Legenden från Lidköping

Hon nådde mål ingen trodde var möjliga och fick media att tappa såväl hakan som skrivvettet. Löpardrottningen Evy Palm har slutat springa. Nu lever hon med minnen från en oslagbar tid, både från banan och jobbet i skolköket.

Evy Palm befann sig i Portugal när mobilen ringde. Det är snart tio år sedan nu och i andra änden fanns en kvinna från SVT. Hon frågade om Evy ville ställa upp i Mästarnas mästare. Den då 68-åriga löparmästaren undrade nästan om det var ett skämt.

– Jag sa nej, jag måste ju vara äldst av alla. Att de bara vågade, säger Evy från förarsätet i bilen och bromsar hastigt till.

Vi är på väg till intervjun hemma i radhuset i Lidköping, hemorten under alla år. Maken Ulf, som har suttit tyst bredvid, ropar plötsligt till: ”Kör, kör! Hon måste ju stanna.”

Evys meniskskada satte punkt för både löpningen och bilkörningen för ett år sedan. Trots en operation vågar hon sig inte ut i spåret längre, rädd för att det ska smälla till igen. Nu är hon åtminstone tillbaka bakom ratten i parets Golf, om än lite osäkrare än sist.

Evy gasar vidare och berättar att producenten fick ringa henne tre gånger innan hon blev övertalad. Väl på plats i Cypern chockade hon inte bara tv-teamet och deltagarna utan även sig själv när hon vann första grenen ”gripkraft”. Hennes vattenskräck fick henne att hålla sig kvar i stången över vattnet i hela fyra minuter och därmed klå medtävlare som Ingemar Stenmark.

– Känslan när jag släppt och kom upp ovanför vattenytan och simmade in var en fröjd. Alla bara skrattade, både ledare och de andra tävlande. För det var ju ingen som hade räknat med att jag skulle vinna.

”Det var så himla kul. Träningspassen, allt, att bara vara ute och träna. Det fanns inget som jag saknade och ville göra istället för löpningen.”

Storyn om Evy Palms liv. Tvärtemot alla förväntningar har hon kammat hem en makalös samling löparvinster genom åren: 14 SM-guld, tre maratonguld, tre från Göteborgsvarvet och fem från Tjejmilen. Ofta till de förbluffade åskådarnas och reportrarnas miner.

1986, när hon var 44 år gammal, vann hon Stockholm maraton första gången med tiden 2:34:42. Sina bästa resultat gjorde hon mellan 46 och 49 år och hon har fortfarande världsrekord i halvmaraton och 10 000 meter för åldersklassen.

Både i Sverige och utomlands var Evy ofta mellan tio och 20 år äldre än sina medtävlande, vilket gjorde att många inte räknade med henne. Hon minns en gång under Tjejmilen i Dalarna, hur en pappa skrek till sin dotter att hålla ett öga på en tjej som låg en bit bakom.

– Jag sprang mellan dem men mig tog han ingen notis om, jag var så mycket äldre. Men så gick jag ju och vann, säger Evy och rycker lite retsamt på axlarna.

Ett annat år efter Evys seger i Tjejmilen i Stockholm skrev en av kvällstidningarna något i stil med: ”Parfymdoften låg tung över Gärdet. Stora massan var det inget fel på, men eliten när Evy Palm, nästan 100, kan vinna.”

– När jag hållit föredrag och berättat det här har publiken blivit riktigt ilsken. Jag var väl omkring 45 år då. Men jag brydde mig aldrig om det där.

Löparkarriären var en slump. En väninna till Evy brukade jogga i skogen och frågade om hon ville hänga på. De tog cyklarna till spåret och sprang ett par kilometer. Efteråt fick Evy syn på en notis i lokaltidningen om ett kommande kommunmästerskap för kvinnor på två kilometer.*

Hon anmälde sig och befann sig sedan på startlinjen tillsammans med några ungdomar från högstadiet.

Den då 34-åriga Evy Palm vann och fick blodad tand. Hon började springa fem kilometer, som snabbt blev sju. Nästa tävling var på en mil, då Evy kom tvåa efter en tjej från Skövde.

– Då var tävlingsgnistan tänd. Året efter var det tävling i Kinnekulle och då vann jag över samma tjej. Där fick jag kontakt med en ungdomstränare som hjälpte mig med träningen, jag kom upp mig och blev bättre. Sedan blev det att jag började tävla i olika lopp. Det var jättekul, jag gjorde bara vad jag orkade och det flöt på.

