Hur ska vi organisera och genomföra skolstart? Vilken  ålder är egentligen bra att börja skolan? Lär sig sexåringar på andra sätt än fem- eller sjuåringar? Hur kan olika skolformer samverka för att skapa smidiga övergångar? Vad är bra skola och pedagogik för våra yngsta skolbarn?

Åren kring skolstarten är och har under lång tid varit föremål för en mängd frågor och ställningstaganden som handlar om organisation, idéer om barn och barndom och om lärande men också om att överbrygga den där ständigt återkommande ”kulturskillnaden” mellan förskolans och skolans pedagogik. Mitt i detta står barnen – de som går i förskola, förskoleklass och som så småningom börjar första klass. I min forskning har jag studerat förskoleklassen och övergången till grundskolan med fokus på barnen.

”Risken om barn lämnas att själva skapa mening är att de skapar orimliga förväntningar.”​​

Ur barns perspektiv är förändringar mellan skolformer inte nödvändigtvis något negativt utan kan till och med vara något önskvärt. Tobias som är ett av de barn som jag följt från förskoleklass till åk 1 uttryckte saken så här: Därför. Man börjar på sexårs när man går på dagis. Vill man gå på dagis jättelänge? Näe. Vill inte jag. Vill du det kanske. Och tja, varför ska det vara samma hela tiden när vi väljer att göra skillnad mellan skolformer. Kontinuitet är och har länge varit ett återkommande mantra i såväl styrningen av som i forskningen om övergångar. Detta har på senare tid allt mer kommit att problematiseras och förändring och diskontinuitet har börjat ses i en annan dager. Förändring kan till exempel bidra till utmaningar med nya möjligheter.

Ur barns perspektiv kanske inte kontinuitet är det viktigaste utan snarare tydlighet. Den allra första frågan vi ställer oss när vi ska arbeta med en övergång borde kanske lyda: Hur skapar vi tydliga övergångar? Det viktiga blir inte att sudda ut alla skillnader men att vara medvetna om vad som förändras och varför det förändras. För skillnaderna mellan och sätten att genomföra undervisning i förskola, förskoleklass och grundskolans år 1–9 är ju inte av naturen givna utan på många sätt resultaten av pedagogers aktiva handlingar. Möjligheten att skapa tydliga övergångar ligger där – att vi som vuxna kan påverka och delta i den mening som barn skapar om övergångarnas olika sammanhang.

För att vi ska kunna arbeta med tydliga övergångar måste vi ha en kommunikation åt båda håll där vi är lika intresserade av den information vi får som den information vi lämnar ifrån oss. Kunskap om barns tidigare erfarenheter är ett viktigt verktyg för att skapa tydlighet. Om vi vet vad barnen har varit med om, vad de kan och vad de har för förväntningar kan vi också möta dem där de är.
För det är det som är det viktigaste i arbetet med övergångar – att ta hänsyn till de barn som gör övergång. Vad behöver den här gruppen? Det här barnet? När barn ställs inför en övergång kommer de att försöka att förstå och ge mening åt denna vare sig vi vuxna är med dem i detta eller inte. Risken om barn lämnas att själva skapa mening är att de skapar orimliga förväntningar. Och om vi som vuxna inte är med och förstår barns övergångar med dem riskerar vi också att hantera dessa på orimliga sätt.