Högst upp i sin funkislägenhet i Stockholm sitter Jenny Jägerfeld och skriver. Hon har just avslutat sin senaste roman Hämndprojektet och snart är det dags för nästa projekt – en barnbok om en man som förlorar sin hund. Höstregnet slår mot rutan och Jenny tänder ljus och bjuder på kaffe i omaka koppar. Högt och lågt trängs böcker‚ på köksbänken, på soffbordet och i prydliga travar framför fönstret.  

– Berättelser har varit en viktig del för mig sedan jag var ­liten och jag har alltid funderat på vad som driver olika ­karaktärer. Varför tänker de och reagerar som de gör? 

I Skärblacka, den lilla arbetarhålan i Norrköpings kommun där hon växte upp, var det inte coolt att läsa.

– Jag fick smyga med böckerna. Jag läste på bussen och på väg till fester men gömde boken i väskan. 

Drömmen om att bli författare har funnits alltsedan hon förstod att någon faktiskt hade som arbete att skriva alla de där böckerna hon läste. Men vägen till författandet gick via en utbildning till psykolog. Hon blev färdig 2003 och tre år senare kom hennes första bok. Sedan dess har Jenny Jägerfeld varvat att skriva för barn, unga vuxna och vuxna, men det är som barn- och ungdomsförfattare hon är mest känd. Hennes böcker är översatta till 25 olika språk, några har filmatiserats och flera har prisats. Bland annat har hon fått Astrid Lindgren-priset, Augustpriset och Barnradions bokpris. 

– Jag har inget budskap eller pedagogiskt syfte eller så med mina böcker. Jag väljer teman som jag själv är nyfiken på och som jag går i gång på. Sedan är det ju så klart roligt om folk gillar det jag gör, kan känna igen sig eller få några nya tankar, men det är inte där jag börjar.

En stor del av hennes författarskap rör sig runt existentiella frågor som psykisk ohälsa och utanförskap. Men hon ser inte själv sina böcker som särskilt tunga eller svåra. Snarare att de handlar om livet som det är.

– Skrapar man lite på ytan finns det något där under i de flesta familjer. En morbror som dricker, ett syskon med ­autism, en förälder med utmattningssyndrom eller mobbning och ensamhet. 

Fast i en av dina böcker har huvudpersonens mamma begått självmord och i en annan får en 16-åring stjäla för att kunna köpa sin adhd-medicin eftersom hennes ensamstående pappa lider av en depression …

– Okej, några av böckerna kan man kanske säga handlar om elände. Det finns väl inget större elände än att hantera alla känslor kring en förälders självmord. Men att exempelvis skriva om transpersoner, som jag också gjort, är egentligen inget ”tungt” ämne. Det handlar ju om identitet och är ju såklart svårt om omvärlden inte accepterar den, men det som blir tungt är väl främst själva debatten runt omkring.

Det hon menar är att hon inte skildrar personer i marginalen utan tar upp saker som rör alla. Även om man själv inte har exakt samma erfarenheter så är frågorna desamma. Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur ska jag passa in? Vilka val måste jag göra?

Ett par år på bup och ytterligare tre år som skolpsykolog på olika grundskolor har gett henne värdefull insikt i ungas vardag och vad som händer i klassrum och korridorer. Numera har hon inga egna patienter men svarar sedan flera år på läsarfrågor från barn och vuxna i Svenska Dagbladet och Svd Junior.

– Den vanligaste frågan från barn handlar om vänskap. Om att få lov att vara med eller att inte få vara med, men också om hur en bra vän är. Hur gör man exempelvis när man upptäcker att ens kompis ljuger?

Hon konstaterar att skolan kan vara en tuff plats för såväl lärare som elever och hon skulle önska att fler ville och vågade be elevhälsan om hjälp. Som skolpsykolog var hon ofta med olika klasser och det blev uppenbart att elever fungerade i ett klassrum och inte i ett annat. Vad var skillnaden?

– Olika lärare har olika lätt eller svårt att hålla ordning. Det är tydligt. Men om man inte kan det så är det ju inget att skämmas för. Försök i stället ta reda på: vad funkar? För att kunna tillrättavisa en elev måste man exempelvis ha en god relation, men elever vill ha en lärare som styr, inte en kompislärare som låtsas vara chill. Det ska vara en tydlig ledare tänker jag, och om man inte klarar det så bör man ta hjälp.

