Jag kan relatera till alla papporna i boken. Till dem som begått brott, till dem som kämpat hårt, till dem som samhället har dribblat bort. Till och med till honom som har dödat sin pappa – den tanken har jag tänkt.

Alexandra Pascalidou stoppar in en bit bulle i munnen. Hon har just varit första punkten på en inspirationsdag för anställda på finansdepartementet och behöver kolhydrater. En dryg timmes föreläsning tar på krafterna.

Journalisten, författaren och dramatikern Alexandra Pascalidou är aktuell med Var är papporna?, uppföljaren till Mammorna som nominerades till Augustpriset 2018.

Deltagarna som lämnar konferenssalen med sina signerade exemplar i handen ser också tagna ut. Trots att kriminalitet och gängvåld inte är främmande för någon, särskilt inte detta mörkrets år 2023, är männens, pappornas, egna berättelser starkt gripande. Så mycket våld de varit utsatta för och så mycket våld de orsakat andra.

– Männen har ganska lätt för att skryta om sitt eget våld. Det tog lång tid att bryta ner det och få dem att visa någon slags sårbarhet, berättar Alexandra Pascalidou.

Men det började med Mammorna. Förra gången som våldet nådde en ny nivå i Sverige var år 2016, det blev grövre och gick lägre ner i åldrarna. För att försöka förstå insåg Alexandra ­Pascalidou att hon måste intervjua mammorna, de som förlorat barn i skjutningar, i kriminalitet, i droger, men också mammor som fostrat förebilder mot alla odds.

– De här kvinnorna vet allt om hur man överlever i Sveriges fattigaste förorter, i marginalen, i skuggan av våldet – våldet som inte börjar med en blodpöl på gatan utan ofta i hemmet. Det drabbar mammorna och jag ville ge dem en röst.

Maritha, Cecilia, Anna, Fatma, Entasar, Nabila och femton andra kvinnor från olika områden runt om i landet, många med på polisens lista över särskilt utsatta sådana, vittnar om hur det är att leva nära våldet. Sawsan säger: ”Alla mammor i förorten är oroliga.”

– Förutom deras personliga berättelser fick jag också en berättelse om ett Sverige som avviker från den dominerande, den där man skyller allt på invandrarna. Jag fick en berättelse om ett Sverige som inte funkar längre. Där välfärdssamhället har krackelerat.

Barn med uppenbara diagnoser får inte den hjälp de behöver, säger Alexandra Pascalidou.

– De slutar att gå till skolan men ingen letar upp dem. Till slut hamnar de på gatan och börjar begå brott. Det finns inga andra än mammorna som ser det här inifrån på riktigt.

Det är mammorna som ser hur tidigt det spårar ur och hur många kommer undan. Men också att unga som hamnar på SIS-hem träffar andra kriminella och bara blir värre. Är man arbetarklass och fattig, då finns inga skyddsnät, menar Alexandra Pascalidou. Det är inte som för den kvinnan hon häromdagen hörde berätta att ”min son spårade ur så jag skickade honom till Lundsberg”.

– Grattis till henne, det kostar 600 000 om året!

Halva bullen ligger ouppäten på fatet, Alexandra Pascalidou pratar fort och engagerat. Hon upprörs över att så många av samhällets institutioner, som skolor och hem för unga av olika slag, sålts ut. Att segregationen bara ökar, i en del skolor hon besöker finns inte en enda elev med svenska som modersmål. Och att det var hälften av eleverna i aulan som räckte upp handen, när hon vid en föreläsning frågade hur många som kände någon som blivit skjuten.

– Men när jag vill skriva om de här skolorna blir jag stoppad. De är rädda att ingen vill gå där och att de ska förlora sin skolpeng. Vi lever i ett system som är marknadsanpassat där vi offrar barnen och sanningen. Man kan fråga sig om samhället verkligen vill göra någon nytta.

Forskare beskriver ofta frånvarande fäder som en stark riskfaktor för att hamna i kriminalitet och våld. Och med boken om mammorna kom följdfrågan: Var är papporna?

Hon tvekade länge inför att själv ta sig an uppgiften att söka svar på den frågan. Hennes egen uppväxt med en våldsam och bitvis frånvarande pappa stod i vägen.

