– Hela min yrkeskarriär har gått ut på att jag bara klarar av att göra det jag tycker är roligt, säger Jonathan Lindström.

Historia är till exempel kul. Och att folkbilda. Det är många elever som får sina baskunskaper i ämnet via Jonathan Lindströms läroböcker. Just nu arbetar han och författarkollegan Lisa Wahlbom med att revidera några av dem. Bland annat presenterar de ett blodförgiftat vikingatida barn som Jonathan Lindström själv grävt upp. Och när det går att besöka klassrum och bibliotek gör han det gärna. Under pandemin har det skett digitalt, vilket också varit lyckat.

– Att ha direktkontakt med eleverna är så fruktansvärt roligt.

Jonathan Lindström far ut och in genom altandörren med kaffemuggar, böcker och solhatt. Katten kilar efter. Den lilla trädgården ligger i anslutning till lägenheten i Norra Hammarbyhamnen på Södermalm i Stockholm. Här har han bott med familjen i drygt 15 år, älskar det och vill gärna ha beröm för den prunkande försommarblomningen. Att det mesta är hans frus, journalisten Nina Gunnes, förtjänst bekommer honom inte.

– Jag tar gärna åt mig äran av hennes arbete, säger han nöjt och slår sig äntligen ner i solstolen.

Humor är en viktig del av Jonathan Lindströms personlighet. Rappa kommentarer och fyndigheter kommer med automatik och något som ”finns i släkten”. Han är som klippt och skuren som en av spanarna i P1-programmet med samma namn, där han medverkar med jämna mellanrum.

– Jag och människor i min omgivning är rätt jobbiga. Det är mänskligt att vara jobbig men det som gör att man blir outhärdlig är om man saknar självdistans. Man måste kunna se sig själv utifrån.

Associationerna flyger som projektiler så vi får återkomma till humorn och glädjen. Jonathan Lindström börjar med att ursäkta sig för just detta, att han kommer att prata oavbrutet – mest om sig själv.

Nej, förresten, han vill börja med att bunta ihop allt han är upprörd över för tillfället.

– Just nu är jag upprörd över Henrik Evertssons film om Estonia-katastrofen. Jag har inga problem med att han gör filmen, han ska ha möjlighet att uttrycka sig som alla andra, problemet är att han har slukats med hull och hår av journalistkåren och till och med fått Stora Journalistpriset.

Att vi ska ha åsiktsfrihet är självklart för Jonathan Lindström. Inför ett nytt bokprojekt har han just läst den finlandssvenske prästen Anders Chydenius förarbete till det som kom att bli tryckfrihetsförordningen 1766 och som lade grunden för offentlighetsprincipen:

– Chydenius säger ungefär att vi måste ha åsiktsfrihet, tryckfrihet och tillgång till offentliga handlingar, annars kan vi inte beskriva verkligheten på ett bra sätt och fatta vettiga beslut.

– Här har journalister – och även lärare – en extremt viktig roll. De har ett ansvar att vara mogna, demokratiskt orienterade medborgare som ska hjälpa andra att lära sig på egen hand.

Jonathan Lindström konstaterar att dokumentärfilmen om Estonia – liksom antivaccinationskampanjer som också hör till det han upprörs över – bygger på konspirationsteorier.

– De som för fram de här konspirationsteorierna har åsikten klar innan de presenterar fakta, om de ens gör det. Jag blir förbannad på de journalister som går på det och låter bli att kritiska granska dessa påståenden, säger han.

Faran med att släppa fram konspirationsteorier, menar Jonathan Lindström, är att man underminerar förtroendet för journalistiken – och i fallet med Estonia även förtroendet för myndigheter som gör sitt jobb.

– Ingen kommer att kunna bevisa att färjan sänktes. Det finns upprepade oberoende utredningar som visar att det som skedde var en banal olyckshändelse.