Att vara både författare och psykolog tycker hon är en utmärkt kombination. Yrkena befruktar varandra och hjälper till att skapa djup när hon skriver. Hon är noga med karaktärsbeskrivningar och dialoger och vill att även sidokaraktärer ska ha sin egen unika röst. 

– När jag skriver om ungdomar låter jag min 15-åriga son korrläsa. Han har varit väldigt hjälpsam med exempelvis hur en person kan reagera i olika situationer. 

Hon ger ett exempel från boken Brorsan är Kung där huvudpersonen Måns ramlar på sin skateboard. Sonen påpekade att Måns borde skämmas ännu mycket mer eftersom det skulle vara så pinsamt om en sådan sak hände. 

– Man tänker ju jättemycket på vad andra tycker i en viss ålder, säger Jenny Jägerfeld.

Att hon själv fick en adhd-diagnos i 40-årsåldern har påverkat henne mycket, både privat och som författare. I dag inser hon hur stor hjälp hon får av medicinering och rutiner och har också fått ett brukarperspektiv på utredningar hon gjort i sin yrkesroll.

– Jag har alltid vetat att jag är en hyper­person som har svårt att vara stilla och med tankar som studsar. Jag har haft lätt att relatera till överaktiva barn på bup och i skolan. Länge trodde jag att det inte innebar något problem för mig eftersom jag alltid kunnat koncentrera mig om uppgiften intresserar mig tillräckligt. Men jag hade fel. Min bokutgivning har ökat mycket efter att jag fick behandling och jag är också mer tolerant mot mig själv när jag gör misstag.

Flera av hennes karaktärer i böckerna lider av olika npf-diagnoser och hennes böcker läses ofta i skolorna. Men även om hon hoppas att böckerna kanske kan hjälpa någon är hon tveksam till att använda biblioterapi, alltså att läsa böcker i hälsofrämjande syfte, som metod i skolan eller av elevhälsan.

– Terapi måste bygga på frivillighet, därför passar det inte i ett klassrum där eleverna tvingas att närvara och kanske också delar med sig av fler saker än de egentligen vill. Det kan hamna väldigt fel om man exempelvis pratar om mobbning och så sitter värsta mobbaren och mobboffret där tillsammans, säger hon och funderar lite.

– Däremot skulle det kunna fungera jättebra utanför skoltid i en frivillig grupp som leds av exempelvis en kurator eller skolpsykolog. 

Vilka böcker som man i så fall blir mest hjälpt av – att läsa om personer i samma situation eller ägna sig åt verklighetsflykt – låter hon vara osagt. 

– Är man deprimerad kanske man längtar efter lyckliga slut eller så vill man helst läsa om någon som har det värre, som att ”Jaha jag har det ganska jobbigt, men jag blir i alla fall inte jagad av en vampyr”.

I sina egna ungdomsböcker känner Jenny Jägerfeld ett ansvar för att allt inte ”går åt helvete” utan att ge något slags hopp.

– Kanske slutar inte allt med rosett på toppen, som ett perfekt inslaget paket, men karaktärerna hittar ett sätt att hantera sin situation som kanske kan ge perspektiv eller förståelse för någon med liknande problem. 

I höst är Jenny Jägerfeld aktuell med boken Hämndprojektet, en bok för vuxna som hon beskriver som den svåraste hon skrivit hittills.

– Vad händer om man utsätts för en kränkning och hämndbegäret väcks, men samtidigt är en person som inte moraliskt kan rationalisera en hämnd?  Som psykolog är det väldigt intressant att undersöka låga, ”fula” känslor som hämnd, bitterhet och avundsjuka, eftersom de är så vanliga men samtidigt något som vi vill trycka undan.  

Åren som skolpsykolog och alla möten med unga hjälper Jenny Jägerfeld att blitrovärdig i sitt berättande.

 

Matbordet i funkislägenheten i Stockholm är också Jenny Jägerfelds arbetplats. Här har hon skrivit flera av sina böcker.

I Svds barntidning Junior svarar Jenny Jägerfeld på frågor från barn. Den vanligaste frågan hon får handlar om vänskap.

Prev

Next