodigt och ömsint lotsat sina elever genom kunskapens ofta snåriga skog och som lockat fram vetgirighet och mod att säga, skriva, göra det de själva inte trodde att de kunde eller vågade.

Och ibland minns jag även några av mina egna lärare. De som var snälla och stränga, inte det ena eller det andra utan kombinationen. De var självklara auktoriteter för oss barn i sina klassrum, i matsalen, på skolgården. Vi såg dem så och jag vågar hävda att de själva såg sig så, men också att det omgivande samhället, inklusive föräldrarna, gjorde det. 

”När höstterminen nu drar igång hoppas jag att lärare kan få känna sig som de livsavgörandepersoner de är.”

När detta läsår rullar i gång nu hoppas jag att Sveriges lärare ställer sig i aulor och i klassrum och känner sig som de auktoriteter och livsavgörande personer de är i både nya och gamla elevers liv. Det är den självbilden som måste ligga till grund för att skolan börjar återta makten över sin egen institution. 

Vad är den egentligen till för, skolan? När verksamhetsmålen för läsåret ska bestämmas borde det bara finnas två punkter: kunskap och studiero. Förväntansdokument, ordningsregler och konsekvenstrappor finns på de flesta skolor i någon form. Men regler som bryts av elever måste få konsekvenser i praktiken också, inte bara i dokumentform. Rektorer och lärare måste inte bara tala som vuxna förebilder inför barnen, de måste också agera som sådana. 

När jag nu ser på min systerson som ska börja i förskoleklass denna höst, önskar jag innerligt att hans lärare välkomnar honom och hans nya klasskamrater med snällhet och stränghet. För nu börjar skolan.