För Jonathan Lindström är Estoniakatastrofen långt ifrån banal. Båda hans föräldrar omkom när färjan förliste den 28 september 1994, då 501 svenskar dog. Han var då 32 år.

Det var släkten på hans fars sida som kom från Estland. Familjen, svenskar från Ormsö, flydde till Sverige under andra världskriget. När Jonathan Lindström var 17 år dog hans farfar och i samband med det väcktes hans intresse för historia. Han intervjuade sina gamla fastrar på ålderdomshemmet om allt från hur man bytte blöjor före första världskriget till hur de ryska granaterna lät när de flög över Ormsö och slog ner.

Då hade han redan, under stora delar av sin barndom, ”studerat kosmologi och tömt universum”. Månlandningen, då han nyss fyllt sju, spelade en stor roll.

– Jag anser att det finns två typer av människor, de som upplevt månlandningen och de som inte gjort det. De som inte gjort det har missat det största som hänt i mänsklighetens historia.

Genom en stjärnkikare som han köpt för 195 kronor från Claes Olsson i Insjön observerade han månen och utifrån skugglängden på berget kring kratern Platon och med trigonometriska metoder räknade han ut bergets höjd. Och så lärde han sig 76 decimaler av pi.

– Sådant där höll jag på med – jag var väldigt insnöad – och så hade jag energin. Jag har en stor beundran för mig själv som tolvåring, jag har aldrig nått upp till den nivån igen, skrattar han, men medger att han fortfarande är extremt nyfiken.

– Jag är glad att jag har den upptäckarglädjen. Om jag fastnar för något måste jag borra ner mig i det och sedan har jag dessutom ett starkt behov av att berätta för andra om det.

”Jag har skrivit en bok om det.” Så säger Jonathan Lindström ofta och så far han upp ur solstolen igen för att hämta ännu en bland alla titlar. Hans bibliografi innehåller såväl barn- och vuxenböcker som faktaböcker och läromedel och utgivningen speglar hans intressen väl: Till Månen, Forntiden runt hörnet, Allt från början: från urcell till människa och Hjärnkoll: så funkar synen och medvetandet.

– Vårt medvetande är spännande och stort – det är den yttersta verkligheten. Du har ett synfält framför dig. Din upplevelse av det du ser är konstruktioner inne i huvudet. Och du kan mycket enkelt manipulera det, säger han och drar lite i ögat med fingret för att visa hur lätt bilden kan förändras.

Och så knyter han an till konspirationsteorierna igen och vikten av att ha ett öppet sinne och inte ge sig i kast med något med en förutfattad idé eller uppfattning. Det gäller inom forskningen, som journalist eller som lärare.

– Jag läste om en psykolog som gjort studier kring problemet att folk låser sig vid en idé på ett destruktivt sätt. Det han satte sitt hopp till, och som han sett fungerar, är nyfikenheten. Det är kanske det viktigaste vapnet vi har. Och just det man inte har om man har en konspirationsteori eller en färdig uppfattning om något.

Nyfikenhet, upptäckarglädje eller kunskapsglädje är också något som återkommer flera gånger i trädgården i Norra Hammarbyhamnen.

– Det är uppenbart att min starka drivkraft är att jag älskar att lära mig nya saker. Det är också något jag försöker förmedla när jag är ute och föreläser på skolor.

Jonathan Lindström är övertygad om att det går att bygga upp människors nyfikenhet. Så i klassrummen berättar han inte bara om boken han är där för att prata om, utan om vetenskap och hur kul det är. Och så showar han med sina 76 decimaler. Eller berättar om sin kompis Spink-Jocke som kunde 95 decimaler och som han delade sina upptäckter med. Hur de bröt sig in i avloppssystem, byggde dykardräkter, kröp i trånga grottor och om hur Spink-Jocke en gång fastnade med huvudet nedåt men kunde glida ut med hjälp av sitt busskort. Det har han också skrivit en bok om.