”Skolan måste ta snacket om normer”

Genom att prata om normer på skolan där unga möts och låta dem förstå att de är med om att skapa det klimat som råder kan fler bli accepterade för vilka de är. Det menar Hampus Nessvold, artisten bakom succén Ta det som en man.

Han är 23 år och lever sin dröm: två utgivna böcker, en hyllad turné i regi av sin idol Mia Skäringer och är en eftertraktad föreläsare på landets skolor. Ironiskt nog har han åldersnoja.

– När jag fyller 25 ska jag köpa smörgåstårta och bjuda in alla i svarta kläder så ska vi sörja, säger Hampus Nessvold och brister ut i skratt.

Vi sitter på uteserveringen till hans stammisfik Café Paloma i Stockholm och blickar ut över lekplatsen där några barn springer runt, till synes opåverkade av den nya vardag vi fått vänja oss vid.

Han är en klassisk nostalgiker och kan inte acceptera att han blir äldre.

– Jag vill vara ung och fatta det som händer, vara den där generationen som har koll och kan berätta för andra. Men jag märker att andra får förklara en del smågrejer för mig när jag inte förstår och det gör mig galen!

Det går inte att sätta en etikett på vad det är Hampus Nessvold gör. ”Jag skriver, agerar och sjunger”, säger han själv. Med ”en sångröst som får teatern att skaka”, menar Jönköpings-Posten. Både publik och kritiker sällar sig till hyllningskören. ”Gossen är bara 23 men äger scenen som hade han inte gjort annat”, skriver DN Kultur.

Precis som för andra artister fick det ett abrupt slut i mars. En pausad turné innebär däremot mer skrivtid. Sin första bok och den som föreställningen bygger på, Ta det som en man (Bonnier Carlsen), skrev han klart två år efter gymnasiet. Då hade han flyttat till Stockholm från den lilla byn utanför Värnamo och ville dela med sig av sina erfarenheter av samhällets mansnorm och konsekvenserna de fick för honom under hans skoltid.

”Alla ensamma killar som sitter med sina tankar och inte vet hur de ska förändra sig. Det är ett hårt jobb att bryta en sådan roll när man är mitt i den.”

Hampus tar en tugga av brunchsmörgåsen och berättar om en trygg uppväxt i en kärnfamilj, där något ändå alltid skavt innanför skolans väggar. Han gick i en klass med 12 elever och umgicks till en början enbart med flickorna.

– Efter ett tag fick jag ta emot ganska mycket skit från killarna. De gjorde taskiga saker mot mig som att limma fast min stol.

Funderingar om att utmärka sig som speciell gjorde att han alltmer började hänga med killarna i klassen.

– När jag gjorde det blev jag inte lika utsatt utan istället en av de bröliga killarna som satte sig över andra. Det fortsatte under hela min tid i mellan- och högstadiet.

När Hampus Nessvold började på gymnasiets estetiska linje tio mil bort kraschade den fejkade självbilden. Här kände han ingen och hängde med ett gäng medvetna och politiskt engagerade tjejer som delade med sig av sina berättelser av hur de begränsats när högstadiekillarna tagit all plats. Det var första gången han slogs av hur ojämställd och orättvis den världen var.

– Då började jag också engagera mig och brinna för förändring. Sedan kunde jag koppla det till att också jag lider av det ojämställda fast på ett annat sätt. Det var så det började.

Att börja på gymnasiet utan de där killarna gjorde att han först inte visste vem han var. Det fick honom att söka sig till Barn- och ungdomspsykiatrin.

– Jag var helt vilse och mådde ganska dåligt. På BUP kom allt jag varit med om de senaste 15 åren upp och jag fick hjälp att sätta ord på det. Allt från djupare tankar om att inte duga som jag var, till ytliga saker som att inte vilja ha tajta jeans på mig för då var jag bög.

”Men hur hänger svarta, tajta jeans ihop med vad kuken tänder på?” undrade psykologen och fortsatte: ”Det är ju jättekonstigt, eller vad tänker du?”

– Det är klart att det var helt ologiskt. Samma sak med sångintresset som jag hade kvävt i så många år. Jag hade struntat i mina egna intressen och börjat spela fotboll, innebandy, golf … till och med squash, säger han och skakar på huvudet.

– Men om jag hade sjungit på skolavslutningarna framför killarna, hur hade det landat, funderar Hampus och reflekterar över att den normativa uppdelningen inte finns bland artister och band.

– Men att sjunga solo i en kyrka med en kantor som kompar …

Samtalen och reflektionerna på BUP blev en ögonöppnare. Han hade ju valt en estetisk linje på gymnasiet och kände längtan till det uttrycksfulla.

– Efter en halv termin var jag en annan person. Det var ganska lätt att starta om i en ny stad och jag är tacksam för den snålskjuts jag fick åka. I Värnamo hade det varit svårare att lämna rollen som högljudd, stökig, bråkig kille.

Hur upplevde du dina grundskolelärare under den här tiden?
– (Funderar en stund) Helt ärligt tror jag inte att de var medvetna om det genustänk som finns idag med strategier och planer för hur man kan agera.

Hampus Nessvold menar att lärare visserligen skällde ut elever som betedde sig dumt men utan att se de strukturer som dominerade på skolan.

Första utkastet till boken slängde han, det var inte utlämnande nog, och Ta det som en man kom ut i augusti 2017. Två månader innan Me too-rörelsen på allvar sköljde över världen.

– Jag var livrädd för att ge ut boken och tvekade ett tag. Eftersom feminismen växt sig stark tänkte jag att folk skulle säga ”buhu, vad synd det är om männen”, säger Hampus.

