Framtiden blir svår att mäta

INTERVJU. Pisa-chefen Andreas Schleicher hade det så tufft de första åren i grundskolan att han knappt minns den tiden. Räddningen blev hans musikintresse och det är i den svårtestade terrängen som han är övertygad om att skolans framtid ligger. 

Han har kallats för den tysk som startat näst flest revolutioner i världen (efter Karl Marx). Andreas Schleicher, direktör för OECD:s utbildningsavdelning, är dock inte bara ansiktet utåt för Pisa-testen. Han är också en av dem som byggde dem.

– Jag började jobba för OECD 1994 och utvecklade det första testet 1996, som sedan användes i den första omgången år 2000.

Andreas Schleicher, född 1964 i Hamburg, är i grunden naturvetare – matematiker och fysiker – men blev intresserad av skolfrågor när han gjorde sin civiltjänst på en skola för elever med särskilda behov.

Att det blev en akademisk bana överhuvudtaget var dock allt annat än självklart.

– I det tyska skolsystemet där jag växte upp skulle jag egentligen ha hamnat på en yrkesförberedande skola. Jag ansågs inte akademiskt begåvad. Jag hade det väldigt jobbigt i grundskolan och det märktes också på mina betyg.

”Vi kan göra lärandet till ett elände i grundskolan och sedan undra varför eleverna är oengagerade och odisciplinerade. De första åren är viktigast och lärarna i dessa stadier har också det allra svåraste jobbet.”

Men han spelade också fiol, och dirigenten för orkestern lyckades med något som skolan hade misslyckats med, berättar han. Att samla de runt hundra barnen till en gemensam upplevelse och fick dem alla att känna sig sedda.

– Det var då jag förstod vad lärande och ansträngning handlar om och det gjorde att allt vände. Sedan gick jag ut skolan med högsta möjliga betyg.

Intresset för det estetiska har han inte tappat, trots att han själv valde en naturvetenskaplig bana och ägnat en stor del av sitt arbetsliv åt standardiserade tester. En kritik mot Pisa är att testet sätter för mycket fokus på de förmågor som går att mäta, medan andra förmågor, till exempel de som förknippas med praktiskt-estetiska ämnen, hamnar i skymundan.

Men enligt Andreas Schleicher är det här något som står allra högst uppe på agendan när PISA Governing Board nu drar upp ramarna för framtida testomgångar.

– När vi kommer till slutet av en Pisa-cykel, som vi gör nu, måste vi veta vart vi ska gå. Det är en av de saker jag funderar allra mest på – hur ska Pisa hållas relevant?

Det finns alltid en risk, menar han, att testet mäter det som är enkelt att mäta, men missar det som faktiskt är viktigt för skolsystemet.

– I dessa tider av artificiell intelligens, där det som är enkelt att testa och lära ut också har blivit automatiserat och digitaliserat, måste vi fokusera på vad som faktiskt gör oss mänskliga. De sociala, kreativa och emotionella förmågorna är de som kommer att bli viktigast för att dagens unga ska bli förberedda på framtiden.

Därför kommer också kreativt tänkande att bli en förmåga som testas i nästa Pisa-omgång.

– De här förmågorna är också de svåraste att greppa, definiera och mäta, och det gäller framförallt kreativt tänkande, så det blir en verklig utmaning.

I PISA 2018 testade ni den nya förmågan global kompetens, men många länder valde att inte delta. Vad berodde det på, tror du?
– Jag tror det finns två huvudförklaringar till det. En del länder tycker att förmågan är för svår att testa, och att det är något som inte ännu är en del av deras läroplaner eller skolsystem. De vill se hur det går först och om testet fungerar. Sen fanns det också en mindre grupp länder som ansåg att global kompetens inte är relevant.

Men, poängterar han, man kan också se det från det andra hållet.

– Vi har över 50 länder som antagit utmaningen. Jag oroar mig inte för antalet deltagare. Jag tycker det är tillräckligt många för att sätta frågan på agendan.

Och om inte annat är det en viktig signal till de övriga länderna.

– Jag tror verkligen att den värld vi lever i placerar oss i en ekokammare med människor som tänker och tycker som vi, och att de länder som nu tar frågan vidare tar ställning emot detta.

De kommande månaderna efter lanseringen av resultaten den 3 december kommer att bli hektiska.

– Just nu har jag en hel del djupgående diskussioner med beslutsfattare i hela världen för att hjälpa dem med de kommande resultaten. Jag försöker jobba med förklaringar och hypoteser till de utmaningar som resultaten pekar på och ge dem råd.

Som vi visat i andra intervjuer i den här tidningen finns det en hel del kritik mot hur svenska beslutsfattare har hanterat Pisa-resultaten historiskt. Vilken är ditt och OECD:s ansvar för hur resultaten tas emot?
– Det är en väldigt viktig fråga. Vi skulle kunna ta rollen väldigt bokstavligt och säga att okej, vi ger er data och det är ert ansvar att använda dem rätt. Men det skulle vara lite som att säga att vi producerar knivar och vissa kan hantera dem och andra dödar varandra.

