För de flesta var 2020 ett inställt år. Men för Emma Örtlund var det ett år i strålkastarljuset. Sedan premiären för Catwalk i januari 2020 har hon suttit på presskonferenser, i tv-soffor, skrivit autografer och varit sommarpratare.

– Nu är det min tur att skina. Jag har fått min revansch, mobbarna har fått se att jag är en helt fantastisk tjej!

I Emmas lägenhet på ett gruppboende i Gislaved ligger det Harlequin-böcker på nattduksbordet. I fönstret står en porslinsclown och soffan är full av pastellfärgade kuddar. Fascinationen för det glada åttiotalet växte fram efter hennes tuffa skoltid. Hon slukade filmer, musik, studerade estetiken och började leta kläder och inredningsprylar på loppisar.

– Jag hade varit så olycklig hela gymnasietiden, nu ville jag vara den färgglada typen!

”Jag skrev ett brev om min längtan efter att själv få skina.”

I grundskolan gick Emma i en vanlig klass, men fick särskilt stöd då hon har en intellektuell funktionsvariation och lider av OCD. När hon var femton år blev hon jagad på vägen hem av en pojke på moped. Det utlöste hennes första epileptiska anfall.

– Jag var jätterädd och skyndade mig hem. Medan jag åt mellanmål började jag känna mig konstig. Allt blev allt svart och jag ramlade ner under matbordet, fortfarande med mat i munnen. När jag vaknade hade jag blod på hela tröjan, jag hade bitit sönder min tunga.

Det var det första av många anfall, då medicinen som Emma fick inte fungerade. Anfallen kunde komma närsomhelst, på busshållplatsen, i matkön eller hemma i duschen.

– Jag utvecklade en fobi mot att få anfall och slutade gå ut.

Efter isoleringen som sjukdomen och ångesten ledde till, hoppades Emma på en nystart när det var dags för gymnasiet. Hon ville passa in och började i en vanlig klass, men fick snart byta till särskoleklass.

– Jag trodde att gymnasiet skulle var som på skolan hemma i Reftele, där jag hade trivts. I stället var det stora hemska gäng i korridorerna. De knuffades och kallade mig för ”jävla CP-unge” och ”fetto”. Jag ville ju bara vara som alla andra, vara snäll och få nya kompisar.

Mot sin vilja och utan tillräcklig handledning sattes hon att arbeta i skolkafeterian, vilket ledde till stor otrygghet och många tårar hemma på eftermiddagarna. Emma sökte stöd hos lärare, skoljour och kuratorn, men tyckte inte att hon blev tagen på allvar.

– Jag har en funktionsnedsättning, men jag är inte dum! De var för mjäkiga och mesiga mot mobbarna. Jag kände mig sviken och ensam och litade inte på andra människor.

Mobbningen höll i under hela gymnasietiden. När det var dags för student drömde Emma om att också få klä upp sig och bli balens drottning.

– Men mamma sa att de bara skulle vara elaka mot mig. Jag kände mig inte välkommen och tänkte att jag får ha min studentbal någon annan gång. Och det fick jag ju!

Vändningen kom när Emma mötte Pär Johansson på det café som är en del av hennes dagliga verksamhet. Pär är initiativtagare och den drivande kraften bakom Glada Hudik-teatern; en kommunal verksamhet enligt LSS som består av ”en teatergrupp med utvecklingsstörda och normalstörda skådespelare”.

– Pär tyckte att jag hade en speciell utstrålning och bjöd med mig till ett läger i Portugal, där vi bland annat fick vara modeller för en dag.

Det väckte liv i de drömmar Emma haft sedan barnsben om att bli fotomodell, vilka späddes på när en vän till Emma poserade på omslaget av M-magasin.

– I stället för att bli avundsjuk på henne tog jag tag i min egen dröm och skrev ett brev till Pär om min längtan efter att själv få skina.

Brevet blev starten på det projekt som mynnade ut i filmen Catwalk. Den skildrar hur fem personer med olika funktionsnedsättningar får hjälp att skapa en modevisning om allas lika värde. Modevisningen visades i New York under modeveckan och inleddes med att visa hur illa man har behandlat människor som har ansetts udda – och hur det fortfarande är i en del länder.

– Det gör mig så förbannad! Alla människor är unika och lika mycket värda.

Projektet och resan har lett till många nya upplevelser för Emma, som brukar tycka att det är jobbigt att göra saker hon inte är van vid. När hon gick ut på catwalken var hon väldigt nervös och hade ångest. 

– Men så tänkte jag, ”det här klarar jag! Nu ska jag ha roligt!” Och när alla strålkastare riktades mot mig var jag jättelycklig! Jag har utvecklats och mognat mycket genom projektet. Jag har utmanat och övervunnit många av mina rädslor.

Emma på catwalken, i sin ”revanschklänning” skapad av designern Frida Jonsvens.

Det sprakar av färger hemma hos Emma Örtlund. ”Jag var så olycklig hela gymnasiet, men nu vill jag vara den färgglada typen!”

Tv-stjärnan Björne delar hedersplatsen med diplomet som Emma fick när hon var värd i Sommar i P1.

Emma Örtlund är aktuell med filmen Catwalk ihop med Glada Hudikteatern

Prev

Next

Emma Örtlunds hyllade sommarprat var i form av ett brev till mamma Solveig, som fick cancer 2011 och gick bort fyra år senare. Sjukdomstiden var svår för Emma. Den triggade igång ett självskadebeteende och hon gjorde många saker för att hon inte mådde bra.

– Jag fantiserade om att hälla kokhett vatten över mig. Jag ville hämnas mot dem som varit dumma mot mig och sa och gjorde många elaka saker mot familj och vänner. Jag har bett dem om ursäkt nu, bland annat i mitt sommarprat.

Nu för tiden blir Emma ofta igenkänd. Människor vill ta selfies med henne och få hennes autograf. När det var dags för premiär i Gislaved var röda mattan utrullad.

– Jag höll tal i Folkets Hus precis som en president och sa ”jag hoppas att ni lär er hur ni ska vara mot andra”.

Två av mobbarna har bett Emma om ursäkt på sociala medier, dem har hon förlåtit. Men helst vill hon flytta ifrån Gislaved, till en marklägenhet i närliggande Värnamo.

– Staden är så förknippad med gymnasietiden och det är fortfarande jobbigt att träffa på lärare och elever från min gamla skola på stan.

Längtan efter glitter och glamour finns kvar. Emma drömmer om att bli fotad för tidningar som Elle, Vogue och Bröllopsmagasiet.

– Och jag vill gifta mig i en prinsessklänning på Tjolöholms slott.

När intervjun går över i fotografering studsar Emma runt i sin lägenhet till Girls just want to have fun och poserar vant framför kameran. Varje komplimang hon får följs av ett stort leende och ett ”jajamän!”

– Förr trodde jag på mobbarnas ord. Nu känner jag mig jättesöt och vacker! Jag är ju fantastisk! 

Text och Foto: Zandra Erikshed