Han var rädd att ingen skulle förstå budskapet om hur också männen och omgivningen runt dem lider av mansnormen. Men vittnesmålen under Me too-vågen gjorde att man började prata om och ifrågasätta normgivande strukturer och hans berättelse fick istället stort gehör. Skolor bokade föreläsningar och många killar började skriva på sociala medier om hur de kände igen sig i Hampus Nessvolds berättelse: ”Jag vill inte hålla på så där, jag kan vara snäll mot tjejerna när vi är ensamma, men så fort någon annan kille kommer blir jag taskig och dryg.”

– Alla ensamma killar som sitter med sina tankar och inte vet hur de ska förändra sig. Det är ett hårt jobb att bryta en sådan roll när man är mitt i den. Det enda jag kan göra är att lyssna och bekräfta de här killarnas känslor. Säga att de vet vad som är fel och vad som är rätt.

Vad kan lärare göra för att uppmuntra elever att bryta de här mönstren och våga vara sig själva?
– Jag tror att man ska prata allmänt om det här och göra ungdomar medvetna. Tidigt ta snacket om normer och att eleverna själva är med om att skapa klimatet. De bestämmer vilken ram alla ska förhålla sig till där vissa passar in och mår bra, medan andra som faller utanför känner sig ensamma och fel.

Han berättar om ett besök på en skola i Dalarna där en elev hade gått från att vara kille och heta Torbjörn till att heta Sara, men att ingen i skolan drev med det.

– När alla accepterar en sådan förändring måste de ha snackat om det och det hade de!

Hampus anser inte att det är skolans ansvar att uppfostra barn. Däremot är det i skolan som strukturerna blir synliga och därför är det där man måste ta snacket om normer. Han menar också att skolan har unika möjligheter då alla barn och unga samlas där. Dessutom tänker han att lärare är bättre på att ta det där tillsammans med eleverna.

– Även om mamma och pappa läser Godnattsagor för rebelltjejer hemma kommer eleverna att tappa allt när de kommer till skolan för där måste de förhålla sig till sina klasskamrater och gruppen. Det är svårare att bära om ingen annan är stöpt i samma form, så det måste nog ske kollektivt.

Hampus menar att det egentligen inte är särskilt mycket som krävs av skolan och lärarna. Det räcker att man är medveten och tar upp normerna till diskussion. Han har nästan börjat gråta då tjejer skrivit till honom om hur de efter hans föreläsning äntligen kunnat diskutera jämställdhet i klassrummet med killar som lyssnar! Det stärker honom i tanken att fler skolor behöver prata om det.

– Därför är det så skönt att föreläsa. I en aula får alla ta del av samma information, alla är avväpnade och vet om det. Där sker något som inte går att göra hemma.

Hampus var inte först med att skriva om mansnormen. Problemet var inte heller nytt. Inte minst har lärare sett det i flera år, menar han. Men ingen ung kille har förut satt ord på hur det är att befinna sig på andra sidan.

– Tänk om jag hade fått läsa min text i grundskolan, det hade startat tankar av självrannsakan. Boken behövdes men inte för att jag var viktig utan för att det här hålet fanns. Nu var det jag som gjorde det och inte en sexolog med två tonårsdöttrar som tänker att nu j-klar måste vi ta tag i det här.

Hampus Nessvold är stolt över sin bok och uttrycker en tacksamhet över alla lärare som tar in hans berättelse i klassrummen och över alla unga som självmant läser den. Nu drömmer han om att fortsätta berätta och alltid med ett budskap i botten.

Just nu skriver han på en fiktiv dramakomedi för tv som han hoppas kan bli verklighet. En angelägen historia med påhittade karaktärer och en story som till en början inte verkar ha så stor betydelse. Men naturligtvis handlar det om manlighet och jämställdhet.

–  Jag vill fortsätta skriva berättelser och stå på scenen. Jag lever drömmen jag har och hoppas få fortsätta göra det.

Hampus Nessvold

Ålder: 23.
Bor: I Stockholm.
Gör:  Skriver, agerar, sjunger.
Aktuell: Med hyllade föreställningen Ta det som en man, efter boken med samma namn, samt nya boken Säg att du älskar mig (Max Ström).
Förebilder: Suzanne Reuter och Mia Skäringer.
Största last: Jag unnar mig saker pinsamt ofta, måste sluta med det.
Hoppas: Att killar ska tillåta sig själva att tänka, tycka och känna högt. Inte alltid ha svar på tal eller komma med en lösning, våga famla.

3 tankar om lärare och normer

1. Agera neutralt i mötet med en kille som verkar känslig: ”Okej, berätta Adam, vad har du på hjärtat?” Kvinnor har drivit den feministiska kampen länge och kommit långt, för att vi ska komma längre krävs att män också gör det jobbet.

2. Börja prata tidigt om normer. Det ökar möjligheten för unga att känna sig accepterade som de är utan att behöva passa in någonstans. Det gäller både tjejer och killar och de roller de ofta faller in i.

3. Lärare behöver inte fungera som kuratorer, det räcker att uppmärksamma eleverna: ”Hej, hur mår du, hur är läget?” Det som utmärkte bra lärare i min grundskola var att de såg eleverna som personer och la tid på oss. Jag minns dem som fantastiska och att de genuint brydde sig om oss.

 

Läs fler

Cecilia Lindvall

Cecilia Lindvall

Vill du läsa mer? Bli prenumerant!

Du får 6 nr av Grundskoletidningen och Pedagogisk Snabbguide för 1099 kr exkl. moms.

Så här kan du läsa vidare
Börja prenumerera så får du tillgång till alla fördjupande och inspirerande artiklar i Grundskoletidningen och Pedagogisk snabbguide..
Kompetensutveckling när den är som bäst.

Bli prenumerant