OECD måste, enligt Schleicher, hjälpa folk att tolka resultaten och sätta dem i ett sammanhang.

– Och vi gör verkligen vårt bästa för att lyckas med det här, genom en detaljerad analys av hur vi tänker kring resultaten och själv tar jag varje möjlighet jag kan att påpeka när de används fel. Vi måste utveckla hypoteser som är meningsfulla och tillsammans med forskare och experter runt hela jorden testa dessa.

Vid sidan av kontakten med beslutsfattare besöker Andreas Schleicher ett stort antal skolor.

– Jag har besökt klassrum i mer än 60 länder och har satt stora mängder arbete och energi på att koppla siffrorna med människors upplevelser för att göra sambanden tydliga.

Enligt Christian Lundahl, professor i pedagogik, finns det två standardförklaringar i den svenska debatten till att resultaten går upp eller ner. När det går upp är det på grund av framgångsrik skolpolitik eller duktiga lärare. När det går ner är det något fel på testen, eller invandringens fel. Låter det så också i andra länder?
– Alltså, resultaten från Pisa är aldrig egentligen en överraskning. Det är alltid en spegel av det som producerats av kollektivet – eleverna, lärarna, föräldrarna och beslutsfattarna.

Och det är väldigt svårt, konstaterar han, att exakt säga vem som bidrog på vilket sätt till resultatet.

– När vi började testerna fanns det en hel del banala reaktioner, men i dag tycker jag att beslutsfattare generellt är väldigt reflekterande och att medierna tar sig an dem med eftertanke.

Detsamma gäller för Sverige, tycker han.

– För Sveriges del synliggjorde Pisa det som jag kallar för en kommersialisering av utbildningen. Nedgången var troligtvis en konsekvens av just detta, ett förändrat mindset som inte syntes i de nationella mätningarna, där betygen bara fortsatte att gå upp.

Vissa kommer alltid, menar han, att skylla på testen.

– Men inte ens i Sverige tror jag att det är den övergripande oron. Jag måste säga, eftersom jag noga följer skoldebatten i Sverige, att visst har den ibland varit emotionell, men på det hela taget eftertänksam. Så i det avseendet är jag inte alls kritisk.

Sedan början av 2000-talet, visar Christian Lundahls rapport, har beslutsfattare lanserat mer än 40 olika reformförslag med hänvisning till Pisa-resultaten. Och medierna själva har lanserat 30 reformer. Är detta normalt, tycker du?
Jag kan egentligen se två större linjer av reformer som har med Pisa att göra. När resultaten började gå ner fanns det en idé om skolan som blev utmanad. Den om att skolan är en kommersiell verksamhet där elever är konsumenter och lärare är tjänsteleverantörer. Det är något som jag uppfattar att de flesta beslutsfattare i dag är mer eller mindre överens om.

Den andra vågen av reformer handlade enligt Schleicher om ett paradigmskifte, där man började satsa på att höja lärarnas status, bygga mer stödjande lärmiljöer och arbeta med frågor om likvärdighet.

Du har tidigare sagt att Sveriges skolsystem har förlorat sin själ. Menar du alltså att vi är på rätt väg nu?
– Ja, jag tror att utbildning alltid är relationell och att lärande är en social upplevelse. Jag tror också att vi aldrig kan ha bra utbildning ifall läraryrkets status är svag, eller om inte läraryrket är både ekonomiskt och intellektuellt attraktivt. Och det tror jag är på väg tillbaka, att beslutsfattare över hela partikartan har insett detta och jobbar i den riktningen.

Inte heller den parlamentariska debatten i Sverige, där Pisa används flitigt för vitt skilda syften, är något han tycker sticker ut.

– Jag har besökt riksdagen vid ett flertal tillfällen och jag skulle säga att det är ovanligt att ta del av en skoldebatt som är så substantiell, tankfull och icke-politisk. De flesta spelare i det svenska laget har verkligen en djup förståelse för frågan.

Kan du ge Sverige några goda råd om hur vi ska hantera de kommande resultaten?
– För att vara ärlig har det tagit Sverige en ganska lång tid att överhuvudtaget reagera på de nedåtgående resultaten. Jag minns när jag besökte Sverige 2006 och varnade för vad som höll på att hända, och fick väldigt lite reaktioner. Men nu är det som sagt på god väg, och det bästa råd som jag alltid kan ge är att man ska använda Pisa-resultaten till att reflektera över nuläget och kanske korrigera något, men hålla kursen när det kommer till reformer.

Det värsta man kan göra mot skolan, påpekar han, är att riva upp och göra om vart tredje eller fjärde år, i samband med nya Pisa-resultat eller regeringsskifte.

– Då kommer de som berörs att tappa förtroende för hela projektet. Det viktigaste ni kan göra med resultaten är att använda dem till att knyta de berörda närmare till det gemensamma målet.