– Pappa var borta under många år när jag var liten och när han kom tillbaka så drack han och slog oss. När jag var nio-tio år tänkte jag att en dag när jag blir stor ska jag göra slut på det här eländet. Vi hade en smärtsam relation men jag förlät honom på slutet när han var sjuk, jag tyckte så synd om honom.

I skolan ville Alexandra Pascalidou vara bäst i klassen. Delvis för att göra sin mamma stolt men också, ju äldre hon blev, för att komma ur fattigdomen.

– Jag ville bli fri från skammen jag kände när vi gick och städade på kvällarna. De som satt där på sina fina kontor hälsade inte ens på oss när vi kom. Jag minns att jag ganska tidigt tänkte att jag skulle vara den som satt på ett kontor och hälsade på städarna.

Hon gick på Kungsholmens gymnasium i Stockholm och för första gången i sitt liv var hon hemma hos en svensk kompis. Det var middag klockan sex och duntäcken i sängarna. Där såddes ett frö hos Alexandra Pascalidou att om hon bara pluggade hårt så kunde hon också få det så.

– Det är därför skolsegregationen är ett så stort problem. Om man inte får träffa etniskt svenska barn, med svenska som modersmål, lär man sig varken språket eller om seder och bruk.

Flera gånger återkommer Alexandra Pascalidou till lärarnas och elevhälsans betydelse. Att det är lärare som ofta får lappa ihop och bära ett stort ansvar där samhället brister och att det skärs ner på elevhälsan.

– På många skolor har man inte ens en egen kurator utan måste dela med andra. Det är förfärligt och det drabbar lärarna. De är hjältarna som måste agera psykologer, kuratorer, poliser och dessutom försöka engagera föräldrarna och få in dem i samhället.

I dag är många barn rädda för att själva råka ut för en skjutning, samtidigt som de redan bär på egna trauman av flykt, krig och våld, betonar Alexandra Pascalidou. Därför skulle hon gärna se att alla skolor rustades med en stark elevhälsa med kuratorer som kan vara närvarande inne i klassrummet för att skapa relationer med eleverna.

– Det tar tid för barnen att våga prata om de här sakerna. Jag teg ju om det våld som fanns i mitt hem tills jag var 40 år. Det är så laddat men samtidigt riskerar tystnaden att leda ungdomar – pojkar – rakt in i kriminalitet. Elevhälsan är viktigare än matten!

I dag erbjuder socialtjänsten en rad stöttande åtgärder till föräldrar. Nu vill regeringen skärpa lagstiftningen bland annat genom ekonomiska konsekvenser för föräldrar som inte deltar frivilligt i dessa insatser. Alexandra Pascalidou tycker att alla sätt man kan stötta och engagera föräldrar på är bra. Föräldrarna behöver både informeras om och involveras i sina barns skolgång tidigt i åldrarna.

– Ring familjerna – eller gå hem till dem! – och berätta vad som sker, utbrister hon.

Men samtidigt är hon tveksam till om skuldbördan hamnar rätt.

– Det är så lätt att ­individualisera problemen och överföra skulden på föräldrarna. I stället för att erkänna att samhället har misslyckats på flera punkter kopplade till segregation och socioekonomi säger man att det är er blatte- och betongföräldrar det är fel på, så nu ska vi straffa er ytterligare.

Som många andra just nu känner Alexandra Pascalidou stundtals stor hopplöshet i tider av krig, konflikter och en våldsspiral som drar med sig allt fler barn och unga. Trots det känner hon en plikt att leverera just hopp.

– Jag känner ändå hopp hos mammorna som nattvandrar, hos de unga som kämpar i skolan fast de har svårt att förstå och som kanske blir först i familjen att studera på universitet trots att de känner sig som aliens. Hos de pappor i boken som vänder sina liv, som blottar sin sårbarhet och gör sina klassresor men ändå inte förlorar omtanken om dem som fortfarande har det svårt.

Hoppet finns hos alla som mobiliserar, som läser läxor med barnen i en frivilligorganisation, agerar språkstöd, säger hon.

– Fast det är något som egentligen borde göras av samhället.

Hon lyfter också det hopp hon känner när hon tänker på lärarkåren.

–  Trots allt ansvar och alla svårigheter de möter är det ändå de som försöker rusta barnen med hopp och kunskap. Det är lärarna som formar framtiden.