Resten är historia, som man brukar säga.

Nu när du tittar tillbaka på din karriär, vad tänker du då?
– Jag känner att jag skulle vilja gå tillbaka till den här tiden. Det var så himla kul. Träningspassen, allt, att bara vara ute och träna. Det fanns inget som jag saknade och ville göra istället för löpningen.

– Jag kunde ta det lugnt på träningen också, då fanns det inte lurar i öronen eller annan teknik. Hade det funnits pulsmätare på min tid hade jag aldrig blivit löpare. Då blir det till något tvångsaktigt. Det är bättre att lyssna på fåglarna.

Evy var bara 12 år när hon tog sin första löparvinst: ett skolrekord på 60 meter. Men där avbröts talangen. Hon slutade realskolan i trean, skoltrött, träffade Ulf, gifte sig och fick två döttrar.

Hon stannade hemma tills döttrarna var sex och åtta år, sedan var det dags att börja jobba igen. Men vart skulle hon söka sig?

– En kompis mamma jobbade inom skolbespisningen och jag tyckte det verkade vara ett himla bra jobb. Också för tösernas skull, då fick jag vara ledig när de var lediga. Fast det var svårt att komma in på skolbespisningen på den tiden, det var eftertraktat då.

Hon sökte sig i alla fall dit och med lite tur fick hon börja som vikarie.

– Det ångrar jag inte, jag stortrivdes och efter några år blev jag köks­chef på den skola där jag jobbade. Men jag kallade mig aldrig för chef, vi var ett så bra kompisgäng. Det finns inte många som haft så roligt på sitt jobb, vi träffas fortfarande och fikar ett par gånger om året.

Löpningen och arbetet i skolköket visade sig vara en perfekt kombination. Hon stack ut strax före sju på morgonen, sprang sju kilometer, duschade, åt frukost och åkte sedan till jobbet vid nio för att sluta klockan två.

I takt med att hon blev känd hände det också att tv-team kom till skolan, till alla barns stora förtjusning. Själv var hon inte lika intresserad, men kändisskapet gjorde sig allt oftare påmint. Hon kommer ihåg när hon skulle tävla på Stadion i Stockholm ett år och mötte sin dotter vid tågstationen. ”Men mamma”, sa dottern, ”folk tittar på dig.”

– Hon jobbade som frisör i Stockholm och jag vet att hon har varit irriterad ibland. ”De kommer in och ska klippa sig och säger att de ska ha samma frisyr som du!” säger Evy och skrattar.

Genom åren har hon kanske ändå främst inspirerat kvinnor att sätta på sig löparskorna. Evy är glad över att se hur tjejerna har gått framåt i Sverige.

– Det är jättekul och behövs. Media fokuserar fortfarande mycket på killar.

Det var under ett av hennes totalt 30 lopp i Tjejmilen som det på riktigt gick upp för henne vad hon betytt för ”tjejjera”. Efter målgången kom en flicka fram och klappade henne på axeln.

– Hon var i 13-årsåldern och sa att jag hade fått henne och hennes mamma att börja springa: ”Kan du springa maraton kan vi springa en mil!” Det är sådant som värmer.

Evy Palm

Ålder: 75.
Familj: Maken Ulf, två döttrar och fyra barnbarn.
Bor: I radhus i Lidköping.
Bakgrund: Legendarisk långdistanslöpare med en rad medaljer och två världsrekord i ryggen. Representerade Sverige i OS i Seoul 1988. Varvade löpningen med jobb i skolkök.
Om träningsdieter: ”Det är helt sjukt. Vanlig husmanskost har jag ätit hela tiden. När jag tränade som mest, 16 mil i veckan, åt jag ofta blodpudding, bakad potatis och apelsin. Gröt äter jag fortfarande varje morgon.”

Då Evy Palm ofta var närmare 20 år äldre än sina medtävlare var det inte många som räknade med att hon skulle vinna.

Prev
Next

 

Cecilia Lindvall

Cecilia Lindvall

Vill du läsa mer? Bli prenumerant!

Du får 6 nr av Grundskoletidningen och Pedagogisk Snabbguide för 1099 kr exkl. moms.

Så här kan du läsa vidare
Börja prenumerera så får du tillgång till alla fördjupande och inspirerande artiklar i Grundskoletidningen och Pedagogisk snabbguide..
Kompetensutveckling när den är som bäst.

Bli prenumerant