Motsatsen är enkel att räkna ut:
– Om man inte gör lärare och skolledare delaktiga i designen av reformerna kommer de aldrig att hjälpa till med implementeringen. Det kan vi se i länder runtom hela världen.

En viktig del av hans jobb framöver när resultaten landat är också just det, att lobba för att få med lärarna i processen framåt.

– Vi sätter mycket tid och kraft på att få in idéer i skolorna, men inte tillräckligt på att hitta de goda idéer som redan finns där, att sprida och skala upp dem. Inget blir bättre av att vi lägger nya idéer på toppen av systemet, de måste födas och ägas inom systemet. Det jag kommer att göra de kommande halvåret är att göra vad jag kan för att stöda parterna i detta.

För hans egen del handlar jobbet mycket om att lyssna.

– Även om vi hela tiden pratar om lärande tror jag att det viktigaste för mig har varit att lära om och radera gammal kunskap (”unlearn”) när saker förändrats. Jag tror det är väldigt viktigt i den värld vi lever i. Vi har för många saker som håller oss fast vid att göra så som vi alltid gjort. Och jag tror att Pisa är ett bra exempel på detta, för resultaten hjälper oss att ifrågasätta om vi fokuserar på rätt saker.

Du har själv barn – vad oroar dig när du tänker på deras framtid?
– När jag jämför min barndom med deras tycker jag att min var mycket mindre komplicerad. Jag tror att vi undervärderar hur mycket enklare våra liv var. Min framtid var mycket tydligare än deras är och de är medvetna om detta.

Han tycker också att deras skolgång inte fullt ut förberedde dem för den mer komplexa framtid som går dem till mötes.

– Därför har jag varit noga med att exponera dem för upplevelser inom musik och konst. Det kommer att bli en väldigt viktig del av framtiden – vår kapacitet att skapa och tänka, att bygga nya saker av invecklade delar. Det är det som kommer att skilja oss från datorerna runtomkring oss.

Och på den punkten tycker han Sverige har en hel del att jobba på.

– Jag tycker att den svenska skolan har blivit för instrumentell. Den handlar mer om att utbilda elever till något, i stället för att utbilda dem. Vi måste utbilda unga så att de lär sig hitta sin egen passion och låta dem bli bra på just det. Om du tänker på syftet med den svenska skolan tidigare handlade det om att skapa mening och identitet, men i dag handlar det om matte, naturvetenskap och att hitta ett jobb. Jag tror att konsten hjälper oss att få perspektiv och att den är livsviktig för just det syftet.

Speciellt i grundskolan, menar han.

– Vi kan göra lärandet till ett elände i grundskolan och sedan undra varför eleverna är oengagerade och odisciplinerade. De första åren är viktigast och lärarna i dessa stadier har också det allra svåraste jobbet. 

Fakta: Andreas Schleicher

Född: 1964 i Hamburg

Aktuell: Direktör för OECD:s utbildningsdirektorat och särskild rådgivare till OECD:s generalsekreterare i utbildningsfrågor. Han ansvarar bland annat för Pisa-undersökningarna som görs av OECD.

Bor: I Paris

Familj: Gift, tre barn

Morgonrutin: ”Egentligen inte, däremot jag cyklar till jobbet nästan varje dag och på hemvägen, det tar ungefär en timme, brukar jag välja en ny rutt. Det hjälper mig att sortera tankarna.”

Andreas Schleicher, direktör för OECD:s utbildningsdirektorat, brukar beskrivas som världens mäktigaste inom skolvärlden.

Andreas Schleicher tillsammans med kommunikatören Henri Pearson utanför OECD-högkvarterets kafeteria.

Rapporten för PISA 2018 består av sex sådana här tjocka volymer. Men all data finns också tillgänglig på OECD:s webbplats från och med den 3 december.

Prev
Next

 

Taggar

Sara Othman

Sara Othman

Journalist och redaktör på Grundskoletidningen.

Läs vidare?

Denna artikel är publicerad i Grundskoletidningen.
För att läsa vidare behöver du logga in som prenumerant.

Så här läser du vidare
Börja prenumerera på Grundskoletidningen så får du bland annat tillgång till lektionsupplägg, workshopmaterial och lärorika reportage

Kompetensutveckling för hela arbetslaget! 

Bli prenumerant

Vi hittar dessvärre ingen aktiv prenumeration kopplad till uppgifterna du angivit

Om du redan är prenumerant

Har du en prenumeration på Grundskoletidningen men lyckas inte logga in? Då kan någon av de två nedan förslagen hjälpa dig med detta.

  • Har du inget digitalt konto ännu? Då skapar du enkelt upp ett konto kopplat till din prenumeration för att kunna logga in och läsa alla artiklar.

Skapa ditt digitala konto

Vill du bli prenumerant?

Grundskoletidningen är fullspäckad av kunskap, lektionsförslag och workshoppupplägg - perfekt för din och arbetslagets utveckling.

Bli prenumerant